Det här med skrivprocessen

1 kommentar

Kunde inte hitta ett mer passande inlägg. Låter länken tala för sig själv. Är lite för trött för att skriva annat än att jag håller med.

🙂

Slangord och ”nysvenska”

2 kommentarer

I en historia jag skriver på just nu försöker jag ha så moderna uttryck som möjligt eftersom det utspelar sig i nuet. Jag försöker tänka mig in i hur jag själv brukar prata, och tro mig, det är en väldans skillnad på mitt talspråk jämfört med mitt skriftspråk. I ”den riktiga världen” är jag en jävel på att svära och använder mer än gärna engelska försvenskade ord för att uttrycka vad det är jag vill få fram. Ni skulle bli förvånade om jag började skriva som jag pratar.

Problemet jag upptäcker med det här är att jag inte vet hur jag ska stava vissa ord, eftersom de finns helt enkelt inte. Men jag försöker så gott jag kan. Det kanske blir så att jag skapar mig en egen ordlista så småningom.

Jag tycker inte att man ska vara rädd för att utforska språket. Det förändras ju hela tiden. En annan anledning till att jag väljer att skriva den här historien på detta sätt är för att jag tycker svenska blandat med engelska ger lite jävlar anamma-känsla, och det är det jag vill få fram. En stöddig ungdom i nutid. Då passar det sig inte att jag skriver gammelsvenska.

Min bästa tid

1 kommentar

Bästa tiden på dygnet för mig att skriva? Lätt svarat mellan 02-08. Det suger när plugg och jobb kräver att jag går och lägger mig kring 23-00 och går upp vid 07. Många gånger vill jag hellre sitta uppe och skriva (och vissa nätter har jag gjort det), men det resulterar bara i en supertrött Bina som blir alldeles odräglig frampå kvällskvisten.

Idag däremot gick jag upp innan 06 (ja, jag vet att det är lördag), skrev av mig i en kvart för att sedan göra mig i ordning. Och gissa vad. Dryga 500 ord. Fortsätt i den stilen och en roman om dagen känns inte långt borta. Synd bara att det inte händer så ofta som jag vill.

Fel

Lämna en kommentar

Jag tycker inte om fel- eller särskrivningar, men inte ens jag kommer undan. Det är den hemska sanningen. Jag har däremot slutat bry mig (allt för mycket) när andra skriver, om de inte ber om min åsikt.

Lära sig skriva

8 kommentarer

För flera år sedan hamnade jag i en diskussion med min pappa angående det här med skrivarkurser. Jag var mycket emot det då. För mig var det att jämföra med en målarkurs. Det är en kursledare som står där längst fram i klassrummet/lektionssalen och instruerar hur man målar för att det ska bli bra. Idag är jag fortfarande emot den sortens form av skrivarkurser. Varför ska man lära sig skriva som någon annan när det alltid blir bättre om man kör sin egen stil?

Men nu är jag äldre och har full förståelse över att det är så där de flesta skrivarkurser inte är. Jag var väl 14-15 år när jag hade det här samtalet med min pappa. Tonårstrots och allt det där. Nu tror jag kurser kan vara till viss hjälp när det gäller att utveckla sig själv. Sedan kan det också vara kul att läsa andras verk från genrer man gillar, och sedan få analysera texterna.

I sommar kommer jag läsa två spännande kurser från Linnéuniversitetet (Fantasylitteratur samt Att skriva historiska romaner). De är på distans så jag kan lika gärna sitta ute i gräset i solen och plugga istället för att sitta instängd i en lektionssal. Måste jag nämna att jag var en av de ca 900 som sökte till sommarkursen Harry Potter och hans världar?

