Big No-No

Lämna en kommentar

Kom just på att jag börjat projekt T som de allra flesta verkar tycka är förbjudet. Jag kan till viss del hålla med om det, men en bok måste ändå få börja på ett sätt som är bäst för den. Fast som med allting annat måste det finnas ett syfte. Jag funderade länge på var jag skulle börja min historia någonstans och såhär 6 kapitel senare känner jag fortfarande att den där första meningen är det bästa jag kan komma upp med.

So, wanna hear it? Here it goes:

Dödsringningen väckte oss.

Att börja mitt manus med att någonting väcker karaktärerna kommer säkert göra några irriterade, men det finns faktiskt ett syfte med det, och vad det är får ni kanske se senare om jag blir klar någon gång. Och att jag sedan lovade mig själv att inte gå tillbaka och pilla innan första utkastet är färdigt är en helt annan historia. Historien går i alla fall framåt och om det var spännande tidigare är det ingenting jämfört med vad som kommer hända härnäst. Snart blir det till att snickra ihop en baksidestext också.

Dagens mening

4 kommentarer

Fast hon kände sig alltid kortast, särskilt när resten av vännerna nått gymnasielängd och hon lämnats kvar som någon rest från mellanstadiet.

Lustigt att dagar när jag är mer nere än vanligt…

Lämna en kommentar

… är dagar då manuset får humoristiska inslag.

D mötte henne i hallen, iklädd något J aldrig skulle titta på om hon fick välja. Hon höjde ett ögonbryn. Det brukade aldrig vara ett bra tecken. ”Varför har du mammas gamla förkläde på dig? Du bakar väl inte?”
Han satte händerna stolt i sidorna och nickade med ett stort leende. ”Jovisst! Nåt måste vi ju ha med oss i helgen, eller hur? För jag räknar inte med att du kommer göra nåt.”
”Det går att köpa fika i affären.”
”Det är mer speciellt med hembakat.”
”Jo, om man föredrar kolsvarta bullar och stenhårda kakor.” J rynkade på näsan. ”Känner du också att det luktar bränt?”

I ärlighetens namn

4 kommentarer

Jag är blind. Jag har en baksidestext att förbättra. Jag behöver konstruktiv kritik. Jag har underbart snälla läsare (hostmutahost).

Jag ville bara till pappa, landa i trygghetens famn som jag gjort så många gånger som barn, men jag påmindes plågsamt om att jag inte längre var ett barn, och att han inte var den han utgav sig för att vara.

Alex ovanliga förmåga att se spöken har lett till ett liv i ensamhet. Bara innanför husets väggar känner hon sig säker och lämnar bara fristaden när hon absolut måste. Sedan dyker Liam upp och avslöjar vad det egentligen är som Alex ser. Det finns inga spöken, men nog är de lika verkliga för det. Hemlighet efter hemlighet avslöjas och Alex kommer underfund med att hon kanske inte är så ensam som hon tidigare trott.

Avslöjas det var det är för typ av bok? Blir du som läser sugen på mer? Vad går att ändra – språkligt som innehållsmässigt? Vad vill läsare veta? Hur mycket ska jag avslöja? Ska jag vara tyst nu så ni får tänka?

Citatet som är med snubblade jag över i somras (tror jag det var) och bestämde mig redan då för om baksidestexten ska ha ett citat ska det vara det här. Men ett citat är inte hela världen om det skulle försvinna. Jag menar, det finns ju ändå i boken och just nu är det själva baksidestexten som ska vara i fokus.

