Tidigare har jag aldrig förstått det här med att jogga/springa/lufsa/löpa som motionsval. Det är bara såååååå tråkigt. Man tar sig en tur kring kvarteren där man bor med musik i öronen, eller så går man till gymmet och trampar på samma ställe under lika lång tid/sträcka.

Men, någonting har förändrats. Plötsligt kan jag inte hålla mig från att göra det. Av någon anledning har motivationen till att träna infunnit sig och jag misstänker att det är runkeeper som ligger bakom det. Det blir roligare när man kan se sina framsteg. Det blir roligare när man, som jag, jämför från månad till månad hur mycket tid man lagt ner eller hur långt man sprungit.

Mitt träningsintresse startade i somras då jag bara sådär bestämde mig för att springa runt området där vi har stuga. Det är ungefär 4,5km och jag tyckte först att jag var galen som började träna mitt i högsommarvärmen då man egentligen ska lägga på sig när man läser böcker i hängmattan. Men första rundan gick otroligt bra. Klarade mig runt på ungefär 37 minuter. Därefter gick det bara bättre och bättre. Jag var ute var tredje dag och hoppade bara över när det regnade.

Efter semestern blev det ett uppehåll. Jag jobbade en del och började plugga igen. Sambon gav mig ett gymkort i födelsedagspresent, dels för att jag önskat mig det, och dels för att jag verkligen behöver ett. Det är nämligen inte så lockande att springa i -15 och knädjupt med snö. Det tar inte ens fem minuter att till anläggningen från där jag bor, så det finns egentligen ingen ursäkt till att inte ta sig dit de dagar man är ledig/pluggar hemma.

Fast jag har fortfarande inte kommit på varför jag nu tycker det är roligt att springa. Roligt är det i alla fall att se att så många andra är ute och rör på sig, speciellt de som har bok- och skrivbloggar. Vid närmare eftertanke är det kanske där motivationen kommer ifrån. Att få vara en del av en helhet 😉 .

Annonser