Skärtorsdag

Lämna en kommentar

Idag fyller min sambo 30 år. Hans mor påpekade så snällt att ”nu är du ju nästan medelålders”. Fniss. Känner att det kommer slå tillbaka på mig om 6 år.

Annonser

Det här med att komma igång…

1 kommentar

Jag har nästan skrivit klart de två första kapitlena på mitt nygamla projekt. Storyn ändras helt, så det är i princip bara karaktärerna som är sig lika. Vissa biroller får dock en eller ett par förstärkta personlighetsdrag, all for the greater good, hoppas jag. Det är fortfarande tänkt att det kommer finnas två huvudroller, men samtidigt lutar jag åt att det kanske vore bättre om det bara fanns en berättarröst. Så länge en bok är skriven i tredjeperson brukar jag inte ha svårt för om det är flera huvudrollsinnehavare, så länge de inte är fler än 3-4 stycken. För närvarande har jag två.

Världen håller också på att förbättras, eller i alla fall byggas om. Det blir mörkare och inte lika naivt. Mer åt ung vuxen-stuket snarare än ungdomsböcker.

Det är ofta jag känner så här nuförtiden. Det jag skriver ska helst vara mörkt och läskigt. Kanske håller jag på att bli gammal och växer ifrån allt som är mysigt, eller så är det bara en fas. Först får vi se om jag överhuvudtaget avslutar det här projektet.

Den där känslan…

Lämna en kommentar

… när man funderat, vänt, skrivit och kämpat med en början för att slutligen ge upp och börja en bit framåt och allt bara flyter på.

Då plötsligt känner man hur ett stort smil täcker hela ansiktet.

Att vara ung och arbetslös

1 kommentar

Jag heter Sabina och är med i ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Jag heter Sabina och är tvingad att vara med i ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Det var vad jag fick veta när jag var till Arbetsförmedlingen för ett par dagar sedan. Efter det har jag bara varit så jäkla förbannad. Då jag ännu inte har fyllt 25 år får jag bara a-kassa i 3 månader, oavsett hur mycket jag jobbat innan, oavsett hur många dagar a-kassan sa att jag hade rätt att stämpla upp.

Under 2012 jobbade jag i genomsnitt 60% (vilket är väldigt mycket för att bara vara springvikarie), varav sep-dec övergick i heltid. Jag valde inte att sluta, utan sparkades pga arbetsbrist. Okej. Fine. Det kan jag leva med. Det är ju bara att söka nya jobb. Jag har ändå 1,5 års erfarenhet som lokalvårdare.

Nästan 3 månader gick innan jag fick en kallelse till Arbetsförmedlingen. Det är det ”nya” arbetsmarknadspolitiska programmet som ska hjälpa ungdomar till jobb. Jaha? tänker jag. Vad bra det låter. Men är det inte lite väl orättvist att de bara väljer att sikta på ungdomar mellan 16 och 24 år? Det är ju inte bara vi som ligger inom det spannet som har svårt att få jobb.

Eftersom jag är driven och verkligen vill ha ett jobb har jag hittills gjort allt efter konstens alla regler. Jag har lämnat CV till diverse butiker på stan, jag har ringt runt och frågat, jag har hängt på arbetsförmedlingens hemsida och skickat ansökningar så fort nya annonser dykt upp. Än så länge inget napp, men det gör inte mig så mycket så länge a-kassan finns och jag kan betala min hyra.

Jag har inga faktiska siffror, men det verkar ju som om staten tror att ungdomar bara är en bunt lata djävlar som inte lyfter ett finger om det visar sig vara lite jobbigt för dem. Jag har även förståelse för att det kanske är många i de åldrarna som är arbetslösa just pga att de inte har någon erfarenhet. Det är dem som satsningen borde läggas på i första hand. Jag har ju bevisat att jag jobbar eftersom jag har a-kassa. För att få det måste man jobbat eller pluggat minst 50% under det senaste halvåret/året (här minns jag inte riktigt). Men när jag var hos Arbetsförmedlingen fick jag veta att antingen går jag med i programmet, eller så kan jag hälsa a-kassan bye bye. Det spelar ingen roll att jag sköter mig. Enligt statistiken är jag ju ändå en börda för samhället.

Jobbgarantin för unga är ett arbetsmarknadspolitiskt program som du får vara med i sammanlagt 15 månader. Tanken är att ungdomar helt enkelt ska få en spark i röven ut på arbetsmarknaden. Det går inte att tacka nej till ett ”erbjudande” om att gå med om man är rädd om den lilla inkomst den faktiskt tillbringar. Så, om jag går med och ändå inte får ett jobb inom dessa 15 månader kickas jag ut från programmet, och har samtidigt inte längre rätt till mina sista dagar från a-kassan, eftersom jag varken jobbat eller pluggat de senaste 1,1/4 åren. Nästa steg därefter blir att ansöka om socialbidrag.

