När det bara händer

Vissa dagar är bara sådär. Andra är en solskenshistoria. Ibland vill man bara springa barfota i det tidiga sommargräset. Just idag vill jag bara hoppa och skrika JACKPOT, för jobblyckan finns där igen.

Finna och hitta på

”Jag ska bara hitta på ett par strumpor.”

Jag och sambon är oense. Han tycker det är fantastiskt roligt när jag ska ”hitta på” saker. Varför kan jag inte bara säga ”finna” eller ”hitta”?

Är bara lite förvirrad för tillfället. Vad är det egentligen som gäller?

Känslan

Känslan när man skriver på någonting helt nytt, någonting man länge tänkt och funderat över, någonting man tror kommer bli helt toppen, och när man inser att det går bra…

Det är så det är nu.

För ett år sedan började jag med det här projektet. Det var inte mer än bara idéer då och jag märkte hur jag stannade efter ca 10 000 ord. Nu har det grott länge och jag har arbetat om historien och karaktärerna, och det börjar helt annorlunda med ett helt annat scenario. Mycket av det som var nyckeln i förra versionen har tagits bort, reducerats och förbättrats. Den här gången kommer det bli någonting.

Tänk er en dystopisk stadsmiljö. Mörk, men ändå ljus. Ingenting är viktigt, men ändå betyder det allt. Nu ska jag lära känna huvudpersonen bättre. Han måste komma fram ur skalet som omger honom. Jag vill prata med honom, se hur han reagerar om jag petar på honom.

Bara sådär!

Beslutet är taget!

Nu ska jag sluta vela. Nu blir det såhär. Nu kommer jag aaaaaldrig ändra mig.

Det blir bara ur en karaktärs perspektiv. Tredjeperson. Punkt.

Börjar gissningsleken nu om hur många gånger jag hinner ändra mig tills nästa vecka?

Inspirationsmusik

Here we go

Gamma Ray – Shine Forever

Iced Earth – Boiling Point

Kent – Hjärta

Savatage – Hall of the Mountain King

Gamma Ray – Empathy

Det här med att döda…

Är det en dålig idé att döda en karaktär i första delen av en bokserie? Första delen borde i regel vara rätt fristående från de efterkommande, men om någon dör blir ju det en olöst gåta. Typ.

Jag har förenklat manuset, skrivit en detaljerad synopsis, och nu kommit fram till slutet. Borde karaktär X få leva eller inte? Hon är ingen ”dålig” person, och har inte heller en huvudroll (är dock viktig för en av huvudrollsinnehavarna), men jag vet inte om hon bara borde försvinna eller om hon får vara med ett tag till.

Om hon borde försvinna överhuvudtaget.

Hur kommer historien ändra sig om hon för alltid är kvar? Det är också ett alternativ, det där med att bara låta henne vara och se vad det blir av det.

Hur jag börjar

Det är en seg process, det här med att skriva. Mitt problem ligger oftast i att jag aldrig kommer igång innan tiden är slut (rasten är över, dags att lägga sig, m.m.). Och även om jag skrivit en del, är det troligt att jag bara kastar bort det nästa gång. För först sitter jag bara där.

Funderar.
Finular.
Tänker.

Sen kommer jag över den där magiska gränsen där orden bara rinner ur mig.

Ordbajsar.
Skiter ut text.

Sedan raderar jag.

Ett ord.
En mening.
Ett stycke.

Plötsligt är första halva sidan borta. Det som blir kvar efter den massakern är oftast inte mer än en mening. Jag behöver komma igång, skriva ur mig allt dåligt, gräva fram det bra. Den allra första boken jag färdigställde hade 50 (!) sidor i början som försvann ned i det svarta hålet jag kallar delete-knappen.

Nu har det manuset vilat (igen) i över ett år och nu ska i princip allt bort igen. Gör om, gör bättre, tycks vara mottot. Radera, skriv, radera, radera. Hur jag överhuvudtaget blir färdig med någonting i den här takten är en gåta, men för varje gång jag gör dessa ändringar mår jag lite bättre. Manuset mår lite bättre.

Remember, kill your darlings.