Flickan med guldhåret-remake

Lämna en kommentar

Har skrivit om den lite grann

Från fönsterbänken hade modern den bästa utsikten. Bland de mjuka kuddarna brukade hon sitta och se ut över trädgården som bredde ut sig på andra sidan glaset. Grön av gräset och färgglad av säsongens blommor, precis som tyget hon arbetade med. Under björkarna bortanför den svarta dammen satt hennes lilla flicka i skräddarställning och dagdrömde samtidigt som hon studerade molnens underliga figurer. Modern gjorde detsamma. Bara för en liten stund blundade hon och lät solstrålarna värma ansiktet.
Vinden lekte med flickans guldfärgade hår som svajade likt vågor och slutade i små lockar vid ryggslutet. Krusningar vid strandkanten, som mor brukade säga. Den gröna klänningen hade små revor efter den vilda leken i skogen och de taniga benen var smutsiga av jord.
”Annie, kommer vi alltid att vara vänner?”
Så länge som du vill.
Flickan vände sin blåa blick åt höger, bort från huset. Det fanns ingen som såg Annie så bra som hon, men när Annie var i närheten kände alla henne. Trots det var hon osynlig för de som inte ville se. De vuxna kunde absolut inte det. Bara fantasier, fick flickan med guldhåret ofta höra. Kanske var det för att alla vuxna var konstiga, ingen brydde sig om att hon hade en vän. En allra bästa vän.
”Annie, vad tror du att det finns för någonting uppe vid molnen?”
Jag tror ingenting, jag vet.
Flickan nickade. De konstiga vuxna kanske tyckte att det var Annie som var konstig eftersom hon visste allting och därför inte ville veta av henne.
”Såklart du vet, Annie.”
Flickan med guldhåret lade sig ner på rygg i det mjuka höga gräset och såg på himlen ytterligare en stund medan hon noga funderade ut nästa fråga. Om man frågade fel blev Annie tjurig och pratade inte alls på flera dagar.
”Annie, jag är nyfiken på vad som finns ovanför molnen.” Så mycket tänkande gjorde flickan med guldhåret dimmig i huvudet. ”Kan du berätta för mig vad som finns där?”
Annie svarade inte.
”Annie?”
Annie var borta.
Flickan med guldhåret blinkade. Hon såg inte längre sin bästa vän.
”Annie, förlåt!” Tårar gjorde spår på flickans dammiga kinder. ”Kom tillbaka! Jag menade inte…”
Annie hade övergivit henne förut, men alltid förvarnat om det. Aldrig, aldrig, aldrig hade hon försvunnit utan att säga till innan.
Jag kan visa dig.
Annie var tillbaka.
”Åh, Annie, vill du verkligen det?” Flickan med guldhåret torkade tårarna med baksidan av händerna, drog sedan av det våta på klänningen.
Jag vill ingenting hellre.
Ett stort leende spred sig över flickans ansikte. Hon skrattade till och hoppade barfota runt på gräset, plockade upp några blommor i olika färger och luktade på dem.
”Jag ska binda en krans till dig av de här blommorna, men först vill jag se himlen.”
Följ efter mig.
En stark vind drog i guldhåret och styrde flickan mot dammen. Annie stannade en bit från strandkanten, svävade ovanför vattenytan. Hon doppade en tå i vattnet och dropparna från den spred sig till större och större ringar. Ringarna nådde stranden där flickan med guldhåret stod.
”Är det verkligen säkert?” Flickans underläpp darrade. ”Jag kan inte simma.”
Det kommer inte hända dig någonting, om du inte vill det.
Flickan med guldhåret tog försiktigt det första steget ut på vattnet, sedan det andra och det tredje. Varje steg lämnade för ett ögonblick spår av en liten fot som sedan suddades ut till en åter blank spegelyta. Det kittlades under fötterna och hon skrattade hackigt åt känslan. Hon sträckte ut armarna åt sidorna för att lättare hålla balansen. Det var vingligt att gå på vatten.
Någonting brast under fötterna och vattnet ville inte längre bära henne. Sakta kände hon hur vattnet slukade henne från fötterna, över anklarna, magen. När vattnet nådde huvudet gjorde kroppen som den själv ville och hon fäktade med armarna för att greppa om någonting, vad som helst. Vass var det enda som händerna greppade, men bladen gick av.
En röst skrek, men flickan hörde inte vad den sade under vattnet. Den skrek igen och flickan svarade. Luftbubblor for ur munnen och steg mot ytan. Flickan försökte ta ett andetag för att skrika ännu högre, men luften ville inte komma tillbaka. Hon sprattlade med både armarna och benen och skymtade Annies ansikte som log ned mot henne. Annie räckte fram en hand som flickan med guldhåret genast fattade.
Kom med mig om du vill se himlen.
Flickan med guldhåret svävade med Annie, vid sidan av sin bästa vän som hon för första gången kunde känna. Hon kände sedan igen moderns röst, nu när inte öronen var fulla med vatten. Varför skrek hon efter henne?
”Titta Annie! Mor ser dig.”
Hon ser dig.
Flickan vinkade till modern, men fick inget gehör.
”Hon ser mig inte längre.”
Vill du tillbaka?
”Jag vill se himlen först.”
Och iväg svävade de för att tillsammans se stället som flickan längtat så mycket efter.  Hon såg sig om bara en gång och ögonen fastnade den halvfärdiga blomsterkransen. Hon kunde göra färdigt den senare, om inte himlens blommor var finare.