Är det någon mer än jag som ser problemet med det här? Det är en ond cirkel som bara drar ner ungdomar (alla ungdomar) i skiten. Enda sättet att komma undan detta är om föräldrar hjälper till att försörja sina barn, men långt ifrån alla har en sådan tur. Jag har inte det, och inte heller någon i min närhet har det. Klyftorna mellan de rika och fattiga ökar allt mer i Sverige och jag tycker sedan länge att det är dags för regeringsskifte.

Tanken med programmet är god, men det fungerar inte i praktiken. Människor är människor och inte maskiner.. Det finns alldeles för lite folk som arbetar med det här för att det ska kunna gå runt. När min sambo var arbetslös fick inte han tag på sin handläggare under nästan ett år. Det gick inte att ringa henne och hon svarade knappt på mail. Jag har hittills upplevt samma sak. Det är svårt att få tag i handläggare. Det är inte deras fel, det är bara väldigt mycket arbete som läggs på dem.

Även om jag tycker att jobbgarantin för unga är mest skit finns det ändå några små ljusglimtar med projektet. Det finns många utbildningar som Arbetsförmedlingen erbjuder som är till för att hjälpa människor med ingen erfarenhet att få jobb. Det är restaurang-, kundservice- och personlig assistentutbildningar för att ta några exempel. Det är alla utbildningar som är till för alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen, men tyvärr verkar det som om vi i arbetsmarknadspolitiska program har någon form av förtur. Jag kan inte riktigt säkert säga någonting om det här sista än eftersom jag sjäv inte fått all information.

Jag har hursomhelst en plan för hur jag ska ta mig ur det här. I min ålder finns det många som fortfarande inte vet vad de vill göra med sina liv. De har inga framtidsplaner, utan går med på vadsomhelst för att slippa tänka på framtiden. Jag är inte längre en av dem och jag är stolt över att veta vad jag vill. Till hösten tänker jag återuppta mina högskolestudier, men fram tills dess hoppas jag att jag snart får ett jobb. Jag hatar vad systemet blivit till idag och jag hoppas på två saker:

  1. att jobbgarantin för unga försvinner, eller
  2. att man satsar lika mycket på ALLA arbetslösa.

Varför ska en grupp särbehandlas framför en annan? Har inte alla rätt till ett arbete?

Magin med radavstånd

Lämna en kommentar

Ett litet, futtigt avsnitt med 167 ord räcker plötsligt över en halv sida om man bara ändrar på radavståndet lite. Det säger bara poff och så har man skrivit flera sidor. Då drar man tillbaka radavståndet till 1 igen och inser att man faktiskt skrivit jättejättejättemycket.

Jag brukar ibland göra så. Det blir roligare om det känns som att minsta lilla man gör faktiskt leder någonstans. Snart kanske jag har det där utkastet färdigt.

Att gräva upp någonting gammalt

Lämna en kommentar

image

 

Jag har inte använt min pc på närmare 4 år, men jag har alltid saknat den. Det är med den som jag haft de mest spännande av resor. Det var den som gjorde det möjligt för mig att ens fortsätta skriva när jag flyttade hemifrån. Den fungerar alldeles utmärkt till det jag ska använda den till.

Nackdelen är dock att den är större än min Macbook. Tyngre. Låter mer. Batteritiden är på knappa 40 minuter.

Men det var min första älskling. Word 2003 slår absolut Pages.

Noveller är inte min grej, men …

Lämna en kommentar

… ändå kan jag inte låta bli att tänka på små scener jag inte kan få ur huvudet. Jag har sett så mycket Lovecraft-insprirerade skräckfilmer på senaste tiden att idéerna inte slutar komma till mig. Jag känner att det inte är läge att satsa på någon längre romanskrivning eftersom det finns alldeles för lite material att gå på, men novell … ?

Förr (typ mångaherransårsedansomviinteskaprataom) hade jag alltid inställningen att bara skriva vad som kom till mig, oavsett längd. Förr skrev jag också otroligt mycket mer. Förr höll jag i huvudet reda på ett tiotal projekt samtidigt. Förr levde jag för att skapa historier. Nu gör jag inte det. Men jag vill.

Och för att återgå till det jag började med …

Det finns en skräcknovell jag påbörjat. Skissat lite i. Slutet är klart. Början lite luddig. Historien klar i huvudet. Bara att printa ut då, eller hur? Som arbetssökande wannabe-författare är det ju lugnt. Skriva är inte ett dugg svårt. Inte om man jämför med att skapa fred i världen.

Older Entries