Nu då?

Lämna en kommentar

Jag är färdig med mitt manus, det som jag har kämpat med så länge. Jag trodde att jag skulle bli glad, överlycklig, springa runt och hoppa, skrika. Istället känns det som om jag bara hade skrivit en mening, som om jag hade börjat om. Tomhet. Tomt. Eko, eko.

Hohooo! Hallå, jag är klar! Någonting måste jag ju känna, eller?

Kanske hänger känslorna ihop med att jag just nu är inne på tredje penicillinkuren mot halsfluss och att jag har morfar (som är jättedålig) på sjukhus. Sorgen och lyckan tar ut varandra. Känslor alltså. Det suger. Ibland.

Får hoppas att det kommer senare. Min hjärna verkar ju inte vilja fungera som normalt nu i alla fall. Nu blir det till att skriva ut och gå igenom med rödpennan!

Annonser

Avslut

3 kommentarer

Det finns inte mycket som slår känslan av att stänga en bok som har ett bra slut. Ett riktigt bra slut. Tyvärr är det inte en bok som jag kan recensera eftersom det inte är något som är utgiven än (vad jag vet), men den får 10 poäng av 10 möjliga. Boken har precis allt det där som jag letar efter. Spänning som är på gränsen till skräck, magi, demoner, relationer som inte blir löjliga, bra historia, omöjlig att lägga ifrån sig.

Boken tillhör en bokcirkel på kapitel1.se och kommer dyka upp som diskussion i forumet runt 20 april. Snacka om att jag är ute i god tid med att läsa ut den OCH lägga alla kommentarer och kritik jag tyckte den behövde. Vad ska jag läsa nu?

Ett framsteg

Lämna en kommentar

Jag kan bara sitta här och vara lycklig. Jag säger bara: Äntligen! Efter år av pillande har jag äntligen lyckats göra om de två första raderna av en dikt så att de stämmer överens med resten. Den är bara 8 rader lång, men eftersom den rimmar och måste ha det innehåll som liknar de andra 6 raderna har det inte varit enkelt. Jag förstår nu (och har gjort ganska länge, ändå) varför poesi inte är min grej. Jag kan bara inte.

Ja, ja, JA!

Recension – Elementens Väktare

Lämna en kommentar

Elementens Väktare av Emma Lundqvist

4 av 10

Karima är Eldens Väktare och har sedan flera år tillbaka levt ensam efter en tragisk händelse. Slutligen kommer den dag då Elementens Väktare måste mötas för att ta tag i ett problem; elementarandarna verkar ha försvunnit och om de inte kommer tillbaka kommer världen sakta att dö. Elementens Väktare ger sig av för att finna svaret. De utsätts för prov av vidundren för att få tag i nycklar. Och det är i princip det enda som händer. Resten av sidorna går åt att beskriva hur relationen mellan Väktarna utvecklas.

Redan efter två kapitel har jag fått ett hum om hur alla personer är, men senare stämmer det inte. Nilor är den person som jag hajade till vid. Mitt första intryck av honom var bilden av en omåttlig tjejtjusare som kan göra allt för att få en kvinna i säng. Jag utbrast det typiska ”Men, åh, vilken dryg person!” i samband med detta intryck. Sedan upptäcker jag att Nilor är en trevlig typ, en känslosam man som förstår Karimas känslor. Huh? Jag kände mig förvirrad och hoppades att författaren ordnar till detta på ett vettigt sätt.. Od är den äldre, den vise, mannen som finns till för att håla styr på de andra. Och sedan har vi Simel som jag inte blir riktigt klok på. Författaren tycks gestalta honom på ett sätt, men senare när man får se honom genom Karimas ögon verkar det som att det är en helt annan person. Författaren och Karima kan alltså inte komma överens om var de har Simel. Det bäddas även för en framtida konflikt mellan Simel och de andra, men när den väl kommer blir jag riktigt besviken.

I stora drag kan jag säga att personerna är väldigt svagt gestaltade, och det bådar inte gott eftersom historien ”vänder sig till dem som längtar efter fantasy som ersätter blodiga krig och ändlösa maktspel med äventyr och romantik”, som författaren själv skrivit. En romans, som jag inte förstår vad den kommer ifrån, börjar mellan Karima och Nilor. De kommer allt närmare varandra, men jag känner det inte.

Efter att ha läst denna bok har jag blandade känslor om vad jag egentligen ska tycka om den. Stundtals var den väldigt bra, men ibland var författaren väldigt duktig på att förstöra en stämning som nyss byggts upp. Det var krystat och ibland verkade det som om en dialog fanns där enbart för att författaren aldrig fick in informationen i berättartexten.

Det finns en hel del som kan skalas bort. Personerna upprepar ofta i dialogerna saker som precis har hänt, saker som läsaren redan fått följa med i och upplevt. Det gjorde att jag många gånger varit nära att stänga igen boken för gott. Historien kom inte igång förrän i mitten någonstans, vilket är väldigt sent. Det scenario och spänning som de första två kapitlen målade upp fallerades efter ett tag och byggdes aldrig upp igen förrän i slutet. Dock så räddades boken tack vare relationen mellan Karima och Nilor, men även romansen blev löjlig till slut.

Slutet var inte något jag hade kunnat förutsäga, men det var inte heller särskilt originellt eller bra. Det var mer som en släktträff där alla förlät varandra, eller förklarade de lösa trådar boken har.

Allt som allt får boken väldigt dåligt betyg, men den ska ha plus för ett bra språk och relationen mellan Karima och Nilor.

Not for Robots

Lämna en kommentar

”Writing is hard. People for whom writing is not hard are robots and should go away.

Shoo, robot, shoo!

Behandla med kärlek!

Lämna en kommentar

Jag kan aldrig skada böcker. Det är nästan så att jag blir tårögd när jag ser någon vika ett hundöra, göra en understrykning, eller bara skriva löst med blyerts i dem. För mig är det något av det värsta man kan göra med en bok, förutom att inte läsa den. En bok ska man krama, speciellt om man gillar den.

Läsa böcker

Lämna en kommentar

När jag var liten brukade jag gå till biblioteket flera gånger i veckan. Det hände att jag lånade hem ett flertal böcker och läste dem parallellt med varandra. Det har jag aldrig haft problem med. Min mamma brukade skratta åt min bokhög som låg till höger om kudden. Jag sov med mina böcker, inte som med gosedjur, utan jag ville ha dem nära så att om jag vaknade mitt i natten kunde läsa ett kapitel om jag ville.

Under de senaste åren har jag nästan glömt bort hur roligt det är att läsa nya böcker, eller i alla fall böcker som jag inte har läst förut. Jag har beslutat mig för att ta tag i detta med ett nyårslöfte. Läsa fler böcker. Hittills har det gått bra. Har redan läst ut en tjockis på 600+ sidor och är halvvägs igenom en annan på nästan 200. Det är mer än vad jag läste under förra året (då räknar jag inte med hur mycket jag lägger ned på att läsa om Harry Potter-serien varje år).

Så, i framtiden planerar jag för att några recensioner ska komma upp här.

Older Entries