Det är nu ungefär ett år sedan jag fick veta att mitt ex ville göra slut. Han den där till synes perfekte killen som jag bestämt mig för att dela livet med. Det började med ett sms (nedan är en någorlunda det faktiska samtalet som rådde):

”Hej, du är en söt tjej och så, men för sju månader sedan gjorde jag en annan tjej på smällen och nu vill hon att jag tar mitt ansvar. Därför säger jag tack och hej, det var trevligt att råkas.

P.S. I min kultur är det norm att vara med den som föder ens barn.”

Eh?

Det här har fått mig att fundera en massa kring förhållanden. Hur kommer det sig att den ena personen har all denna kärlek att ge och får gensvar som i slutändan inte betyder någonting? Hur kan någonting så äkta bara gå upp i rök? Man säger att kärleken är blind, och jag är benägen att hålla med. Åtminstone verkar det stämma på de flesta i min närhet. Man är så uppstyrd bland molnen att man inte lägger märke till ovädret bakom knuten.

Min sambos ex var en drömmare. Hon ville ha fart och äventyr, träffa nya människor och upptäcka okända platser. Hon var av den typen som sällan ville vara hemma, och hon behövde absolut inte uppleva saker med den hon hade ett förhållande med. De hade ju varandra ändå, menade hon. Jag vet inte hur min sambo orkade med att försöka uppfylla exets drömmar när han knappt fick någonting tillbaka. Kanske var det kärleksblindheten även där?

När jag ser tillbaka på mina tidigare förhållanden förstår jag varför det aldrig höll. Nu kan jag se de där små irriterande sakerna jag inte gjorde så. Idag har jag inga sådana moment. Jag är bara så lycklig över att jag verkligen hittat någon som känner som jag gör, vet hur jag fungerar både utan och innan, och som, framför allt, vill vara med mig. Jag har tidigare inte upplevt känslan att vara riktigt förälskad. Det är underbart, samtidigt som jag har fötterna på jorden. Det är där de ska vara för att det ska kännas bra. Den där högt flygande surrealistiska känslan om att man svävar bland molnen är inte bra. Det blir så svårt att se vad man har i närheten om världen bara är ett vitt fluff.

Jag vet att jag äntligen har hittat rätt, att min sambo alltid kommer vara där och stötta mig så som jag stöttar honom. Han är min tvillingsjäl i allt, från vad vi föredrar för musik till var vi politiskt står. Jag älskar honom mest av allt, och allra mest för att han bara är sig själv.

Annonser