Nu närmar sig sommaren

Lämna en kommentar

Trevlig Valborg, God Valborg, eller hur man nu säger.

(Var försiktig med elden så inga viktiga papper brinner upp!)

Och ni som dricker; Ta det lugnt! Själv kommer jag sticka iväg till några kompisar och dricka te och bara ha det mysigt!

Mognad

Lämna en kommentar

”Se, här har vi en duktig kvinna!”

Jag höll på att kräkas på läkaren när han topsade mina halsmandlar. Det gick bra ända tills han sade så. Han överraskade mig. (I år har jag varit ett riktigt offer för halsinfektioner. Nu är jag inne på den fjärde penicillinkuren och har fått veta att jag är idealisk för deras studie om halsfluss).

Anledningen till att jag höll på att storkna var att han kallade mig för kvinna. Jag har aldrig blivit kallad för det förut. Jag har alltid varit för ung. Inombords fnittrade jag på ett flickaktigt sätt, innan jag kom på att jag just blivit erkänd att vara ”mogen”.

Mognad är något som jag lagt märke till när jag skriver uppföljaren. Plötsligt har några av mina fiktiva personer vuxit stort på insidan. De reagerar inte längre på samma sätt som de gör i början av första delen. Jag kan inte sluta förvånas över hur de inte längre skriker åt varandra, eller hur de bara klarar av att gå undan. Det här med mognad är en häftig sak.

Recension – Törst

Lämna en kommentar

Törst av Richelle Mead

7 av 10

”Hetsiga, rappkäftade Rose (dhampir, halvvampyr) och lugna, eftertänksamma Lissa (moroi, vampyr) är bästa vänner. För två år sedan rymde de från sin internatskola, S:t Vladimir. Sedan dess har skolan och vampyrvärlden försökt spåra dem, och föra tillbaka dem till tryggheten i den ensligt belägna och mycket välbevakade skolan för vampyrer.
Men den är inte alls trygg för Lissa. Hon har nämligen en väldigt speciell egenskap som många skulle vilja utnyttja, även om det betyder att Lissa själv dör eller blir galen.
Och den här gången hinner Lissa och Rose inte undan när skolans spårare dyker upp…”

Baksidestexten  lovar tyvärr mycket mer än vad boken innehåller. Jag trodde att det skulle vara en fartfylld bok, att en jakt skulle vara den största drivkraften att föra historien framåt. Därför blir jag skapligt förvånad när allt det redan är över i första kapitlet.

Rose är den jag lär känna bäst, men det kanske inte är så konstigt när allt kretsar kring henne och man ser allt utifrån hennes perspektiv. Tidigt får man tag om hennes karaktär. Hon är kaxig och uppkäftig, men hon skulle aldrig göra någonting mot Lissa. De har ett band till varandra – Rose känner vad Lissa känner och kan ibland även se det Lissa ser. Och att Lissas förmåga skulle vara eftertraktad förstår jag först efter att halva boken är läst.

Att skilja mellan dhampir, moroi och strigoi är rörigt till en början, men allteftersom mer bakgrundshistoria kommer fram, desto enklare blir det. Trots att jag stängt boken funderar jag fortfarande mycket över hur saker och ting är. Tempot är högt och i vissa partier måste man hänga med i varje mening. När jag läser kan jag inte låta bli att hela tiden dra paralleller till Harry Potter. Elevhemsrum, man får veta vad de har för lektioner och när, skolan är magiskt skyddad, olika ”raser” (hel- och halvvampyrer). Mycket historia om vad dhampirer är för något dras på en och samma gång. Det är mycket information och under den delen av boken känns det mest som om jag läser en faktabok än en skönlitterär bok.

Slutet gjorde mig en aning besviken. Det kändes som om det var ett antiklimax ovanpå ett klimax. Hela jakten i slutet var bra och troligt, men det som kom efter… Nej! Det var bara ett kapitel av förklaringar där det hände saker som jag ville uppleva och inte få berättat för mig. Återigen faktaboksvarning! Jag tycker inte heller att tillräckligt många lösa trådar lämnades för att jag verkligen ska längta efter nästa bok. Allting löste sig ju. Nästan.

Nu har jag låtit väldigt gnällig och det är egentligen inte min mening. Betyget beror mestadels på rörigheten jag upplevde samt det halvkassa slutet, men bli inte rädda för att läsa boken. I stora drag var boken bra och underhållande. Till och med i den grad att jag skulle kunna läsa om den om ett tag.

Citatet nedan kan jag inte förklara varför jag skrattade åt, förmodligen berodde det på situationen som rådde omkring.