Manligt och kvinnligt

1 kommentar

Det var inte så länge sedan jag beslöt mig för att testa skriva i jag-form och nu har jag verkligen stött på ett problem. Förut brukade jag bara skriva ur tredjepersonsperspektiv, men på senare tid har jag fastnat för det här ”nya”. Med mina andra projekt har jag inte haft några svårigheter med vilka av mina karaktärer som är män/pojkar respektive kvinnor/flickor. Det är så enkelt att bara skriva han och hon. Då är det klart. Men i jag-form?

Finns det något sätt jag kan förenkla det på utan att säga rakt ut vad huvudpersonen har för kön? Finns det speciella kvinnliga respektive manliga uttryck och tankar som ofta/enbart kopplas samman med ett av könen?

Nedan kommer inledningen av det jag skrivit:
”Jag har alltid kunnat se dem, människorna som inte finns. De som ingen annan ser. Bara jag. De finns överallt, vandrar runt som vanligt folk. Ibland är det svårt att se om just den person jag tittar på verkligen finns eller inte. Ibland ser de tillbaka. Ger mig rysningar. Vissa ser mig som jag ser dem. Om jag blundar och drömmer mig bort brukar de försvinna, men det är inte alltid det hjälper.
Ibland känner jag mig jagad. Blickar överallt som ser på mig, men jag kan inte se dem. De förföljer mig tyst, utan att känna efter, utan att komma ifatt. Bara deras ögon tränger sig fram, kryper under huden. Ibland är de som en snara kring halsen, bara väntar på att få dras åt. Då springer jag.”

Vem är personen som talar/tänker? Man eller kvinna? Hur ser man det?

Jag tycker det här med genusfrågor i mitt skrivande är oerhört svårt eftersom jag själv egentligen inte tycker att det finns något som är manligt eller kvinnligt i det verkliga livet. Sedan finns alltid litteraturen där och ställer till det. Hur många gånger har vi inte stött på den blyga, tysta tjejen eller den gapiga machokillen?

En sak jag lade märke till i mitt eget skrivande var när jag beslöt att en av mina fiktiva personer skulle byta kön. Hon passade helt enkelt bättre som en han (sedan har jag alltid en tendens att överdriva antalet kvinnor i mina berättelser, så det handlade lite grann om att kvotera in männen också :P). Redan från början hade jag bestämt mig för att han inte skulle skilja sig från när han var en hon. Men det sket sig trots mina försök. Bara sådär blev han mer tuff (trots att hon redan var väldigt stark), mer tålmodig och mer våghalsig. Jag har jobbat väldigt mycket med honom nu på senare tid och jag tror faktiskt att jag har lyckats mjuka upp honom en del.

Jag funderar väldigt mycket på sådant här när jag skriver och kan inte riktigt släppa mina ”tänk om”-tankar om könen. Vad är manligt och vad är kvinnligt? Och när är det dags att introducera om det är en man eller kvinna?

Skriva utan att veta?

Lämna en kommentar

Det är många som inte kan skriva utan att först ha gjort upp en plan över vad de ska skriva om, hur de ska skriva det, och varför de ska skriva. Sedan finns det dem som bara skriver, låter allt ha sin gång.

Jag är av den senare sorten. Att lägga upp en plan är för mig ett stort steg att ta. Det är jobbigt, tar tid och är fantasidödande. När jag börjar mina projekt behöver jag inte ha allting klart framför mig. Allt ordnar ju sig så småningom. Det kan leda till många omskrivningar när plotten (okej, hur ska man försvenska detta ord?) utan förvarning ändras, en dialog inte riktigt går som det var tänkt från början, och någon plötsligt bestämmer sig för att dö.

Men det är också det jag tycker är tjusningen med att skriva utan att veta. Inte ens jag som författare vet hur det i slutändan kommer bli, trots att det är jag som hittar på det.

Det är en strukturell fråga. Vissa påstår att saker och ting ska vara uppdelat i pärmar/mappar, efter bokstavs- eller sifferordning, störst först och minst sist. Andra tycker det är bättre att bara lägga ett papper på skrivbordet eftersom de då kommer ihåg att de lade det där.