För den som har lite tid över

2 kommentarer

Det är fredag. Antar att många i min ålder är ute och har kul i kylan. Jag har aldrig varit en festprisse. Sitter hellre hemma under en filt och dricker te. Passar på att läsa det jag har velat i veckan, ser några avsnitt av den där serien jag längtat efter, eller kollar in programmen på teven. För andra som också sitter hemma kan jag meddela att jag har lagt upp inledningen för ett projekt jag startade i somras. Första kapitlet går att läsa här.

Provisorisk baksidestext:
Sommaren 1940. Det skulle bli den bästa, men det går inte som Arvid planerat. Tillsammans med bästa vännerna försöker han hitta ett sätt att läka, och det går bra ända tills han får veta att föräldrarna tänker ta hem ett fosterbarn. Arvid får en syster när det enda han vill ha är sin bror.

Omslag

Lämna en kommentar

Jag har länge tänkt på att jag ska göra en framsida till Mannen i Trädet och först nu har jag fått tummen ur baken. Bara att någon säger ”skissa” får mig att kallsvettas av prestationsångest. Det jag kan rita är inte i världsklass, men det ger ändå en fingervisning på hur jag vill ha det:

 

 

 

Detta är originalbilden (finns sparad både som skiss och på datorn, tack för att vi har en scanner!). En skissad bild i all ära, men jag tycker att det är både tråkigt och rörigt att det inte är någon färg. Jag har ändå fått med det jag tänkte mig från början. Amuletten var det jag hade som utgångsbild i huvudet, och det var menat att en hand skulle sträcka sig under den. En hand blev till flera, som i sin tur utvecklades ännu mer. I bild ser man de fyra personerna som boken kretsar mest runt. Tanken är också att de som har läst historien ska kunna säga vem som är vem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag testade att färglägga, men tyckte fortfarande att det saknades något (ta’t lugnt, det här är inte original 😉 ). Det är dessutom inte det lättaste få fram rätta toner när man bara har tillgång till 10 färgpennor, och jag har total noll inspiration till hur färgerna på kläderna ska vara. Det svåraste var ändå att måla vatten. Hur fasiken gör man det bra (just nu ser det ut som en blå, taggig trollsvans)?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist lade jag till lite krumelurer kring titeln, gjorde bakgrunden grön. Funderar fortfarande på hur jag ska göra på den övre delen. Allt är inte riktigt proportionerligt, det vita området till höger skulle kunna fyllas ut av mer rött. Likaså bakom trädet/busken skulle jag kunna göra som där nere.

 

 

 

 

 

Som sagt, jag är ingen mästare på det här och om jag någon gång skulle få professionell hjälp skulle jag inte tveka på att ta den.

Omgång 8 klar

3 kommentarer

Mannen i Trädet går att läsa nu i sin helhet här. Ska försöka fixa till en snitsig bild också. Just nu ser det ut som om jag måste rita (hu!) något eftersom det inte finns inte något fotomotiv i närheten som passar.

