Kaosutmaningen

Lämna en kommentar

Raseri av Stephen King, alias Richard Bachman:

raseriCharles Decker bestämde sig en helt vanlig dag att skjuta två lärare och hålla sin klass som gisslan. Det är en dialogdriven bok som utspelar sig under en förmiddag. Det som fångar mig mest är huvudpersonen. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer inser jag att Decker är sinnessjuk, psykopatisk. Den är skriven i förstaperson och man får därmed aldrig gå in i huvudet på någon annan, men King har en förmåga att få en att känna precis vilken skräck de andra karaktärerna har. Min favoritdel är när Decker pratar med dr Grace via skolans intercom (hela kapitel 19).

Så, det har varit en seg start, men första boken från listan kan nu strykas. Det är inte definierat att det måste vara någon slags skönlitterär bok på omslaget, så det är väl mer en tolkningsfråga att jag valt en skrivbok istället. Tror dock inte att det är fel ;).

  1. Läs en bok med en månad i titeln
  2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare
  3. Läs en bok vars omslag är mestadels grön
  4. Läs en bok med ett tvillingpar på omslaget
  5. Läs en bok skriven av ett författarpar
  6. Läs en bok med en fyr på omslaget
  7. Läs en bok som har över 500 sidor
  8. Läs en bok av en debutförfattare
  9. Läs en bok först publicerad före år 1900
  10. Läs en bok skriven/publicerad under pseudonym
  11. Läs en bok vars orginaltitel är på svenska
  12. Läs en bok som är sista delen i en trilogi/serie
  13. Läs en bok med ett eller flera personnamn i titeln
  14. Läs en bok med marint tema på omslaget
  15. Läs en novellsamling
  16. Läs en bok du blivit tipsad om på en bokblogg
  17. Läs en bok med ett djur i titeln
  18. Läs en bok med en bok på omslaget
  19. Läs ett seriealbum
  20. Läs en bok på annat språk än svenska
Annonser

Recension – Tretton år

1 kommentar

Tretton år (eng. Just as Long as We’re Together) av Judy Blume

8 av 10

Stephanie ska börja sjuan och är livrädd för vad allt det innebär att växa upp. Rachel, bästa kompisen sedan många år tillbaka, hamnar i parallellklassen, men Stephanie blir snabbt vän med Alison, en adopterad flicka från Vietnam. Det flickorna har gemensamt är att båda nyligen flyttat med sina familjer till området, men när Stephanies pappa hela tiden är borta på affärsresor börjar hon undra över varför han aldrig kommer hem. När hon väl kommer underfund med hur det ligger till mellan hennes föräldrar är det som om en bomb släppts. Men eftersom föräldrarna bara separerar på prov är det ju inte på riktigt, eller hur?

Jag totalälskar den naiva berättarrösten. Det kändes som om jag själv var tretton år igen. Alla bagateller blir riktigt stora och trovärdiga. När jag läste de första 3-4 kapitlen satt jag bara och skrattade åt humorn och hoppades att boken skulle fortsätta vara så rolig. Tyvärr blev det inte så. Det humoristiska byttes sakta ut mot allvar, men ändå ett allvar som kändes. Korta kapitel gjorde den snabbläst och det var en riktig bladvändare.

Många trådar lades ut (som att Alison är adopterad och det ständiga jagande flickorna hade efter en viss pojke) som jag önskade att boken gick djupare in på. Det märktes att författaren ville mer än vad som kom fram. Just separationen mellan Stephanies föräldrar är ju det som ska vara i fokus, men samtidigt händer det så mycket annat eftersom Stephanie hela tiden försöker dölja situationen för sina vänner.

”Svänger du dig fortfarande med svåra ord jämt och ständigt”, frågade jag.
”Menar du bokstavligt eller bildligt?” sa Rachel.
”Ha, ha, ha”, sa jag eftersom jag inte visste vad som menades med det.

Mot slutet kändes intrigerna inte så skarpa som de gjort tidigare. Det var som om det behövdes mer detaljer, att boken behövde vara längre än 216 sidor. Bara lite. Men om jag hittar fler böcker av samma författare tänker jag definitivt plocka med mig dem hem.

Recension – Jag saknar dig, jag saknar dig!

Lämna en kommentar

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

7 av 10

Tina och Cilla är tvillingar. Oskiljaktiga, men ändå så olika. Sedan händer det som inte får hända. Cilla dör i en trafikolycka och lämnar Tina ensam, något hon aldrig varit förut.

