Vi skulle bara svetsa lite…

4 kommentarer

Hur roligt är det inte när verkstaden ringer och säger ”Hej, har du en bra dag? Vi råkade liksom tända eld på din bil.”

Nu var det ju inte mig de ringde, utan sambon, men jag kan fortfarande inte sluta skratta. Hur lyckas man?

Annonser

Pepp!

Lämna en kommentar

House of Metal börjar idag, och jag är extra pepp på ett band som vi kommer se i helgen. Nytt favoritband kanske?

Sedan ska vi även se F.K.U.

Med anledning av det förra inlägget…

Lämna en kommentar

… närmare bestämt svaret jag gav på fråga 2. Jag har funderat och funderat och nu har jag slutligen ett svar. En av de böcker som påverkat mig mest läste jag redan som 10- eller 11-åring. Den dyker för jämnan upp i bakhuvudet och vägrar släppa taget, trots att det var ungefär 15 år sedan jag läste den.

spungenDetaljerna i Inte som andra döttrar av Deborah Spungen sitter inte kvar. Jag kan inte riktigt återberätta vad den handlade om annat än att det är en biografi om en kvinna med schizofreni. Men boken lämnade spår i mig som jag aldrig slutat fundera över. Hur kan en till synes normal kvinna vara så svårt sjuk?

Kanske är det för att jag själv vuxit upp under svåra förhållanden som just den här biten fastnat? Kanske är det för att min yngste bror föddes med svår autism? Kanske är det för att min fyra år yngre syster nyligen diagnostiserats med Asperger? Kanske är det att jag tyckt att mina föräldrar aldrig riktigt hängt med i sociala samspel, så som andra föräldrar gör? Kanske är det för att jag nu på senare tid har fått en vän som flyttats runt på olika fosterhem och vars bror är schizofren?

Det finns många som tror att de inte haft en normal uppväxt, att de på något sätt är speciella och tar tillvara på att folk lyssnar till en spännande historia. Min barndom har inte varit normal, men jag har kommit fram till att jag ändå är normal. Jag har varit vilsen i tankegångar om jag skulle ha Asperger eller ADHD/ADD. Som barn hade jag vissa problem, det kan jag erkänna, men att påstå att jag har några större problem idag är en överdrift. Det som varit jobbigt har jag lärt mig att hantera, för det finns egentligen ingen anledning att göra någonting åt det som är bra.

Förut tänkte jag att jag var avundsjuk på de som inte haft samma grova problem under uppväxten. Hur kommer det sig att de lyckades få det så bra? Men nu, nu tänker jag istället att jag är ledsen över att jag inte fått samma möjlighet som många andra i min omgivning. Samtidigt är jag också ledsen över att de inte fått uppleva samma saker som jag. Alla är olika, hanterar saker på olika sätt och beter sig olika. Min syster tycker det är jätteskönt att hon fått en diagnos, att hon fått en förklaring till varför hon är annorlunda. Samtidigt anser jag att hon inte är annorlunda och att diagnosen är onödig. Jag har ju vuxit upp med henne och känt henne hela livet och aldrig tyckt att hon varit mer annorlunda än jag.

Mamma tjatar fortfarande på mig om att jag i alla fall borde utredas för att ha ADHD, men jag vill inte. Jag trivs med livet som det är just nu, och jag ser inga problem för framtiden. Jag ser en diagnos på mig själv som någon slags stämpel på att jag är annorlunda. Jag vill inte ha den stämpeln. Jag vill vara som alla andra, smälta in och bara vara ifred. Varför skulle jag ge upp min numera trygga tillvaro för att vara ”speciell”? De problem som jag brottats med är under kontroll och jag är inte längre säker på att någon professionell skulle diagnostisera mig med någonting, även om det idag är mycket enklare att få någon slags diagnos än tidigare.

Genom livet har jag tänkt mycket på Nancy Spungen och andra som har neuropsykologiska problem, och jag avundas dem inte för att vara ”speciella”. Jag tycker synd om dem för att de oftast har mer problem än vad som anses vara vanligt. Vissa människor har vissa egenheter för sig, men det betyder inte att de är mer annorlunda än du eller jag. Varför är det ett måste idag att sätta etiketter på allt? Flera gånger kan man bara må sämre av det.

Utmanad!

Lämna en kommentar

Blev taggad att att besvara en frågefemma och jag känner mig manad att anta utmaningen:

1. En bok som jag ännu inte läst, men verkligen ser fram emot.
Jag kanske är den sista i världen (Sverige?) som ännu inte läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag köpte den i samband med att den kom ut, började läsa första kapitlet, men någonting annat kom emellan och den står fortfarande nästan orörd i hyllan. För ungefär ett år sedan blev jag dessutom ännu gladare av att Nyckeln fanns på loppis för en tia, till synes helt oläst. Nu ska jag bara ta tag i det, läsningen alltså.

2. Den bästa boken jag har hemma.
Jag vet inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag funderar över den frågan. Jag kommer inte fram till vilken den bästa boken är. Även om jag tänker tillbaka på böcker som påverkat mig kommer jag inte på någon titel som jag skulle kalla för bäst. Det är nästintill omöjligt.

3. En bok som jag önskat vore bättre och som kanske var lite onödig att köpa.
The Ruins of Gorlan av John Flanagan. Och den var inte ”lite” onödig att köpa. Den var onödig.

4. Någon bok som jag var jättepepp på när jag köpte den, men som har blivit stående.
Jag köpte en stor, fin bok där alla böcker i Narnia-serien är med, och i den ordning som författaren ville att de skulle läsas. Jag har fortfarande bara läst första delen, men jag har några planer för den i och med Kaosutmaningen.

5. En bok som jag köpt mest för att den hade vackert omslag.
Boken som jag beskrev ovan. Tror jag var 13-14 år när jag såg den i bokhandeln och bestämde mig för att jag ville ha den. Tidigare hade jag aldrig hört någonting om Narnia förutom den första filmen och jag tyckte att omslaget var så trollskt och lockande. Dessutom är sidorna i A4-format, så boken är gigantisk, precis som en riktigt gammal sagobok. Och den innehåller jättefina illustrationer.

narnia

Flytt pågår

Lämna en kommentar

Har ägt domännamnet skrivprocess.se i över ett år, men det är först nu som vi börjar pilla lite extra med det (läs: sambon  pillar, jag kan inte sånt här), och det är därför som det varit lite tyst här ett tag nu. Jag vill inte göra det alltför jobbigt för honom att flytta enstaka inlägg nu när vi (läs: han) redan flyttat allt till den nya sidan. Dessutom har plugget de senaste veckorna varit oerhört intensivt, men det går nu mot en lite lugnare period.

Den är inte uppe än, men den nya sidan heter alltså skrivprocess.se och när allt väl är i ordning så kommer ni förhoppningsvis inte att märka någon större skillnad ;).

Oculus Rift

1 kommentar

Pojkarna (aka sambon med vän) roar sig. Jag skriver.

Oculus_Rift

Lustigkurre

Lämna en kommentar

Sambon tyckte han var rolig. Jag satt med laptopen i knäet, han lade handen på touchpaden, förde muspekaren över musen för xfce och sa:
”Du har en mus på musen på musen.”

image

Jag måste erkänna att jag fnittrade. Lite grann.

Older Entries Newer Entries