Jag kunde inte vara Masons flickvän, för när jag föreställde mig att någon höll om mig och viskade snuskiga ord i mitt öra talade han med rysk brytning.

Nu händer det igen

Lämna en kommentar

Förut plockade jag bort en hel del kapitel i början som jag kallade ”överflödiga”. Nu håller jag på att ta tillbaka dem igen. Plötsligt tycker jag att de behövs, att de inte längre är onödiga. Det var så här jag började det hela, och nu försöker jag med det igen. Blir det bättre den här gången?

Kruxet med att skriva böcker är att hur mycket man än pillar i dem blir man ändå aldrig färdig. Jag har hur många texter som helst på hårddisken som ligger och är lite sådär ”halvklara”. Tänk om jag skulle ta mig i kragen snart och fixa upp dem lite?

Vad som kan hända på ett tåg

Lämna en kommentar

Möten är märkliga. Ibland är de roliga, ibland tråkiga, ibland skumma. För ett tag sedan sedan hade jag ett trevligt möte. I två timmar satt jag och pratade med en helt främmande människa om det mesta. Det är kul att det finns sådana människor och att man ibland råkar ut för dem.

Det visade sig att hon var lika stor bokslukare som jag var och hon tipsade mig om en del böcker. Vi pratade mest om gamla klassiker, hittade några som vi diskuterade längre än andra, upptäckte att vi hade ungefär samma smak.

Vad jag vill säga är att jag önskar att det fanns fler i min närhet som har samma intresse för litteratur som jag har, någon att prata med om alla småsaker som finns, någon som förstår hur fascinerande till synes obetydliga saker kan vara. Som tur är lever vi i ett samhälle där det är enkelt att få kontakt med likasinnade, även om man aldrig träffas IRL.

Jag läser – och skäms inte!

Lämna en kommentar

Hittade ett underbart roligt (och informativt) inlägg för en stund sedan här. Varför anses sf/f-litteratur vara dålig litteratur? Om människor inte läste sådana böcker eller såg sådana filmer, varför är Harry Potter så stor? Hur kommer det sig att generationen över mig tycker Star Wars är bra? Mhm.

Och varför envisas biblioteket med att fortsätta ha vuxenfantasy på ungdomsavdelningen? För att nämna Harry Potter igen så gjordes det faktiskt så kallade ”vuxenomslag” för att vuxna som läste inte skulle skämmas.

Ny flik/sida/kalla det vad ni vill! 2

Lämna en kommentar

Nu finns även en lista över lästa böcker här.

Ny flik/sida/kalla det vad ni vill!

Lämna en kommentar

Nu finns en önskelista uppe. Här hittar ni den!

Kommer snart en lista på böcker jag läst. Ska först gräva djupt i mitt minne till lågstadietiden då jag först började läsa. Ska bli kul att se hur mycket jag kommer ihåg.

Slänga i väggen – eller i alla fall lämna tillbaka

Lämna en kommentar

Förstår inte hur jag har lyckats låna sådana kassa böcker på sistone. De har varit så dåliga att jag inte orkat läsa mer än ett par kapitel och därför kan jag inte skriva några recensioner på dem. Nä, fy. En av dem tog verkligen priset. Texten kan omöjligt ha blivit läst efter att författaren första gången skrivit ned den. Språket var på samma nivå som de små historier jag skrev på lågstadiet. Historien likaså. För att inte tala om bilderna. Det var blyertsskisser (väldigt dåliga skisser) som verkade vara dragna ur en tioårings ritblock.

Det är så tråkigt när det blir så, speciellt med egenutgivna böcker. Det liksom sänker nivån en aning och kan få en att tro att egenutgivet alltid är skräp. Nu vet jag att det inte är så, men det kan vara nog svårt att övertyga andra ibland.

Ökning

Lämna en kommentar

Jag har hört från lite olika ställen att en bok brukar kortas ned rejält när det är dags för redigering. Jag kan förstå varför. Onödiga ord, onödiga meningar, onödiga händelser. Finns en hel del sådant. Någon sade att ca 30% skalas bort.

Men det gäller tydligen inte mig.

När jag började efter att ha låtit manuset vilat ett tag har det känts som om jag bara lagt till mer och mer. Började på 72 257 ord, ökade sidmarginalerna för lättare läsning vid utskriften. Sidantalet ökade från 196 till 223 sidor. Efter att ha läst igenom manuset igen, ändrat en massa, tagit bort (men ändå lagt till), fixat med nya radbrytningar, så slutade det med att jag lagt till tre sidor.

Fast jag har faktiskt minskat orden, konstigt nog. Nu är de 72 237. Jag vet, hela 20 ords skillnad.