Efter att jag gråtit floder åt filmen i höstas hade jag väldigt höga förväntningar på boken. Alldeles för höga, verkar det som. Första halvan var otroligt rörig att läsa. Det var allvetande PoV och replikerna var inte markerade. Där det övergick i tankar var inte tydligt alla gånger. Och någon gång i mitten växlade det mellan första- och tredjeperson, för att sedan i slutet vara så i var och varannan mening. Det är alltså själva bokens uppbyggnad som gör att den var så krånglig att läsa.

Men jag gillar Tina som karaktär och att se henne utvecklas genom boken var det som fick mig att läsa vidare. Hur hon tacklades med saknad, sorg, hat, kärlek och tomhet. Allra bästa delen är när hon sitter inne hos psykologen Georg och skriker ut alla känslor. Det är för övrigt den enda del i boken där jag kände någonting. Annars var det rätt platt. Det hände det ena och det andra, men utan vidare djup (och här lär jag väl få en massa skit eftersom boken är Augustpris-vinnare med just motiveringen att den är djup och skakande).

Tina har lovat sig själv att nästa människa som säger att tiden läker alla sår, får en smäll på käften. Klagar han på fläskläppen, ska hon säga som han själv sagt: Det där läker snart!

Slutet var lite 50/50. En del jättebra, men en annan del kändes lite omotiverat, som om det behövdes mer plats för utveckling av det tidigare i boken. Allt som allt är den ändå läsvärd (och se filmen efteråt!).

Recension – The Ruins of Gorlan

Lämna en kommentar

The Ruins of Gorlan av John Flanagan

3 av 10

Will har alltid velat bli en Battleschool’s apprentice, men när den stora dagen kommer då alla wards (föräldralösa barn) som tillhör Castle Redmount ska få sin framtid bestämd inser han att det är omöjligt för honom att bli en riddare. Han har helt enkelt inte rätt kroppsbyggnad, liten och klen som han är. Sedan märker han att ingen annan Craftschool vill ha honom som apprentice. Det är omöjligt för honom att bli någon överhuvudtaget. Men så får han syn på Halt, en Ranger, som verkar måttligt intresserad av honom. En Ranger är någonting Will inte vet så mycket om, annat än att de kan försvinna in i skuggorna och verkar använda magi.

Det här är ingen snäll recension. Nu har jag varnat er.

Först: Prologen – vad hade den för nytta? Ingen alls, för allt som hände var att man fick veta lite grann om antagonistens planer, men sedan hände ingenting mer med det. Nej, skippa prologen i denna bok!
Andra: Varför dessa långa beskrivningar av hur saker och ting fungerar på slottet i början av boken? Jag kom på mig själv med att öppna ett eget dokument på datorn och var nära att skriva om nästan 30 av de första sidorna (exklusive prologen). JAG hade kunnat göra det så mycket bättre.
Tredje: Alla PoV-byten gjorde mig yr. Författaren har en tendens att byta mellan styckena och han växlar inte bara mellan två personer. Jag hade föredragit om det enbart varit ur Wills PoV, eller mellan han och Horace, men när Horaces ”äventyr” var slut var det fortfarande nästan halva boken kvar. Nej, som läsare måste man tydligen få veta hur precis alla tänker. Det finns till och med stycken med där man får veta hur en häst tänker. Är inte det lite att gå över gränsen?
Fjärde: Just som Flanagan verkar ha bestämt sig (någorlunda) för vilka PoV han ska fokusera på slutar boken.
Femte: Slutet. Både kapitel 32 och epilogen. Där har ni det. 32 hade kunnat förkortats och slås ihop med epilogen. Hela tumultet som utspelar sig i det kapitlet fick mig att nästan vilja kräkas och frågan som dyker upp i huvudet hela tiden är varför, varför, varför gjorde författaren det så löjligt?

Historien i sig är sådär lagom. Hela boken är faktiskt helt lagom. Lagom tjock, lagom långa kapitel, lagom mycket rörelse… Jag önskar att den hade det där lilla extra som baksidestexten nämnde. Jag får liksom aldrig någon känsla för någon av karaktärerna. Enda gången jag känner något är när Horace klår upp sina mobbare. Och om det någonsin var menat att det skulle finnas en kärlekshistoria här har jag totalt missat den. Men omslaget är ju snyggt.