Short story

4 kommentarer

Jag har bara skrivit en novell i hela mitt liv av den enkla anledningen att jag inte kan hålla mig till korta historier. Min novell är väldigt kort, bara lite drygt 700 ord, men folk som har läst den gillar den. Någon sa att den var skrämmande eftersom det handlar om ett barn, ingenting jag reflekterat över tidigare. När jag skrev den hade jag ingen tanke på att innehållet skulle tolkas som det gjorde. För mig var det bara något jag kände mig tvungen att skriva, ett resultat av något jag som 16-åring behövde få ur mig.

Bedöm själva. Flickan med guldhåret går att läsa här.

(Jag är jätteglad över de fina kommentarer och hjärtan som redan finns där. Det värmer.)

Pillar illa

2 kommentarer

Efter att ha låtit det gamla manuset vila i drygt en månad har jag äntligen börjat läsa det igen. Ni anar inte hur mycket det har kliat i fingrarna, men jag har stått på mig. ”Ska inte öppna det dokumentet än” har varit mitt mantra. Men nu ligger ändå en redigerad version av första kapitlet uppe igen. Mer kommer förmodligen allteftersom.

Den här omgången struntade jag i prologen och det medför ett litet problem; all information som finns där måste in på annat sätt. I princip alla kapitel måste ändras på, men det saknas egentligen ingenting mer än någon liten replik eller ett kort stycke. Trots det är det otroligt svårt att få in det nya på rätt ställen. Den gamla texten var ju anpassad efter prologen och mitt nya problem blir nu att försöka lägga in fler ledtrådar där det behövs.

Mitt största problem är ändå alla olika PoV-byten. Snabbt räknat har jag haft 7 olika när det från början bara var menat att vara 2. Ibland byter jag PoV utan att lägga märke till det. Nu har jag ändå lyckats krympa det till 3 (bortsett från ett kort avsnitt) och känner att det får vara så. När jag tänker efter kanske jag ville ha 3 PoV:s från början. Så, om någon vill veta hur man gör för att ha många krångliga perspektivbyten är det bara att fråga mig, jag är expert på det.

Söka, forska och leta

Lämna en kommentar

Jag har precis insett hur mycket research jag måste fixa i mitt nuvarande projekt. Det suger, för det jag måste ta reda på är saker jag inte alls är intresserad av. Ja, jag har många tråkiga timmar framför mig, men förhoppningsvis leder de fram till någonting bra…

Smakprov? Men tänk på att det är mycket fel. Är fortfarande bara några kapitel ur ett första utkast och det är mitt första projekt där jag skriver i förstaperson.

Dialoger

Lämna en kommentar

Vad är levande dialoger? Vad finns det för regler gällande dialoger? Måste det vara gestaltande/beskrivande text emellan? Kan man ha långa samtal mellan två personer utan att göra avbrott för att ”visa” en gest?

Samtalet nedan är något jag klottrade ned för några dagar sedan. Det är mellan en ung kvinna och en ung man. Har de sina egna röster trots att den beskrivande texten bara består av två ord?

”Vad tycker du?”
”Det kan du nog gissa.”
”Det blir enklare om du säger det.”
”Det skulle inte din farsa gilla.”
”Vad har han med saken att göra?”
”Han vill inte att jag ska predika om min ideologi för dig.”
”Du, jag är gammal nog för att skaffa mig en egen uppfattning om saker och ting, och inte fan lutar jag mig mer åt pappas håll bara för att han säger åt dig att hålla käften?”
”Nej, men du kan komma att luta dig mer åt mitt håll och det skulle inte vara bra när vi väl träffar honom.”
”Varför inte då?”
”Han skulle ge mig stryk.”
Jag skrattade. ”Är du rädd för min pappa?”
”Jag är försiktig gentemot din farsa.”
”Du är rädd för honom.”

Dokumentet det här är taget ifrån innehåller många sådana här sträckor där jag varken nämner vem som talar eller vad som görs emellan hartassarna. Men när jag gör så här ser jag alltid till att det bara är två personer i rummet. Det finns egentligen inte rum för missförstånd över vem som säger vad. Antingen är det hon eller så är det han. Det är hur de säger det som talar om för mig vem som är vem. Eller är det krångligt?

