Hoho – koko?

Lämna en kommentar

Jag har nyss lagt märke till en egenskap hos mig som gör att jag känner mig lite … borta. Jag har inget problem med att läsa engelska texter, eller texter på annat språk (förutom att förstå då), men när det kommer till att läsa svenska som saknar prickar och ringar över å, ä och ö (t.ex. någon som är utomlands skriver en statusrad på FaceBook) blir jag alldeles stel. Den inre rösten, den som alltid läser texterna högt i huvudet, blir plötsligt förkyld. Som att någon håller för näsan och pratar. Jag kan inte hjälpa det, det låter så varenda gång. Och jag skrattar högt hela tiden.

Annonser

Allt eller inget

Lämna en kommentar

”Nu är jag färdig! Nu … är … jag … banne … mig … färdig!”

Den senaste tiden har jag tänkt så många gånger, men när jag sedan tar tag i redigeringen hittar jag massor som måste ändras. Jag är precis framme vid mållinjen, men banan tar plötsligt slut. Ett svart hål öppnar upp sig mellan mig och slutet, suger åt sig mitt manus, drar stora bitar från det. Ritch, ratch. Papper efter papper slits itu.

Jag backar bakåt några steg, finner fast och stadig mark, pennor och en hög med papper. Idéerna som jag tidigare sprang ifrån har kommit ikapp. Jag har materialet att ta mig vidare. Av pappren måste jag bygga en bro så säker att jag vågar ta mig över det svarta hålet. Med pennan ska jag lyckas!

Länken

Lämna en kommentar

Hittade länken jag pratade om i förra inlägget:

Writers 8 Blunders

Det här med att gestalta…

Lämna en kommentar

Jag tycker det är viktigt att visa och inte berätta. Det är inte alltid det lättaste. När jag är mitt inne i en skrivperiod skriver jag av bara farten. Allt skrivs ned, även det som inte är bra skrivet. Just nu håller jag på att gå igenom ett kapitel och upptäcker det här stycket:

”Svärdet slog kraftigt ned i stupstocken och fastnade där. A ryckte i svärdet och fick loss det, men innan han hunnit höja det igen hade E greppat med sina händer om As handleder.”

Efter att ha funderat en stund varför det inte alls är ett bra stycke faller bitarna på plats. Det är så här det borde stå:

”Svärdet slog med en smäll ned i stupstocken. A tog sats med benet mot stocken för att rycka loss vapnet, men innan svärdet svingades igen greppade E om As handleder.”

Det är fortfarande två meningar, men eftersom jag i det senare gestaltar får texten lite mer flyt. När jag gestaltar brukar jag inte dra ned på antalet ord i jämförelse mot vad det var från början. Här blev det 33 vs 30. Ingen stor skillnad om man räknar så, men i en bok tycker jag att man ska räkna innehållet, inte antalet ord. Som när man träffar en ny partner. Bokomslaget kanske har en trevlig bild och en fantastisk baksidetext, och dessutom är den tjock och fylld av många fantasifulla sidor (haha, vilken fantastiskt rolig bild jag fick upp i huvudet nu). Men innehållet då? Är det bara ord, eller har de någon mening?

Att gestalta är viktigt för att inte tråka ut. Låta läsaren bilda sin uppfattning om en händelse genom att visa hur någon beter sig.

Innan datorn kraschade hade jag en hemsida sparad som ett bokmärke. ”8 blunders for writers” eller någonting sådant hette den (ska försöka hitta på den igen). Den som skrivit artikeln tog upp det klassiska av de klassiska, nämligen att presentera en person framför en spegel:

”Spegeln visade en lång och spinkig pojke med kort, rött hår. Ögonen var blå och läpparna smala.”

Blaha, blaha, blaha… Tråkigt? Det tycker jag. Jag lägger ifrån mig en bok som är så här. Tycker att det mer påminner om någonting jag själv skrev när jag var runt 9-10 år. Se här hur man kan göra istället:

”Ytterdörren hade en förmåga att knarra högt om den öppnades för mycket. Pojken drog in magen och pressade sig in till hallen utan att andas. Vid sådana här tillfällen tyckte han inte alls synd om sig själv för att han inte var lika fyllig som de andra i klassen. Om farsan fick reda på att han varit ute trots utegångsförbudet skulle han komma nedklampande från övervåningen, lika röd i ansiktet som håret var. Läpparna skulle synas ännu mindre än vad de redan gjorde. Morsan tyckte att far och son var väldigt lika, men pojken kunde inte alls se sig själv som en tjock gubbstrutt.”