Jag kan dra paralleller mellan hur jag är som person och hur jag skriver. Jag fungerar som bäst i en strukturerad oordning. Saker får gärna ligga huller om buller, men huvudsaken är att jag vet att mina gem ligger halvt under den där sneda pappershögen, eller att nycklarna föll ur väskan och ligger på skänken i hallen. Jag vet att jag har markeringspennor i skrivlådan samt i skolväskan, men även i en jackficka. Mina manus/projekt fungerar på samma sätt. Jag sprider ut informationen lite här och där, fyller igen groparna allteftersom jag kommer dit.

Inte ens ett inlägg på den här bloggen har jag någon speciell plan eller struktur för. Varför skulle jag ha det? Det blir ju läsbart i slutändan i alla fall :).

Alla dessa projekt

Lämna en kommentar

När jag skriver om mitt skrivande brukar jag ofta referera det ”färdiga” manuset jag har som boken. Faktum är att det verkligen är långt ifrån alla projekt jag håller igång. Tänkte här och nu bidra med en liten lista för att själv få en uppfattning om vad det är jag egentligen håller på med.

Först har vi Boken. The one and only, typ. Nejdå, den har bara fått det namnet eftersom det är den enda som är så gott som klar (förutom att den behöver några fler genomgångar för att tjocka ut historien, ta bort lösa trådar, skapa mer karaktärsdjup … ). Ren fantasy, fast inga ”magiska” varelser. Två efterföljare är planerade, kanske att det blir tre. Målgrupp: Ungdom.

Den andra på listan är än så länge bara ett textdokument med idésamlingar, ungefär en hel sida synopsis, och enbart ett enda stycke skrivet. Denna är så fantastisk, enligt mig, eftersom den absolut inte har några fantastiska inslag överhuvudtaget. Den utspelar sig i svensk högstadiemiljö, en tjej i huvudrollen, kommer skrivas i jag-form.

Den tredje började som en kort novell om ett flygande monster, men jag har numera andra planer för den. Ännu vet jag inte om jag ska skriva den till vuxna eller till ungdomar. Tiden får säga vad det blir.

Sedan kommer en annan fantasyberättelse som utspelar sig i en annan värld. Här har jag också lyckats skriva en något-sånär-synopsis. Jag vet på ett ungefär hur det kommer sluta, jag har redan skrivit början. Bara mitten som är i en enda röra. Målgrupp: Ungdom.

Efter det kommer en idé som jag påbörjade för bara drygt en månad sedan. Fortfarande bara på idéstadiet gällande handlingen, men jag skriver på och hoppas på det bästa. Jag gillar personerna (än så länge bara två stycken) och har redan hunnit bli fäst vid dem. Mitt andra försök med jag-formsskrivande. Genren är/kommer bli en lagom blandning av fantasy och skräck. Målgrupp: Unga vuxna/vuxna.

Är ni med såhär långt? Halva klar, resten kvar!

Jag har en idé om en fantasybok för barn, eller i alla fall målgruppen ”mellanstadiet”. Än så länge är bara några få saker nedskrivna om vad det här är för någonting, samt en lång scen som innehåller flygande köttbullar.

I nästa har huvudpersonen fått sitt namn från Danmark. När jag först hörde det namnet för många år sedan ville jag skriva om någon som hette så. Då hade jag ingen aning om vad det skulle handla om, men nu har jag i alla fall en liten aning. Det enda jag inte är helt säker på är i vilken kategori den ska planteras i. Det är en fantasy (egen värld igen) och riktar sig mest till (som det ser ut nu) ungdomar.

Låten ”Anywhere” med Evanescence är en inspirationskälla till nästa projekt. Trots det har jag inte börjat med någonting än, annat än att skriva upp låttexten, flödar inspirationen inom mig. Jag vill skriva ned det jag har i huvudet, men jag kommer inte riktigt till ro. Förmodligen kommer det bli en längre novell och inte en fullstor bok.

