Under NaNoWriMo 2013 skrev jag färdigt ett grovmanus som till den större delen följde en synopsis. Mot slutet av processen svängde berättelsen av något och slutet blev inte vad jag först tänkt mig. Det blev fortfarande bra, men annorlunda. Under en månad lät jag manuset vila (läs: jag läste omkring 700 kursböcker, skrev en uppsats, hade praktik osv.) innan jag tänkte mer på det.

För att slutet skulle stämma mer överens med resten av manuset valde jag därför att skriva om nästan allt. Egentligen är historien densamma, det handlar ”bara” om att flytta en karaktär till en annan plats. Jag gjorde en ny synopsis som jag slaviskt följde, för det mesta utan att ens titta på det gamla utkastet, i tron om att det skulle bli bättre så.

Men så igår snubblade jag över ett stycke av det tidigare utkastet och kunde inte sluta läsa det. Jag kände mig tvungen att läsa fortsättningen och inte förrän jag tagit mig förbi tio sidor eller så kunde jag lägga det ifrån mig, jag behövde verkligen veta mer. Jag har knappt några minnen av att jag skrivit det, trots att jag vet att det kommer från mig.

Problemet nu är att jag kan inte använda mig av den här gömda skatten, inte som manuset ser ut just nu. Förutsättningarna har ändrats för mycket för att det ska fungera och jag känner mig kluven inför ett definitivt beslut. Att återgå till den äldre versionen innebär att den här biten kommer synas, få liv igen, men den nya versionen tror jag är bättre för historien i stort. Det nya är mer trovärdigt. Karaktärerna är mer utvecklade, tonen är mer åt det håll jag vill och mer bakgrundshistoria finns invävd i dialogerna istället för mellan. Kanske kommer jag kunna integrera den här biten vid ett senare tillfälle, inte så som den ser ut nu, utan mer bara känslan som förmedlas från den.

Annonser