Okej, inte den bästa gestaltningen av mig. Fick inte med de blå ögonen för de är tänkt att komma i ett senare skede. Men jag tror publiken förstår vad jag vill få fram.

Oftast tar det minst en hel sida för mig att gestalta en person. Exemplet ovan är alltså väldigt kort för att vara mig. I det manus som jag arbetar med nu tar det ända till tredje sidan innan läsarna får en helhetsbild av den enda person som är med då. Ibland tar det ett helt kapitel att gestalta någon.

Tänk på att det inte bara är utseendet det gäller gestaltning. Hur någon pratar eller uttrycker sig kan ha betydelse för personligheten eller varifrån personen kommer. Även hur personer reagerar och gestikulerar är viktigt. Vill jag ha en person som hela tiden är arg låter jag den personen vara det. Han kan få vräka ur sig svordomar, säga hur han hatar allt och påstå att hela världen är emot honom. Han kan få kasta stolar omkring sig, slå ned folk, eller kanske bara tänka arga ord och uttryck. Kanske tillåter jag några av hans tankar skrivas ned på små lappar.

För att gestalta personen som jag nämt ovan krävs minst några sidor. Varför är han bitter? Hur skulle han reagera i olika situationer? Varför gör han som han gör?

Efter en krasch kan det bara gå uppåt

Lämna en kommentar

Hmm… Det har inte blivit så mycket bloggande som jag tänkt och jag ber om ursäkt för det. Jag pluggar och är just nu ute på praktik. Har skyhöga staplar med uppsatser att skriva efter arbetsdagen. Efteråt är jag så trött att jag inte ens har orkat tänka vidare på mitt manus.

Och så händer det som är alla författares mardröm.

Datorn KRASCHAR!!!

Snabbt springer jag efter hårddisken och försöker dra över de viktigaste dokumenten (skolarbeten, mitt manus och alla andra lösa idéer), lyckas med det, jublar över att allt finns kvar.

Men så är det ju det här med att formatera om. Alla program som fanns försvinner och måste installeras om. Jag suckar och känner hur lusten riktigt sugs ur mig.

Allt detta hände för lite drygt en vecka sedan. Efteråt vet jag inte om det är sorgen över att jag inte kan skriva mitt manus, eller om det är bristen på sol här uppe i Norrland som gjorde att jag kände mig nere. Jag snörvlade en hel vecka, knaprade Bafucin som katten äter mat.

Idag var det olidligt. ”Hälsocentralen nästa”, sa sambon. Och ja, jag har drabbats av halsfluss.

Men det bästa är att alla program är installerade och det kryper riktigt inom mig, kliar i fingrarna. Nu ska jag sätta tänderna i manuset! (eller fingrarna på tangentbordet)

Nattugglan anropar

Lämna en kommentar

Natten är den tid på dygnet då det händer saker. Det går som bäst när jag är som tröttast. Då kommer alla idéer på en gång, gamla som nya. Jag skriver ned dem, så fort jag orkar. Får hålla ögonen öppna med tändstickor. Tankarna snurrar som bäst. Det spelar ingen större roll hur eller var stycken hamnar, bara de kommer ned på jorden.

Nu är den tid då jag är som flummigast. Tröttheten hotar stänga ögonen när som helst, men jag ger mig inte. Den ska inte få vinna över min lust att skapa. Om det skulle inträffa, om jag släcker ned, om mina ögonlock faller, då fortsätter jag i mina drömmar.

Jobba, jobba, jobba!

Lämna en kommentar

Jag är en mästare på att skjuta upp viktiga saker framför mig. Trots det jobbar jag som bäst med kniven mot strupen. Som nu. Har haft nästan två veckor på mig att skriva uppsatsen som skulle in idag. Började imorse, färdig nu. Fasiken, det är effektivt!

Men snälla, ge mig inte enbart en dag att skriva ett helt manus. Behöver nog snarare två…

Older Entries