Näst längst ned i mappen ligger det någonting märkt ”Viking”. Här var det också en idé som jag fick från tomma luften, en förtidshistoria med inslag av magi. Enda nackdelen är att jag knappt har en aning om någonting och måste göra STORA efterforskningar. Det har jag inte haft tid eller lust att göra på över ett år.

Längst ned hittar vi mappen ”Övriga idéer”. Här samlas alla textdokument innehållande enbart några ord, till 20-sidiga uppsatser om en viss kultur/naturväsen/övrigt som inte egentligen är någon historia, utan bara fakta.

Sedan får vi inte glömma allt jag har skrivit ned med papper och penna i diverse olika block. Tanken är att jag någon gång ska föra över det till datorn så jag kan sätta igång och skriva på riktigt. En av idéerna som finns däri vet jag är om en pojke som kliver på ett tåg i jakten efter en flicka. Mina funderingar över denna är att det kommer vidareutvecklas till en fantasy/skräck för unga. Inte för kategorin ”ungdomar”, utan snarare ”barn”.

Så, hur mycket blev det? Hm, nio stycken mappar där historierna redan är påbörjade, plus det jag har i blocket. Inte konstigt att jag aldrig har tid när det finns så mycket som ska skrivas!

Krav

Lämna en kommentar

Som språkintresserad finns det någonting som jag länge funderat över. Studentlitteratur. Det är också böcker, skrivna av vanliga människor (oftast med högskoleutbildning och med viss forskning i ryggen), utgivna hos vanliga förlag. Vad är det egentligen för språkkrav dessa böcker har? Tråka ut läsaren med långa obegripliga meningar?

”Gränsdragningen är en aspekt av att skolan förmedlar systemets förväntningar till individerna och dess konsekvenser blir kanske mest tydliga i de fall skolan saknar tid, resurser, vett eller vilja att antingen invänta elevernas känslomässiga motivation för att omfatta ett lärostoff eller anpassa sig till den känslomässiga motivationen hos en individ.” – Anders Persson (Skola och makt, 1994)

Jag är ganska trött på att brottas med formuleringar likt den ovan. När jag kommer till de sista orden har jag redan glömt bort hur det var i början. Dessutom har jag slut på luft någonstans i mitten. Åh, vad jag längtar till sommaren!

Osynlig

Lämna en kommentar

Under den/de kommande veckan/orna kommer jag behöva ligga mer eller mindre lågt med allt vad författare heter (om det inte handlar om studentlitteratur). Fast, det kommer nog dyka upp lite saker här ändå.

Förutom att jag har två tentor på g, måste jag ta kontakt med läkare angående mitt fortsatta halsflussproblem. Sedan får jag springa runt på universitetet (igen) och leta efter lärare som verkar finnas lika mycket som evighetsmaskinen, visa dem läkarintyg, få mer tentor, läsa en massa böcker (okej, kanske inte största prioritet, men ändå).

Plötsligt blir det väldigt intressant att till och med skrubba toaletten …

Antar att man är ganska slut …

2 kommentarer

… när man istället för nutidsfantasy läser nudistfantasy.

För närvarande har jag inte hjärnan där den borde vara.

När de sätter sig på tvären…

Lämna en kommentar

Lustigt hur ens fiktiva personer kan gå och ändra personlighet ibland. Jag har en person som från början var med ganska tidigt i den första boken. Sedan efter många omskrivningar bestämde mig för att inte presentera henne förrän lite senare, och senare, vilket till slut blev i nästa bok. Då blir min fiktiva person sur på mig, gör ett personligt angrepp, går sin egna väg (på riktigt!) och struntar totalt i vad jag säger åt henne. Hon som alltid var så snäll och trevlig!

Nä, nu blir jag riktigt arg. Ska det få vara så? Får fiktiva personer göra sådana uppror? Hur ska jag göra för att få henne att lyssna på mig? Det som fungerade förut kan jag inte längre lura henne med. Bara ignorans tillbaka.

