Idag gick morfar bort. Vi stod varandra så nära under så lång tid att det är ofattbart att jag aldrig mer kommer få se honom le eller höra hans skratt igen. Jag vill så gärna krama honom igen och känna värmen han alltid gav tillbaka, precis som för tre veckor sedan. Och lukten av honom hoppas jag att jag aldrig kommer glömma. Morfarslukten. Min stöttepelare genom barndomen.

Kanske kommer jag ligga sömnlös inatt och fundera, fundera över varför det knappt känns än. Kanske är jag i chock eftersom det här inte kunde hända. Hur kunde det göra det bara sådär?

Överanalysera inte nu, sa en av mina bästa vänner. Jag ska försöka, svarade jag, men kan inte lova något.

Samma vän kom över, lät mig gråta mot hans axel. Orden har visst sjunkit in. Det har hänt, det är sagt till mig, men det är svårt att tro någonting jag inte kan se. Nu bara väntar jag på smärtan, den riktiga som verkligen kommer tala om för mig att morfar är borta för alltid.

Lite må-bra-snacks och flera timmars prat på balkongen fick avsluta kvällen. Jag har fantastiska vänner. Hör ni det? Ni är guld! Nu ska jag lägga mig och hoppas få en blund innan jobbet kallar imorgon bitti.

Annonser