Allergisk mot ljus

2 kommentarer

Jag är en nattuggla och såhär uppe i Norrland är det liksom lite svårt att lägga sig när det är ljust ute, speciellt när ljuset har en negativ inverkan på sömnen. Då sitter jag uppe och pillar lite i manus, skriver på nya grejor, tänker ut vad jag ska skriva om här på bloggen, väntar på sambon som jobbar nattskift…

Alltså, såhär ligger det till. Jag har otroligt svårt att sova när det är ljust och jag kan inte ha någon sådan där nattbindel för ögonen, för då kan jag inte sova för att det är obekvämt. Det är lite drygt (läs: jävligt mycket) när det blir någorlunda mörkt runt halvtolv-tolv och sedan ser man solen en timme senare. Tror jag kommer flytta nedåt landet i framtiden för mörkrets skull, men å andra sidan är det mycket finare här (om man räknar bort alla träd man ser överallt).

Men, när jag sitter uppe får jag saker gjorda. Till exempel en projektsida, där ni kan läsa om vad jag sysslar med.

Manligt och kvinnligt

1 kommentar

Det var inte så länge sedan jag beslöt mig för att testa skriva i jag-form och nu har jag verkligen stött på ett problem. Förut brukade jag bara skriva ur tredjepersonsperspektiv, men på senare tid har jag fastnat för det här ”nya”. Med mina andra projekt har jag inte haft några svårigheter med vilka av mina karaktärer som är män/pojkar respektive kvinnor/flickor. Det är så enkelt att bara skriva han och hon. Då är det klart. Men i jag-form?

Finns det något sätt jag kan förenkla det på utan att säga rakt ut vad huvudpersonen har för kön? Finns det speciella kvinnliga respektive manliga uttryck och tankar som ofta/enbart kopplas samman med ett av könen?

Nedan kommer inledningen av det jag skrivit:
”Jag har alltid kunnat se dem, människorna som inte finns. De som ingen annan ser. Bara jag. De finns överallt, vandrar runt som vanligt folk. Ibland är det svårt att se om just den person jag tittar på verkligen finns eller inte. Ibland ser de tillbaka. Ger mig rysningar. Vissa ser mig som jag ser dem. Om jag blundar och drömmer mig bort brukar de försvinna, men det är inte alltid det hjälper.
Ibland känner jag mig jagad. Blickar överallt som ser på mig, men jag kan inte se dem. De förföljer mig tyst, utan att känna efter, utan att komma ifatt. Bara deras ögon tränger sig fram, kryper under huden. Ibland är de som en snara kring halsen, bara väntar på att få dras åt. Då springer jag.”

Vem är personen som talar/tänker? Man eller kvinna? Hur ser man det?

Jag tycker det här med genusfrågor i mitt skrivande är oerhört svårt eftersom jag själv egentligen inte tycker att det finns något som är manligt eller kvinnligt i det verkliga livet. Sedan finns alltid litteraturen där och ställer till det. Hur många gånger har vi inte stött på den blyga, tysta tjejen eller den gapiga machokillen?

En sak jag lade märke till i mitt eget skrivande var när jag beslöt att en av mina fiktiva personer skulle byta kön. Hon passade helt enkelt bättre som en han (sedan har jag alltid en tendens att överdriva antalet kvinnor i mina berättelser, så det handlade lite grann om att kvotera in männen också :P). Redan från början hade jag bestämt mig för att han inte skulle skilja sig från när han var en hon. Men det sket sig trots mina försök. Bara sådär blev han mer tuff (trots att hon redan var väldigt stark), mer tålmodig och mer våghalsig. Jag har jobbat väldigt mycket med honom nu på senare tid och jag tror faktiskt att jag har lyckats mjuka upp honom en del.

Jag funderar väldigt mycket på sådant här när jag skriver och kan inte riktigt släppa mina ”tänk om”-tankar om könen. Vad är manligt och vad är kvinnligt? Och när är det dags att introducera om det är en man eller kvinna?

Det blir bättre

Lämna en kommentar

Det går segt, det tar tid, men det tar sig. Högen med post it-lappar växer och växer.

Older Entries