Jag har redan accepterat att hon aldrig kommer bli den hon var innan, men för den skull vill jag inte att hon försöker sätta sig på mig! (Klicka här!)

Skriva

Lämna en kommentar

Allt som allt har jag lyckats klämma ur mig ca 3000 ord idag. Det tycker jag är ganska produktivt, speciellt när det är sammanhängande och inte bara lite stycken här och där. Det blev två texter – två olika scener – som jag blev ganska nöjd med. När man håller på är det skönt att kunna scrolla i textdokumentet upp och ned för att verkligen se att man kommer någon vart, och fem sidor till är ju egentligen inget jag säger nej till.

Hade det varit en normal dag hade jag kämpat för att ens kunna skriva 500 ord, och då hade det med största sannolikhet bara varit något ord här och ett till där. När lusten tryter går det helt enkelt inte.

Det går fasansfullt mycket framåt med uppföljaren. Plötsligt är det inte så mycket nytt jag måste beskriva, som miljöer, personer och saker i allmänhet. Nu är det bara att skriva, att berätta en historia. Något av det mest tråkiga jag vet är att försöka beskriva saker som jag tar för givet. Jag ser det ju i mitt huvud, varför gör ingen annan det?

Men jag inser ganska snart också efter att jag skrivit mina dialoger och intriger och alla bekymmer och allt-det-andra-som-jag-vill-avslöja-fast-jag-inte-borde så måste jag ha lite beskrivande/gestaltande text. Annars kommer jag inte vidare.

Och så levde de lyckliga …

Lämna en kommentar

Efter alla böcker med olyckliga slut som jag under senaste tiden har läst får jag helt plötsligt för mig att jag vill skriva en lycklig historia. En där alla är lyckliga i slutet. Men jag vet med mig att jag kan inte skriva sådant. Det går bara inte. Som jag skrev tidigare; Jag gillar att plåga mina fiktiva personer. Det, på något vis, förhöjer läsupplevelsen.

Vem vill läsa om ett förhållande där huvudpersonerna alltid är glada? Om de aldrig har några problem kommer jag aldrig att kunna identifiera mig med dem. Nu menar jag inte att allt ska vara svårt och eländigt, att det ska vara på liv och död, eller att de alltid struntar i varandra. Det kan vara någonting enkelt, någonting väldigt, väldigt litet. En liten irriterande vass sten under foten. En syster som inte gillar brorsans val av flickvän.

Identifikationen anser jag är väldigt viktig för trovärdigheten. Det är nästan lite som att jämföra med en superhjälte som inte har några svagheter. Varför ska man läsa om denne när man ändå vet att han/hon kommer segra i slutet? Varför ska man läsa om kärleksparet som aldrig någonsin hyser agg mot sin partner?

Jag vill skriva om relationer som går upp och ned, stärks och försvagas. I slutet vet man inte vart man hamnar. Man tar sig dit i undran över om den person man tror sig älska kommer stå där eller inte. Slutet ska man inte veta förrän man kommer dit.

Insnöad

3 kommentarer

Ja, alltså, jag vet inte var jag ska börja … Den senaste tiden (typ senaste två veckorna) har jag varit så inne i böckernas värld så det inte är sant. Jag har liksom känt mig nere, blivit så känslomässigt påverkad av det jag läst. Det har varit svårt att säga till mig själv att det bara är en bok, för ”bara” en bok skulle inte kunna påverka mig på det här sättet.

Vad pratar jag om då? Hrm … jo, jag liksom råkade läsa ut fjärde boken i serien Vampire Academy på tre dagar. Så gick det med att försöka lägga band på sig själv. Måste få tag i nästa del snart!

Men nu över till någonting helt annat. Sitter här med Suzanne Collins Hungerspelen framför mig. Ett kapitel redan avklarat. Kommer även denna bok fånga mig?

Older Entries Newer Entries