Ny kurs startade i måndags, men det skulle inte dra igång förrän på eftermiddagen. Jag följde som vanligt med min sambo till universitetet för att tillbringa min förmiddag framför datorn och omskrivningsmanuset. Där pumpade jag ur mig dryga 2000 ord på tre timmar, kände mig något yr, men inbillade mig att det var pärsen att skriva så mycket bland folk som härjade. Därefter tog det inte lång stund innan jag började hosta. Resten av dagen hostade jag. Det gick till och med så långt att en av mina kurskamrater sa ”Ja, ja, vi vet att du är sjuk” (med glimten i ögat förstås 😉 ).

Tisdag morgon vaknade jag med 38,8 graders feber, lyckades ta mig upp kring nio och meddela mina gruppmedlemmar om att jag kanske inte skulle dyka upp till grupparbetet nästa dag. Jag rätade på ryggen under en timme och klämde ur mig en A4-sida som jag skickade till dem för att visa att jag kanske inte alls var så sjuk som jag trodde. Det skulle förmodligen gå bra. Jag skulle kanske vara lite hängig, men jag skulle vara där.

Natten mellan tisdag och onsdag frös jag något så djävulskt samtidigt som jag badade i svett, och när sambon beordrade mig att ta tempen visade den på 39,3 (vilket är väääääldigt högt för mig som i normala fall har 36). Det blev alltså inget universitet under onsdagen. Istället lade jag mycket av min tid på att sova.

Igår när sambon klev upp för att göra sig i ordning för jobbet kände jag mig ovanligt pigg, så jag tog tempen igen som äntligen visade 36,1. Det är ju lite annorlunda än 38-39. Men jag hade fortfarande hostan kvar.

Idag är det nästan ingen skillnad från igår, förutom att rösten återfunnit sin rätta plats (nästan), så idag kan jag äntligen göra det som jag tänkte redan i måndags. Skriva! Känns bara lite synd att en hel vecka med mestadels ledighet från plugget skulle försvinna upp i rök med lite feber. Det här skulle ju liksom vara min skrivvecka. Vad hände med den?

Annonser