Redigeringen går framåt, och precis som jag trodde “Nu, nu jävlar blir det ingen mer plotändring!” får jag en av de där dumma snilleblixtarna. Ka-boom säger det inuti huvudet, och jag känner att “Såklart! Så måste det vara!”.

Ibland har jag sagt nej till nya idéer som manuset ska ha, men oftast ångrat mig senare. Dessa snilleblixtar brukar ibland vara de som fixar ihop de lösa trådarna, och då måste jag i slutändan ändå ändra. Jag orkar egentligen inte ändra just nu, men jag gör det ändå. Att skriva är så fantastiskt kul, och när blixten väl slår ned känns allting upplyftande. Jag flyger fram och bara kastar ur mig dialoger och idéer, skriver om som galopperande hästar på tangentbordet. Sedan kommer verkligheten ikapp. Att gå igenom och ändra 50-60 sidor manus är ingen höjdare, speciellt inte när man redan har läst det för många gånger.

Men innerst inne kan jag aldrig tröttna på min historia.