Lägesrapport

3 kommentarer

Jag blir lite galen. Det manus jag håller på att redigera nu är 50 kapitel långt, men varje kapitel ligger i genomsnitt på bara runt 1000 ord. De är alltså inte så långa.

Men.

Varje kapitel ska ha ett syfte, om inte för handlingens skull för karaktärsutvecklingens – helst båda samtidigt. Jag är alltså nere på detaljnivå nu och vrider och vänder på varenda mening. Behövs den här för historien? Fattar man varför karaktären beter sig så utan det där stycket? Vilken skillnad gör det om jag sätter ett synonymt ord istället för det som är där nu?

Jag som trodde att det svåra var att hålla ihop alla trådar… Vilken nitlott jag drog.

Annonser

Fortsätter dagen med lite mer youtube…

Lämna en kommentar

För att man ska förstå min humor (det är ganska lätt att få mig att skratta):

Vid 1:34 kommer repliken jag och mina vänner numera alltid använder när vi säger att någon är dålig eller inte klarar av någonting (givetvis alltid med en skämtsam ton, vi vill ju inte att någon ska ta illa upp).

Jag brukar inte gilla parodier, men den här är något särskilt.

Igår var inte igår utan för väldigt länge sedan

1 kommentar

När man pratar med jämngamla kompisar som man vuxit upp med händer det att man pratar om just minnen. Jag och en vän kom på att vi börjar bli gamla när vi minns saker som skedde under 90-talet och kom på att det inte längre är 00-10-decenniumet som gäller nu, utan 10-20-decenniumet. Jag menar, det var var tio år sedan Sagan om Ringen-filmerna gjordes, och jag minns fortfarande tydligt hur det var att se första filmen och längta till nästa.

En annan sak som vi grävde fram var den här musikvideon (som jag tydligen nördade under ett tag då jag fortfarande kommer ihåg vartenda ord):

En bok i veckan

Lämna en kommentar

Jag har länge velat ha en rutin i mitt läsande. Därför tänker jag nu börja med att presentera ”En bok i veckan” där jag visar upp vad det är jag planerar att läsa. Mitt mål är att fortsätta med detta och förhoppningsvis hinna med att läsa en bok i veckan.

Så, vecka 35, nu kör vi!

Eftersom det är första veckan sätter jag ribban lågt. Bridge to Terabithia (Katherine Paterson) är bara dryga 140 sidor, vilket inte lär vara något större problem att klämma på några dagar.

Baksidestexten:
It was Leslie who invented Terabithia – the secret country on an island in the dry creek. Here Jess could be strong, unafraid and unbeatable. When something terrible happens, Jess finds he can face grief and disaster better than he could ever have imagined.

Prata bara inte om det …

6 kommentarer

Det här med att skriva böcker. Det är svårt. Det är så sjuhelvetesjävlaranammaibacken sjukt svårt. Ännu svårare är att prata om det så att andra förstår.

”Jaha, du siktar på att bli författare. Vad skriver du om då?”
”Tja, lite allt möjligt. Hopp, kärleksbekymmer, svek, familjerelationer …”
”Jamen, det låter ju bra! Vilken genre skriver du i?”
”Fantasy.”
”Fantasy? Sånt där man bara hittar på i?”
”Det är inte bara hittar på. Jag måste ju göra karaktärer och världar minst lika trovärdiga som i vilken annan genre som helst.”
”Åh, jaså? Låter spännande! Berätta vad det handlar om.”
”Jo, det är den här pojken. Han är en trollkarl och skiljer sig inte mer från andra magiker än att han har haft väldigt mycket otur.”
”Vad originellt. En trollkarl i en fantasybok …”
”Hrm … Öh … Ja, och så träffar han den här flickan som inte är som andra. Hon kan också använda magi, men hon är ingen häxa.”
”Låter snurrigt.”
”Historien handlar mycket om att de tar reda på vad hon är för nåt.”
”Är inte det nåt man borde veta redan långt i förväg?”
”Nej, alltså, det är första boken i en serie. Jag skulle kunna berätta för dig allt som händer och vad som kommer hända i de efterföljande delarna, men då blir det inte lika spännande när du väl läser.”
”Är det en spänningsroman nu helt plötsligt?”
”Öh … va!?”
”Vet du, om det ändå är spännande, varför skriver du då inte en deckare?”
”Du förstår nog inte vad jag …”
”Deckare är ju inne nu! Alla läser deckare! De är så bra och jag slår vad om att du skulle göra en bättre historia utan den här fantasy-världen.”
”Nu är det så att jag har byggt upp historien kring hur den här världen fungerar …”
”Det kan inte vara så svårt att ändra, eller hur? Bara att ta bort allt hittepåigt … Du skulle kunna ta den här pojken … Jag vet! Gör honom äldre! Låt han vara, säg runt fyrtio? Han hade haft otur, sa du? Sätt dit skäggstubb och mörka ringar under ögonen. Han skulle kunna vara en avdankad polis som nyligen skiljt sig från frugan. Och angående settingen …”
”Jag tänker inte ändra …”
”Ta bort allt som har med medeltid och svärd att göra. Det blir bättre om han får bo i Stockholm. Eller du, han kan bo på en liten skitort i närheten av där du växte upp. Hur intressant skulle det inte vara med ett serienamn som Morden i Horndal? Liten by där alla känner alla, liksom, ingen går säker.”
”Lyssnar du ens på mig?”
”Den där flickan du nämnde bör också vara äldre och gärna ha nåt problem med familjen …”
”JAG TÄNKER BANNE MIG INTE ÄNDRA MITT MANUS TILL NÅN JÄVLA DECKARE!”
”Så du tar i. Jag gav bara lite kreativa förslag till förbättringar.”
”Det var inte så kreativt om du frågar mig.”
”Hörru, jag sitter här och hittar på världens bästa historia till en deckare …”
”Hittar på? HITTAR PÅ?”
”Ja, man måste ju låta fantasin flöda när man gör sånt här.”
”Hittar på. Fantasi. Vad skiljer din grundhistoria från min egentligen?”
”Det är mycket! Min utspelar sig inte i nån fantasivärld.”
”Men likt förbannat sitter du här och hittar på.”

Små irriterande saker

4 kommentarer

Sitter här igen och läser igenom det jag skrivit, försöker redigera, försöker lägga till och ta bort scener. Allt skulle gå så mycket bättre om de tekniska prylarna fungerade som de ska. Tyvärr är det något krux med elsladden, vilken jag tycker är den viktigaste saken som bör fungera. Datorn har som bäst en batteritid på runt 5 timmar, men det är ändå irriterande att inte veta om jag kan fortsätta skriva när tiden runnit ut. Ibland får datorn kontakt, ibland inte. Den lilla gröna lampan slocknar och tänds om vartannat. Så fort jag ändrar position eller bara råkar snudda vid sladden kan lampan slockna.

Hålla löften

2 kommentarer

Jag minns att jag någon gång i vintras övertalade sambon att vi skulle börja prenumerera på denna underbara tidning. Han var inte intresserad, men jag skulle absolut läsa allt vi fick hem. Han gav med sig och jag var duktig som läste nummer 4, 5 och 6 när de kom hem. Det höll inte längre än så.
Nu sitter jag här med en hög … olästa … och en gratisbok som landade i brevlådan under gårdagen. Tur att jag fortfarande inte har fått tillbaka skrivlusten. Jag kan i lugn och ro beta av dessa och hoppas att inspirationen kommer springande för att rädda mig. Nu undrar jag bara vad som har hänt med nummer 8. Komsi komsi, jag vet att du gömmer dig någonstans i lägenheten!

Older Entries