Woop, woop!

Lämna en kommentar

Efter 357 ord  känner jag mig ändå hyfsat nöjd. Fick fram en frän dialog som jag först skulle urarta, men karaktärerna styrde den rätt till slut. Den ena började babbla på om ett spår jag inte trodde skulle leda någonstans, men han lyckades knyta ihop det med hur han började. Imorgon blir det till att fortsätta scenen (nä, den är inte riktigt slut än), och därefter kan jag börja glutta på saker som jag redan skrivit. Hittills har jag bara kämpat med helt nya grejer, men det kommer nog rulla på lite bättre när jag får röra mig i vatten jag redan känner till.

Annonser

Hur mitt skrivarbete går till

2 kommentarer

På flera ställen (bloggar, hemsidor m.m.) har jag sett hur några skriver ut hur deras skrivprocess ser ut från början till slut. Därför tänkte jag också beskriva hur det ser ut för mig. De processer jag sett hittills skiljer sig från varandra, alla har sin egen skrivstil och ordning på hur det går till. Här nedan har jag försökt radat upp hur mitt processarbete går till.

  1. Skapar karaktärer. Ofta får jag en eller ett par personer som ”bara kommer” till mig, och då kan jag inte bara låta dem gå sin väg igen.
  2. Funderar ut en historia. Ibland byter denna plats med punkt 1. Eller så är de så hårt sammanflätande att jag inte kan säga vilken av dem som kom först. Lite som hönan eller ägget :P.
  3. Går tillbaka till karaktärerna och ändrar de så att de passar i historien.
  4. Skissar på en början. Testar om det fungerar bäst som första- eller tredjeperson.
  5. Gör research.
  6. Skissar på ett slut – bestämmer mig för om det ska vara öppet eller slutet.
  7. Mer research.
  8. Funderar över några nyckelscener och vilken ordning de kommer i.
  9. Skriver!
  10. Kommer ungefär halvvägs och läser igenom det jag har för att se om jag redan här borde ändra på något.
  11. Ändrar det som krävs – alltid är det någonting – skriver vidare
  12. Gör klart första utkastet, döper dokumentet till Arbetsnamn 1
  13. Låter det vila en stund. Kan ofta inte vänta så mycket längre än en vecka innan jag går igenom det igen. Efter den gången sparar jag dokumentet som en ny fil som Arbetsnamn 2.
  14. Låter det vila en längre stund – ungefär en månad. Under tiden arbetar jag med något annat manus (eller läser en massa böcker, beroende på om mitt skrivarmood är igång). Övriga idéer angående ändringar skriver jag ned i ett block som jag nästan alltid har i närheten. På det viset glömmer jag inte bort även de minsta grejer som måste ändras. Även när jag inte jobbar med något speciellt manus skriver jag upp allt jag kommer på för någon gång kommer jag säkert att ha användning för det. Bättre att skriva för mycket än för lite, eftersom det är lättare att skala bort text än att lägga till.
  15. Går igenom det en tredje gång, gör en till kopia (Arbetsnamn 3) där alla ändringar går in. Ungefär här brukar jag börja prata om manuset med andra, prövar mina idéer och ser vad eventuella läsare tycker, kanske t.o.m. låter någon läsa ett utdrag. Låter det vila lite mer.
  16. Arbetsnamn 4 på g. Efter den omgången skickar jag iväg det till ett par stycken testläsare. Sedan är det bara att vänta. Do-dom-do-dom-do-dom-do-dom
  17. Jag tar alltid till mig av all kritik jag får. Det är så värdefullt när personer tycker till om det jag har skrivit, både det positiva och det negativa. Mitt tips till andra: sug åt dig av allt du får tillbaka! Men du behöver inte följa allt vad dina läsare säger, det är fortfarande ditt manus. Lita på magkänslan och gör vad DU tycker är bäst.

