Har skrivit om den lite grann

Från fönsterbänken hade modern den bästa utsikten. Bland de mjuka kuddarna brukade hon sitta och se ut över trädgården som bredde ut sig på andra sidan glaset. Grön av gräset och färgglad av säsongens blommor, precis som tyget hon arbetade med. Under björkarna bortanför den svarta dammen satt hennes lilla flicka i skräddarställning och dagdrömde samtidigt som hon studerade molnens underliga figurer. Modern gjorde detsamma. Bara för en liten stund blundade hon och lät solstrålarna värma ansiktet.
Vinden lekte med flickans guldfärgade hår som svajade likt vågor och slutade i små lockar vid ryggslutet. Krusningar vid strandkanten, som mor brukade säga. Den gröna klänningen hade små revor efter den vilda leken i skogen och de taniga benen var smutsiga av jord.
”Annie, kommer vi alltid att vara vänner?”
Så länge som du vill.
Flickan vände sin blåa blick åt höger, bort från huset. Det fanns ingen som såg Annie så bra som hon, men när Annie var i närheten kände alla henne. Trots det var hon osynlig för de som inte ville se. De vuxna kunde absolut inte det. Bara fantasier, fick flickan med guldhåret ofta höra. Kanske var det för att alla vuxna var konstiga, ingen brydde sig om att hon hade en vän. En allra bästa vän.
”Annie, vad tror du att det finns för någonting uppe vid molnen?”
Jag tror ingenting, jag vet.
Flickan nickade. De konstiga vuxna kanske tyckte att det var Annie som var konstig eftersom hon visste allting och därför inte ville veta av henne.
”Såklart du vet, Annie.”
Flickan med guldhåret lade sig ner på rygg i det mjuka höga gräset och såg på himlen ytterligare en stund medan hon noga funderade ut nästa fråga. Om man frågade fel blev Annie tjurig och pratade inte alls på flera dagar.
”Annie, jag är nyfiken på vad som finns ovanför molnen.” Så mycket tänkande gjorde flickan med guldhåret dimmig i huvudet. ”Kan du berätta för mig vad som finns där?”
Annie svarade inte.
”Annie?”
Annie var borta.
Flickan med guldhåret blinkade. Hon såg inte längre sin bästa vän.
”Annie, förlåt!” Tårar gjorde spår på flickans dammiga kinder. ”Kom tillbaka! Jag menade inte…”
Annie hade övergivit henne förut, men alltid förvarnat om det. Aldrig, aldrig, aldrig hade hon försvunnit utan att säga till innan.
Jag kan visa dig.
Annie var tillbaka.
”Åh, Annie, vill du verkligen det?” Flickan med guldhåret torkade tårarna med baksidan av händerna, drog sedan av det våta på klänningen.
Jag vill ingenting hellre.
Ett stort leende spred sig över flickans ansikte. Hon skrattade till och hoppade barfota runt på gräset, plockade upp några blommor i olika färger och luktade på dem.
”Jag ska binda en krans till dig av de här blommorna, men först vill jag se himlen.”
Följ efter mig.
En stark vind drog i guldhåret och styrde flickan mot dammen. Annie stannade en bit från strandkanten, svävade ovanför vattenytan. Hon doppade en tå i vattnet och dropparna från den spred sig till större och större ringar. Ringarna nådde stranden där flickan med guldhåret stod.
”Är det verkligen säkert?” Flickans underläpp darrade. ”Jag kan inte simma.”
Det kommer inte hända dig någonting, om du inte vill det.
Flickan med guldhåret tog försiktigt det första steget ut på vattnet, sedan det andra och det tredje. Varje steg lämnade för ett ögonblick spår av en liten fot som sedan suddades ut till en åter blank spegelyta. Det kittlades under fötterna och hon skrattade hackigt åt känslan. Hon sträckte ut armarna åt sidorna för att lättare hålla balansen. Det var vingligt att gå på vatten.
Någonting brast under fötterna och vattnet ville inte längre bära henne. Sakta kände hon hur vattnet slukade henne från fötterna, över anklarna, magen. När vattnet nådde huvudet gjorde kroppen som den själv ville och hon fäktade med armarna för att greppa om någonting, vad som helst. Vass var det enda som händerna greppade, men bladen gick av.
En röst skrek, men flickan hörde inte vad den sade under vattnet. Den skrek igen och flickan svarade. Luftbubblor for ur munnen och steg mot ytan. Flickan försökte ta ett andetag för att skrika ännu högre, men luften ville inte komma tillbaka. Hon sprattlade med både armarna och benen och skymtade Annies ansikte som log ned mot henne. Annie räckte fram en hand som flickan med guldhåret genast fattade.
Kom med mig om du vill se himlen.
Flickan med guldhåret svävade med Annie, vid sidan av sin bästa vän som hon för första gången kunde känna. Hon kände sedan igen moderns röst, nu när inte öronen var fulla med vatten. Varför skrek hon efter henne?
”Titta Annie! Mor ser dig.”
Hon ser dig.
Flickan vinkade till modern, men fick inget gehör.
”Hon ser mig inte längre.”
Vill du tillbaka?
”Jag vill se himlen först.”
Och iväg svävade de för att tillsammans se stället som flickan längtat så mycket efter.  Hon såg sig om bara en gång och ögonen fastnade den halvfärdiga blomsterkransen. Hon kunde göra färdigt den senare, om inte himlens blommor var finare.

Annonser