NaNoWriMo och inget plugg!

6 kommentarer

Jag fick nyligen veta att jag får tillgodoräkna mig kursen som startar idag. Närmare innebär det att jag inte kommer ha någonting att göra en stor del av november. Förutom att jobba om de ringer in mig för det.

Men bäst av allt är nog att jag får tillägna en stor del till att skriva på mitt NaNoWriMo-manus. Jag har ju redan tjuvstartat med drygt 6000 ord (skrev ytterligare ca 800 imorse innan föreläsningen), men förutom att jag ”fuskar” så tror jag att jag kommer vinna i år :D.

Jag menar, tekniskt sett har jag bara 44 000 ord kvar till 50 000. Om jag inte skriver någonting nu fram till när eventet egentligen startar behöver jag bara skriva drygt 1400 om dagen. Det är ju inte så mycket, eller?

Och bäst av allt är att jag får vara hemma med min underbara sambo och bara vara. Eller ja, förutom när han jobbar dårå ;).

Ett lite senare inlägg

Lämna en kommentar

Sedan tycker jag att ytterligare 1746 ord idag inte är så illa pinkat som förstart till att skriva ett manus 😉

Det här med slut

Lämna en kommentar

Jag jobbar ju som bäst under press, men trots det har jag haft en synopsis färdig sedan en månad tillbaka. Enda problemet med det är att jag inte varit direkt nöjd med slutet. Det har varit för lamt, för uttjatat, för tråkigt. Jag har verkligen kämpat med att få till det, att jag den här gången ska skriva någonting där kvalitén håller hela vägen ut.

Och nu föll det loss.

Och det tackar jag NaNoWriMo för. Jag ska ju vara med där i år, hade jag tänkt. Och för att  vara med måste man ju ha en någorlunda plan över hur man ska gå tillväga.  Min synopsis är nere på kapitelnivå i detaljer, alltså att det är beskrivet vad varje kapitel ska handla om (syfte, mål, innehåll, karaktärsutveckling – you name it!).

Och så bara – poff – hände det. Mitt slut som kommer bli så övernaturligt bra. Nu finns det nedskrivet. Alla smådetaljer som leder till just den situationen är inpetade i dokumentet och väntar på mig.

Och jag måste erkänna en sak. Jag har redan tjuvstartat med skrivandet. Drygt 5000 ord hittills, and still going.

I had a dream

Lämna en kommentar

Det är lite irriterande det här med drömmar. Jag tyckte att jag drömde någonting skitcoolt inatt, men när jag vaknade var det såklart borta. Nu kan jag inte ens sätta något ord på vad det egentligen handlade om.

Men jag hade faktiskt två drömmar. Den andra minns jag. Och tänker skriva ned. För framtida bruk.

Gulp

4 kommentarer

Har anmält mig till årets NaNoWriMo. Första (och enda) gången jag var med var 2011 och då kom jag inte längre än drygt 25 000 ord på 15 dagar. Sedan tog det stopp. Antagligen på grund av dålig planering. Nu kommer det gå bättre. Ska skriva synopsis nu. Hade inte det förra gången.

Jag stör mig. Bara lite. Ibland. Ofta.

3 kommentarer

Varför kan folk inte lära sig att det heter äntligen och inte änkligen?

Varför kan folk inte lära sig att det heter matematik och inte mattematik?

Varför kan folk inte lära sig att det heter nyanserar och inte nyangserar?

Varför kan folk inte lära sig att det heter artikel och inte artickel?

Varför kan folk inte lära sig att det heter emot och inte imot?

Varför kan folk inte lära sig att det heter recension och inte recention?

Min kompis blev trakasserad

3 kommentarer

Det har nu gått några dagar sedan jag fick veta att en av mina bästa vänner blev påhoppad utan anledning av tre killar. Att de har invandrarbakgrund kanske inte är så relevant, men i mitt huvud dyker direkt tanken om att det var ju självklart att det låg till på det sättet. Fördomar kommer ju från någonting, även om det inte stämmer på vissa individer. Min kompis blev däremot inte direkt skadad. Fysiskt, alltså. Men psykiskt mår hon jättedåligt.

Min kompis väntade på ett tåg och läste en kvällstidning. Hon satt i det lilla stationshusset vi har på hemorten. Det var tomt på folk och mörkt utomhus eftersom det ändå var rätt så sent. När hon suttit en stund kommer tre killar. De lever om. Hoppar upp och ned för bänkar. Skrikpratar med varandra.

Plötsligt känner min kompis hur någon drar henne i håret. En av killarna hade tydligen försökt prata med henne, men på sådan knagglig svenska att min kompis inte förstått att han försökt ta kontakt med henne. Han fortsätter dra henne flera gånger i håret och skrattar. Min kompis säger åt honom att sluta. Han fortsätter och de andra kommer närmare.

Min kompis reser sig upp och går. På väg ut hör hon hur de ropar ”hora” och att hon inte är värd någonting. På perrongen är det tomt på människor, det finns ingen annan någonstans och min kompis väljer att gå längre ut. Tåget kommer ju ändå snart.

Bakom sig hör hon hur de elektriska dubbeldörrarna till stationshuset öppnar sig och killarna kommer ut. De kommer ikapp och knuffar henne runt sig medan hon försöker gå ännu längre ut på perrongen. Inte förrän ett tåg anländer slutar de. Det var inte det tåget min kompis väntade på och killarna snappade snabbt upp det, sade till varandra att hon tydligen skulle åka med samma tåg som de. Trots att hon nu hörde vartenda ord av vad de sade blev hon så lättad över att se andra människor att hon inte längre kunde hejda tårarna. Hon gråter inte mycket, men tillräckligt för att en av killarna ser det.

Han stirrade på henne en stund och sedan stämde de andra in med öppna munnar. De kunde inte förstå varför min kompis blivit ledsen. Häpna försökte de be om ursäkt. Och en stund senare gick de därifrån. Efter ytterligare några minuter kom tåget min kompis skulle med och hon såg inte till killarna något mer den kvällen.

Det finns mycket med den här historien som jag inte förstår. Hur kan tre  killar tycka det är okej att kalla en tjej de aldrig träffat förut för hora? Min kompis är ingen tungviktare, utan väger runt 50 kilo, och har därmed inte så mycket att sätta emot när de knuffade henne fram och tillbaka på perrongen. Hon var livrädd över att de skulle putta ned henne på spåret när tåget kom. Hon försökte bara gå därifrån och varken sa eller gjorde någonting mot killarna. Var det att de tyckte att hon såg så hjälplös ut som de vågade ge sig på henne?

Jag är otroligt glad över att det inte hände någonting värre, men det som faktiskt inträffade inte är acceptabelt på något plan.

Older Entries