When Will returned from the riverbank, he held the pots up for Halt’s inspection. The Ranger grimaced at his distorted reflection in the bright copper surface.
”Hmmm. Not bad. Can see my own face in it,” he said, then added, without a hint of a smile, ”May not be such a good thing.”

”Always assume an enemy knows you’re there and that he will attack you,” he said. ”That way, you tend to avoid unpleasant surprises.” He smiled grimly to reassure the boy. ”It can still be unpleasant, but at least not a surprise.”

Det fantastiskt låga betyget är tyvärr vad boken är värd, men det finns små hintar om att följande böcker är så mycket bättre.

Recension – Bloodlines

1 kommentar

Bloodlines av Richelle Mead

9 av 10

Jill måste skyddas till vilket pris som helst. Hon är Moroidrottningen Lissas enda levande släkting och om hon dör måste Lissa överge tronen. Den som får detta tunga ansvar på sina axlar är ingen mindre än alkemisten Sydney, som hellre lever i en värld utan vampyrer.

Underbart underbar! Det är skönt att läsa någonting ”nytt”, men som ändå innehåller flera karaktärer man känner igen.

Efter att ha läst Vampire Academy-serien har jag lärt mig att verkligen ta vara på alla ledtrådar som ges. Inget sker av bara slumpen och jag tycker att det är fantastiskt hur Mead får ihop allt i slutet. Om man har läst VA innan är det dock inte jättesvårt att gissa sig till ungefär hälften av allt som händer, men jag tycker ändå inte att det förstör läsupplevelsen. Att boken är skriven ur Sydneys PoV gör det intressant eftersom hon inte är insatt i vampyrvärlden på samma sätt som Rose i VA. Genom Sydney får man uppleva vilken rädsla alkemister har gentemot vampyrer, men även följa hennes kamp mot instinkterna hon vuxit upp med.

Precis som med VA (nu blir det väldigt många jämförelser, men hallå, de är skrivna av samma författare) händer det inte speciellt mycket. Boken är lika karaktärsdriven som de föregående, och Mead gör det fortfarande otroligt bra. Så bra att jag nästan glömmer bort att det ska finnas en handling också. Det är inte förrän efter halva boken som det går från intressant till riktigt intressant och det som avslöjas på sidan 200 får jag funderingar över om det kommer göras någonting åt. Jag vet att det går.

Och sedan får vi inte glömma Adrian. Åh, om Mead väljer att skriva en serie med honom som huvudperson skulle jag lätt köpa alla böcker! Tycker hans karaktärsutveckling är den mest intressanta, men Sydney gör inget dåligt intryck hon heller.

SPOILERVARNING! DE SOM INTE HAR LÄST BOKEN KAN HOPPA ÖVER ETT STYCKE! BÖRJA VID CITATET IGEN! 🙂

Det jag är missnöjd med är vad som avslöjas om Ms. Terwilliger. Jag önskar att det fanns mer information om det, men jag antar att det kommer att dyka upp mer om det i efterföljande böcker.

SLUT PÅ SPOILERVARNINGEN!

”You look confused,” said Adrian.
I shook my head and sighed. ”I think I’m just overthinking things.”
He nodded solemnly. ”That’s why I try to never do it.” 

Bloodlines fungerar utmärkt att läsa utan att ha läst VA-serien innan, men vill man ha lite mer djup om karaktärerna rekommenderar jag att läsa den andra serien innan den här boken. Jag tror att slutet skulle förstås mer då (vilket för övrigt slutar med en jobbig cliffhanger). Nu längtar jag sjukt mycket efter uppföljaren!

Recension – Skulduggery Pleasant

Lämna en kommentar

Skulduggery Pleasant av Derek Landy

6 av 10

Stephanies farbror dör och hon får ärva huset, till de övriga släktingarnas förtret. Men redan första natten i huset börjar äventyret. En okänd man bryter sig in och försöker döda Stephanie för att hon inte ger honom en speciell nyckel. Hon vet inte vad det är mannen pratar om och blir till slut räddad av Skulduggery Pleasant – ett levande skelett. Stephanie bestämmer sig därefter att följa med sin mystiske räddare i jakten på farbroderns mördare och dras in i en värld full av magi.

