The Ruins of Gorlan av John Flanagan

3 av 10

Will har alltid velat bli en Battleschool’s apprentice, men när den stora dagen kommer då alla wards (föräldralösa barn) som tillhör Castle Redmount ska få sin framtid bestämd inser han att det är omöjligt för honom att bli en riddare. Han har helt enkelt inte rätt kroppsbyggnad, liten och klen som han är. Sedan märker han att ingen annan Craftschool vill ha honom som apprentice. Det är omöjligt för honom att bli någon överhuvudtaget. Men så får han syn på Halt, en Ranger, som verkar måttligt intresserad av honom. En Ranger är någonting Will inte vet så mycket om, annat än att de kan försvinna in i skuggorna och verkar använda magi.

Det här är ingen snäll recension. Nu har jag varnat er.

Först: Prologen – vad hade den för nytta? Ingen alls, för allt som hände var att man fick veta lite grann om antagonistens planer, men sedan hände ingenting mer med det. Nej, skippa prologen i denna bok!
Andra: Varför dessa långa beskrivningar av hur saker och ting fungerar på slottet i början av boken? Jag kom på mig själv med att öppna ett eget dokument på datorn och var nära att skriva om nästan 30 av de första sidorna (exklusive prologen). JAG hade kunnat göra det så mycket bättre.
Tredje: Alla PoV-byten gjorde mig yr. Författaren har en tendens att byta mellan styckena och han växlar inte bara mellan två personer. Jag hade föredragit om det enbart varit ur Wills PoV, eller mellan han och Horace, men när Horaces ”äventyr” var slut var det fortfarande nästan halva boken kvar. Nej, som läsare måste man tydligen få veta hur precis alla tänker. Det finns till och med stycken med där man får veta hur en häst tänker. Är inte det lite att gå över gränsen?
Fjärde: Just som Flanagan verkar ha bestämt sig (någorlunda) för vilka PoV han ska fokusera på slutar boken.
Femte: Slutet. Både kapitel 32 och epilogen. Där har ni det. 32 hade kunnat förkortats och slås ihop med epilogen. Hela tumultet som utspelar sig i det kapitlet fick mig att nästan vilja kräkas och frågan som dyker upp i huvudet hela tiden är varför, varför, varför gjorde författaren det så löjligt?

Historien i sig är sådär lagom. Hela boken är faktiskt helt lagom. Lagom tjock, lagom långa kapitel, lagom mycket rörelse… Jag önskar att den hade det där lilla extra som baksidestexten nämnde. Jag får liksom aldrig någon känsla för någon av karaktärerna. Enda gången jag känner något är när Horace klår upp sina mobbare. Och om det någonsin var menat att det skulle finnas en kärlekshistoria här har jag totalt missat den. Men omslaget är ju snyggt.

When Will returned from the riverbank, he held the pots up for Halt’s inspection. The Ranger grimaced at his distorted reflection in the bright copper surface.
”Hmmm. Not bad. Can see my own face in it,” he said, then added, without a hint of a smile, ”May not be such a good thing.”

”Always assume an enemy knows you’re there and that he will attack you,” he said. ”That way, you tend to avoid unpleasant surprises.” He smiled grimly to reassure the boy. ”It can still be unpleasant, but at least not a surprise.”

Det fantastiskt låga betyget är tyvärr vad boken är värd, men det finns små hintar om att följande böcker är så mycket bättre.

Annonser