Vad jag läste i somras och framtida böcker att sätta tänderna i

Lämna en kommentar

I julas fick jag Här ligger jag och blöder (Jenny Jägerfeldt) av min sambo. Började läsa den då. Mest när jag satt på bussen fram och tillbaka från stan, men oftast var tankarna då fokuserade på arbetsintervjuer, eller vad jag skulle säga till handläggaren på Arbetsförmedlingen. Läste faktiskt inte ut den förrän nu under semestern. Lite down going eftersom jag tidigare brukade läsa ungefär en bok i veckan.

Men nu ska det bli ändring på det. Kommer ju ha massor med pauser mellan föreläsningarna. Börjar med en gammal svensk översättning av Huckleberry Finn, som jag fann på loppis för ett tag sedan.

Annonser

Idag är en sådan dag, som alla andra

2 kommentarer

Det är nu ungefär ett år sedan jag fick veta att mitt ex ville göra slut. Han den där till synes perfekte killen som jag bestämt mig för att dela livet med. Det började med ett sms (nedan är en någorlunda det faktiska samtalet som rådde):

”Hej, du är en söt tjej och så, men för sju månader sedan gjorde jag en annan tjej på smällen och nu vill hon att jag tar mitt ansvar. Därför säger jag tack och hej, det var trevligt att råkas.

P.S. I min kultur är det norm att vara med den som föder ens barn.”

Eh?

Det här har fått mig att fundera en massa kring förhållanden. Hur kommer det sig att den ena personen har all denna kärlek att ge och får gensvar som i slutändan inte betyder någonting? Hur kan någonting så äkta bara gå upp i rök? Man säger att kärleken är blind, och jag är benägen att hålla med. Åtminstone verkar det stämma på de flesta i min närhet. Man är så uppstyrd bland molnen att man inte lägger märke till ovädret bakom knuten.

Min sambos ex var en drömmare. Hon ville ha fart och äventyr, träffa nya människor och upptäcka okända platser. Hon var av den typen som sällan ville vara hemma, och hon behövde absolut inte uppleva saker med den hon hade ett förhållande med. De hade ju varandra ändå, menade hon. Jag vet inte hur min sambo orkade med att försöka uppfylla exets drömmar när han knappt fick någonting tillbaka. Kanske var det kärleksblindheten även där?

När jag ser tillbaka på mina tidigare förhållanden förstår jag varför det aldrig höll. Nu kan jag se de där små irriterande sakerna jag inte gjorde så. Idag har jag inga sådana moment. Jag är bara så lycklig över att jag verkligen hittat någon som känner som jag gör, vet hur jag fungerar både utan och innan, och som, framför allt, vill vara med mig. Jag har tidigare inte upplevt känslan att vara riktigt förälskad. Det är underbart, samtidigt som jag har fötterna på jorden. Det är där de ska vara för att det ska kännas bra. Den där högt flygande surrealistiska känslan om att man svävar bland molnen är inte bra. Det blir så svårt att se vad man har i närheten om världen bara är ett vitt fluff.

Jag vet att jag äntligen har hittat rätt, att min sambo alltid kommer vara där och stötta mig så som jag stöttar honom. Han är min tvillingsjäl i allt, från vad vi föredrar för musik till var vi politiskt står. Jag älskar honom mest av allt, och allra mest för att han bara är sig själv.

Det där fenomenet

Lämna en kommentar

Hur kommer det sig att karaktärer kan vara helt omedvetna om sina krafter och måste ha någon som talar om att de är speciella? Är det något slags önsketänkande bakom det som att det kunde vara jag?

Jag förstår inte.

Däremot är det mer förståeligt om man som halvvuxen/vuxen får krafter på senare tid, som i Chronicle (IMDB). Då är det mer accepterat att läsaren (eller tittaren) får följa med på resan från att vara vanlig till nästan odödlig.

Är det fråga om lathet att många historier tenderar att börja med en till synes vanlig tjej/kille som får veta att de egentligen inte är mänskliga/whatever? Orkar inte författaren tänka ut och skriva bakgrundshistorien?

Och vad är det med alla huvudpersoner i ungdomsserier? Måste de vara så jävla tonårskåta hela tiden?

/En som är lite lagom less

För att jag är så jävla modig

Lämna en kommentar

Jag har spindelfobi, och den är lite åt det extrema hållet. Många jag stöter på har också sagt att de har fobier för vissa saker, men oavsett om det varit för ormar, insekter, råttor eller hissar har ingen reagerat så som jag gör (nämner igen att det gäller folk jag pratat med). De kanske skriker, pekar eller hoppar upp och ner, men ingen nämner känslan inuti kroppen.

Jag blir liksom kall. Allting stannar och hjärtat pulserar fort och hårt. Bara om jag får en på mig skriker jag och i bästa fall gråter jag bara över det. I värsta fall får jag dödsångest.

Därför är jag väldigt stolt över mig själv idag, eftersom jag på alldeles egen hand trampade ut i skogen och plockade blåbär. Jag tror inte det är så många som tänker på det, men spindlar finns fan överallt. Fick dock ihop dryga 600 gram bär :).

image

Det här är för mycket

Lämna en kommentar

En lapp från mitt förra jobb. Jag pallar inte. Fel, fel, FEL!

DSC01062

Tar långhelg

Lämna en kommentar

Slut för idag, men 1551 ord är väl godkänt för en som inte skrivit på ett tag?

Hittills

Lämna en kommentar

11:48 word count – 1064

Nu: Lunch

Sedan: Fortsätta

Older Entries