Det är en bok full med fart. När jag läser kommer jag på mig själv med att verkligen uppskatta de lugnare partierna. I de första hundra sidorna finns knappt utrymme att andas. Informationen kommer ibland som stora klumpar i dialogerna och det känns som om jag blir dumförklarad ibland. Trots det är den rolig att läsa. Karaktärerna känns tråkigt nog inte trovärdiga, dels för att alla är lika naiva som små barn, och dels för att ingen av dem reflekterar över det som händer. Nog skulle vilken tolvåring bli rädd om han/hon fann sig stå i ett hav av lik?

Att det dessutom är första boken i en serie märks knappt förutom att jag undrar över vad som kommer hända med de andra karaktärerna som man bara fick skymta lite grann. Vad är deras historia? Få lösa trådar lämnades, men ändå tillräckligt för att jag känner mig sugen på att läsa nästa. Vill lära mig mer om den här världen.

”Menar du allvar? Finns det en åttaarmad bläckfiskman?”
”Det finns en hel koloni bläckfiskmänniskor”, sade han samtidigt som de närmade sig dörren.
”Är det sant?”
”Herregud, Stephanie, det är klart att det inte är. Det vore ju urfånigt.”

Man måste nog vara yngre för att mer uppskatta boken. Jag hade nog älskat den om jag var lika gammal som huvudpersonen.

Recension – The Fire Thief

Lämna en kommentar

The Fire Thief av Terry Deary

6 av 10

Efter att ha stulit elden och gett den till människorna kedjades Prometheus (Theus) fast vid en sten. Efter att ha brutit nacken av Fury lyckas han fly, men han kommer inte långt förrän självaste Zeus hinner ikapp. Fast den störste guden av dem alla ger Theus en andra chans; om han kan finna en mänsklig hjälte kommer gudarna förlåta honom för det grova brottet.

Det boken kretsar kring är runt Theus och hans uppdrag. Ändå är det inte han som är berättaren. Det överlåts istället till Jim, en föräldralös pojke som tjänat sitt levebröd genom att ljuga och stjäla. And here’s the tricky part. Det är skrivet i förstaperson, från Jims PoV, men ungefär vartannat kapitel berättas i tredjeperson om det som händer i en annan tid. En annan tid där Jim inte är närvarande, utan har fått det förklarat för sig. Jim talar även direkt till läsaren genom fotnoter. Där ger han ibland förklaringar till saker som kan kännas lite konstigt, men oftast kommenterar han bara det som händer. Det är mer som om han sitter bredvid mig och berättar istället för att jag läser en bok. Även varje kapitel börjar med ett stycke i snedstil där han pratar direkt till mig:

Början av kapitel 1: This is where my story starts. I wasn’t there myself in Ancient Greece, but one of the actors in this terrible tale told me the story and I believed him. Let me tell you his story as if I were a writer – I’ve always wanted to be a writer. Who am I? Wait and see. Let’s start at the dawn of time…

… som direkt följs av en fotnot: Yes, all right, maybe not the very dawn. Not the first hour of the first day. But one million years ago when humans were little more than very clever apes. Some of them still are. But now we call them police officers. Heh! Heh!

Den är väldigt lättläst (jag läste ut den på en dag) och man hade lugnt kunnat sålla bort lite mer av alla utropstecken som dyker upp i var och varannan mening. Jag upplevde till en början att fotnoterna störde läsrytmen, men ju mer jag kom in i boken desto mer naturligt kändes det att avbryta mig själv för att läsa vad det är Jim ville ha sagt just där. Karaktärerna känns till viss del väldigt korkade. De är godtrogna och lättlurade, men tillsammans med humorn som genomsyrar texten passar det ändå in. Korta kapitel gör det inte svårt att läsa vidare. Det jag störde mig mest på var att Jim hela tiden tjatar om att han vill bli en writer och att det är därför som han berättar den här historien, men samtidigt känner jag igen mig i processtänket.

”I want Zeus”, the big bird said.
”He wants Zeus!” The snake said to the goat.
”He wants some soup?” the goat bleated.
”Zeus!” the snake-head hissed.
”Bless you,” the goat said.

Det är ett av de mest konstigaste uppläggen av en skönlitterär bok jag någonsin har läst, men det är ändå inte rörigt. Jag hänger i alla fall med väldigt bra och kan inte låta bli att skratta på var och varannan sida åt alla ordvitsar.

Older Entries