Tretton år (eng. Just as Long as We’re Together) av Judy Blume

8 av 10

Stephanie ska börja sjuan och är livrädd för vad allt det innebär att växa upp. Rachel, bästa kompisen sedan många år tillbaka, hamnar i parallellklassen, men Stephanie blir snabbt vän med Alison, en adopterad flicka från Vietnam. Det flickorna har gemensamt är att båda nyligen flyttat med sina familjer till området, men när Stephanies pappa hela tiden är borta på affärsresor börjar hon undra över varför han aldrig kommer hem. När hon väl kommer underfund med hur det ligger till mellan hennes föräldrar är det som om en bomb släppts. Men eftersom föräldrarna bara separerar på prov är det ju inte på riktigt, eller hur?

Jag totalälskar den naiva berättarrösten. Det kändes som om jag själv var tretton år igen. Alla bagateller blir riktigt stora och trovärdiga. När jag läste de första 3-4 kapitlen satt jag bara och skrattade åt humorn och hoppades att boken skulle fortsätta vara så rolig. Tyvärr blev det inte så. Det humoristiska byttes sakta ut mot allvar, men ändå ett allvar som kändes. Korta kapitel gjorde den snabbläst och det var en riktig bladvändare.

Många trådar lades ut (som att Alison är adopterad och det ständiga jagande flickorna hade efter en viss pojke) som jag önskade att boken gick djupare in på. Det märktes att författaren ville mer än vad som kom fram. Just separationen mellan Stephanies föräldrar är ju det som ska vara i fokus, men samtidigt händer det så mycket annat eftersom Stephanie hela tiden försöker dölja situationen för sina vänner.

”Svänger du dig fortfarande med svåra ord jämt och ständigt”, frågade jag.
”Menar du bokstavligt eller bildligt?” sa Rachel.
”Ha, ha, ha”, sa jag eftersom jag inte visste vad som menades med det.

Mot slutet kändes intrigerna inte så skarpa som de gjort tidigare. Det var som om det behövdes mer detaljer, att boken behövde vara längre än 216 sidor. Bara lite. Men om jag hittar fler böcker av samma författare tänker jag definitivt plocka med mig dem hem.

Annonser