Dialoger

1 kommentar

Har på senare tid fått flera kommentarer om att mina dialoger känns så naturliga, att de flyter på utan att man stakar sig. Min hemlighet? Jag tänker inte när jag skriver. Jag ser och känner. Så är det med det mesta jag skriver. Kanske är det därför som jag vissa dagar kan skriva så otroligt mycket. Nuförtiden behöver jag inte ändra speciellt mycket i redigeringen för jag tänker (hm, hur var det nu med tänkandet?) inte på samma sätt som jag gjorde för ungefär ett år sedan.

Istället för att ödsla en massa tid på att fundera hur karaktärerna ska svara varandra skriver jag bara. Det är oftast i den här delen av processen där de flesta vändningar kommer. Ibland är jag helt oförberedd på var karaktärerna kan vräka ur sig, trots att jag känner dem. Jag tänker på dem som bra vänner, och vem har inte blivit överraskad av vad en vän kan göra? Trots att jag ändå har en aning om hur de kan reagera vet jag ändå inte helt säkert. Allt beror på miljön, vad de nyss har råkat ut för, vilket humör de är på, and so on, precis som med vilken kompis som helst.

Mina tips till andra som kämpar med dialoger:

  • Lär känna dina karaktärer! Om du inte känner dem, hur tror du då att du då att du ska kunna låta de föra ett samtal?
  • Tänk inte efter så jävla mycket. Det går att ändra på i efterhand. Det är bättre att du skriver medan du har ångan uppe, även om det känns värdelöst. Något går säkert att använda. Kanske behöver du bara byta plats på några rader/stycken?
  • Sätt dialogen i verkliga livet. Föreställ dig två personer framför dig som du tjuvlyssnar på. Pratar människor sådär? Är det begripligt? Vilken ålder skulle du gissa att de är och till vilken målgrupp riktar sig samtalet? Även om samtalet utspelar sig i en fantasivärld måste det låta trovärdigt, så våga inte komma med en lam förklaring om att ”alla” pratar på samma sätt i din värld.

Åh!

4 kommentarer

Det är något märkligt med känslan jag får efter att jag avslutat en bok. En förbannat bra bok, dessutom. Till och med slutet på en serie. Jag blir alldeles tom, vet inte vad jag ska göra, vad jag ska tänka, om jag överhuvudtaget borde tänka. Sedan slår det mig. Jag kommer aldrig, aldrig aldrig, ALDRIG kunna skriva någonting liknande. Lika bra att ta bort allt jag har på en gång, för ingen kommer vilja läsa det jag skriver. Just nu är allt så dåligt och osammanhängande. Lösa trådar hit och dit, för lite beskrivet, för mycket dialoger…

Men, det är en dag imorgon också. Förhoppningsvis.

Dialoger

Lämna en kommentar

Vad är levande dialoger? Vad finns det för regler gällande dialoger? Måste det vara gestaltande/beskrivande text emellan? Kan man ha långa samtal mellan två personer utan att göra avbrott för att ”visa” en gest?

Samtalet nedan är något jag klottrade ned för några dagar sedan. Det är mellan en ung kvinna och en ung man. Har de sina egna röster trots att den beskrivande texten bara består av två ord?

”Vad tycker du?”
”Det kan du nog gissa.”
”Det blir enklare om du säger det.”
”Det skulle inte din farsa gilla.”
”Vad har han med saken att göra?”
”Han vill inte att jag ska predika om min ideologi för dig.”
”Du, jag är gammal nog för att skaffa mig en egen uppfattning om saker och ting, och inte fan lutar jag mig mer åt pappas håll bara för att han säger åt dig att hålla käften?”
”Nej, men du kan komma att luta dig mer åt mitt håll och det skulle inte vara bra när vi väl träffar honom.”
”Varför inte då?”
”Han skulle ge mig stryk.”
Jag skrattade. ”Är du rädd för min pappa?”
”Jag är försiktig gentemot din farsa.”
”Du är rädd för honom.”

Dokumentet det här är taget ifrån innehåller många sådana här sträckor där jag varken nämner vem som talar eller vad som görs emellan hartassarna. Men när jag gör så här ser jag alltid till att det bara är två personer i rummet. Det finns egentligen inte rum för missförstånd över vem som säger vad. Antingen är det hon eller så är det han. Det är hur de säger det som talar om för mig vem som är vem. Eller är det krångligt?