Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

7 av 10

Tina och Cilla är tvillingar. Oskiljaktiga, men ändå så olika. Sedan händer det som inte får hända. Cilla dör i en trafikolycka och lämnar Tina ensam, något hon aldrig varit förut.

Efter att jag gråtit floder åt filmen i höstas hade jag väldigt höga förväntningar på boken. Alldeles för höga, verkar det som. Första halvan var otroligt rörig att läsa. Det var allvetande PoV och replikerna var inte markerade. Där det övergick i tankar var inte tydligt alla gånger. Och någon gång i mitten växlade det mellan första- och tredjeperson, för att sedan i slutet vara så i var och varannan mening. Det är alltså själva bokens uppbyggnad som gör att den var så krånglig att läsa.

Men jag gillar Tina som karaktär och att se henne utvecklas genom boken var det som fick mig att läsa vidare. Hur hon tacklades med saknad, sorg, hat, kärlek och tomhet. Allra bästa delen är när hon sitter inne hos psykologen Georg och skriker ut alla känslor. Det är för övrigt den enda del i boken där jag kände någonting. Annars var det rätt platt. Det hände det ena och det andra, men utan vidare djup (och här lär jag väl få en massa skit eftersom boken är Augustpris-vinnare med just motiveringen att den är djup och skakande).

Tina har lovat sig själv att nästa människa som säger att tiden läker alla sår, får en smäll på käften. Klagar han på fläskläppen, ska hon säga som han själv sagt: Det där läker snart!

Slutet var lite 50/50. En del jättebra, men en annan del kändes lite omotiverat, som om det behövdes mer plats för utveckling av det tidigare i boken. Allt som allt är den ändå läsvärd (och se filmen efteråt!).

Annonser