Det blir bättre

Lämna en kommentar

Det går segt, det tar tid, men det tar sig. Högen med post it-lappar växer och växer.

Nätet

Lämna en kommentar

Att biblioteket har sina böcker på nätet är farligt för mig. Här sitter jag väldigt sent och kollar i katalogen över böcker jag vill läsa. Skriver upp de som finns inne på en lista, resten ställer jag mig i kö på. Har nog blivit ett femtiotal böcker totalt nu…

Kanske dags att sluta? Har ju också plugg att tänka på!

Bokcirkel

Lämna en kommentar

Som jag nämnt tidigare pågår det en bokcirkel på K1, och nu är det dags för kommentarer på nästa bok, nämligen Boktyckes. Det går att både följa och delta i diskussionen här! Påminner även om att det går att läsa min bok här (fast det är inte den redigerade versionen).

Nu blev detta ett inlägg med många länkar (puh). Blir lätt så när man håller på med mycket samtidigt 🙂

Tack, tacka, guldtacka?

Lämna en kommentar

Jag har aldrig varit ett fan av tacktexter i en bok, speciellt inte när de är hundratusen sidor långa. Varför räcker det inte med att bara ha en dedikering i början? Det alla tacktal vill säga är:

Tack för att dessa personer gjorde det möjligt

Tack för att dessa personer stöttade mig

Jag skulle aldrig ha kommit vidare om det inte vore för dessa personer

Tack kära läsare för att du köpte min bok

Det blir så tjatigt. När jag dessutom har avslutat en bok som jag tycker är bra sänks genast helhetsintrycket på verket. För mig är det som att författaren inte tror på sig själv, och vad är meningen med att ge ut en bok som man inte tror på?

Om man nu inte klarar sig utan att säga något till alla personer som har hjälpt till går det att förkorta ned texten. Tänk på hur det är att skriva ett bokmanus. Allt man skrev i första utkastet kommer inte med i andra. Sedan är det bara att fortsätta skala av. Det borde inte vara mer än en halv sida. Men helst ingenting alls.

Om någon lyckas tjata i mig att jag ska ha en uppsats längst bak i mina böcker tänker jag bara skriva: Tack!

Recension – Udda verklighet

Lämna en kommentar

Udda verklighet av Nene Ormes

8 av 10

(Första intrycket när jag tog boken ur bokhyllan på biblioteket var ett ”Wow!”. Det har ingenting med bokomslag eller typsnitt att göra. Sidornas kanter är svarta, vilket för mig räckte till att öppna boken direkt när jag kom hem.)

Udda är udda. Hon vaknar av mardrömmar var och varannan natt, lider av sömnbrist och ett tråkigt jobb, men ändå kämpar hon vidare. Hon tror att hon håller på att bli knäpp på riktigt när hennes vän Daniel en dag föreslår att att de ska följa upp en av hennes drömmar. Det visar sig att Udda drömmer sanndrömmar, och efter det börjar händelserna ta fart. Daniel försvinner spårlöst och hon drömmer om Hemming, en man som säger till henne att hon är sär. Fast att vara sär är egentligen inget dåligt. Bara udda.

Det börjar bra. Jag kastas direkt in i en händelse och känner mig jagad, men jag blir ändå inte skrämd. Faktiskt dröjer det så långt som ungefär en tredjedel in i bokens 254 sidor innan jag börjar känna hur obehagligt det är. Efter det släpps allt lös. Det var svårt att lägga undan boken för allting kändes på något sätt verkligt och jag ville, som Udda, veta mer.

När de färdas med Imona känner jag mig minst lika förvirrad som Udda gör över de korta förklaringar som ges, men jag vet också att detta är meningen. Det var bra att Udda själv sade ifrån för jag hade inte pallat mer (min hjärna snurrar fortfarande när jag försöker hitta ledtrådar eller någonting logiskt som förklarar när de ”reste genom tider”).

Språket är vardagligt och dystert formulerat. Stämningen jag som läsare fick stämmer bra överens med vad som händer. Jag-form byts till 3e person i Uddas drömmar. Drömmarna ändrar även tempus, vilket gör att det aldrig blir något problem att skilja Uddas verklighet från hennes drömmar. Ibland kändes det segt att ta sig igenom drömmarna. Jag skulle uppskatta boken mer om drömmarna hade varit kortare snuttar som Udda tänker på när hon vaknar av dem.

Summan av kardemumman: En helt klart läsvärd bok! Författaren har även en blogg där hon bl.a skriver om hur det går med nästa bok (som jag hoppas är uppföljaren till denna!).

Older Entries