Att göra si och så

3 kommentarer

Det kan hända att jag frågat om detta tidigare, men jag sitter lite fast i tankesättet nu. Jag har två karaktärer och det handlar i princip bara om dem. Blir det för mycket? Att bara ta del av två personers tankar?

Det är nämligen två huvudpersoner och jag skriver i tredjeperson där jag växlar mellan dem. För själva grundstoryn behövs nästan inga andra karaktärer, men det är ju bra om de finns där, för att ge historien lite djup. Liksom.

Sedan så kan det också vara att jag just nu skriver på det första utkastet och att det egentligen inte spelar någon roll vad jag gör eftersom allt kommer ändå att ändras till första redigeringsomgången. Jag brukar alltid lägga till en massa saker när jag redigerar, så jag kanske inte ska oroa mig så mycket?

Det där fenomenet

Lämna en kommentar

Hur kommer det sig att karaktärer kan vara helt omedvetna om sina krafter och måste ha någon som talar om att de är speciella? Är det något slags önsketänkande bakom det som att det kunde vara jag?

Jag förstår inte.

Däremot är det mer förståeligt om man som halvvuxen/vuxen får krafter på senare tid, som i Chronicle (IMDB). Då är det mer accepterat att läsaren (eller tittaren) får följa med på resan från att vara vanlig till nästan odödlig.

Är det fråga om lathet att många historier tenderar att börja med en till synes vanlig tjej/kille som får veta att de egentligen inte är mänskliga/whatever? Orkar inte författaren tänka ut och skriva bakgrundshistorien?

Och vad är det med alla huvudpersoner i ungdomsserier? Måste de vara så jävla tonårskåta hela tiden?

/En som är lite lagom less

Det var inte igår …

Lämna en kommentar

… som jag skrev så här mycket på ett manus. Livet börjar lägga sig efter en hektisk flytt (öhum, typ januari), arbetslöshet (sen typ julas…) samt semester (dryga fem veckor).

Okej. Jag har ingenting egentligen att skylla på. Haft all tid i världen. Ändå har det inte gått.

Det faktiska skrivandet har inte gått framåt på ett bra tag, men vad som hänt i mitt huvud är mycket. Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig från att skriva på en sak och hålla mig till bara den. Jag blir uttråkad, för det finns ju scener som man verkligen vill få ur sig, och då finns det helt enkelt inte lust till resten.

Jag jobbar nu på tre olika manus. Alla skiljer sig från varandra i både genre och utförande. En dystopi, en fantasy och en halvfantasy. Två är i förstaperson och en i tredjeperson. En huvudperson är någon jag inte skulle stå ut med i verkligheten. Den andre är mig personifierad, fast mer extrem. Den tredje är en kombination av några av mina närmaste vänner.

Hoppas det låter spännande för er. Jag jobbar just nu på baksidestexter. Synopsiserna är så gott som klara, har flera sidor till var och en av berättelserna. Researchen är samlad. Andas.

Nu kör vi!

Känslan

Lämna en kommentar

Känslan när man skriver på någonting helt nytt, någonting man länge tänkt och funderat över, någonting man tror kommer bli helt toppen, och när man inser att det går bra…

Det är så det är nu.

För ett år sedan började jag med det här projektet. Det var inte mer än bara idéer då och jag märkte hur jag stannade efter ca 10 000 ord. Nu har det grott länge och jag har arbetat om historien och karaktärerna, och det börjar helt annorlunda med ett helt annat scenario. Mycket av det som var nyckeln i förra versionen har tagits bort, reducerats och förbättrats. Den här gången kommer det bli någonting.

Tänk er en dystopisk stadsmiljö. Mörk, men ändå ljus. Ingenting är viktigt, men ändå betyder det allt. Nu ska jag lära känna huvudpersonen bättre. Han måste komma fram ur skalet som omger honom. Jag vill prata med honom, se hur han reagerar om jag petar på honom.

Det här med att döda…

Lämna en kommentar

Är det en dålig idé att döda en karaktär i första delen av en bokserie? Första delen borde i regel vara rätt fristående från de efterkommande, men om någon dör blir ju det en olöst gåta. Typ.

Jag har förenklat manuset, skrivit en detaljerad synopsis, och nu kommit fram till slutet. Borde karaktär X få leva eller inte? Hon är ingen ”dålig” person, och har inte heller en huvudroll (är dock viktig för en av huvudrollsinnehavarna), men jag vet inte om hon bara borde försvinna eller om hon får vara med ett tag till.

Om hon borde försvinna överhuvudtaget.

Hur kommer historien ändra sig om hon för alltid är kvar? Det är också ett alternativ, det där med att bara låta henne vara och se vad det blir av det.

När det bara släpper

Lämna en kommentar

Skrivandet är effektivt, trots datorbrist. Jag har istället tillbringat mycket tid med papper och penna telefonsurf.

Research. Jag lovar.

Har kommit manuset mycket närmare än vad jag varit på länge. Zoomat in, zoomat ut. Studerat nordisk folktro på wikipedia (mest för att det är roligt, men även för att jag behövde det). Skrivit en synopsis som sträcker sig över flera böcker. Funderat ut twists. Finulat på hur många karaktärer som måste slipas till.

Och än är det bara lunch.

Det här med karaktärer

3 kommentarer

Jag har raderat dem. Jag har lagt till dem. Ändå kan jag inte jämföra den här gången med föregående.

Att radera en karaktär från manus är inte så svårt. För det mesta hänger jag bara på delete-knappen, sparar några repliker och låter någon annan säga dem. Sedan känner jag av lite tomhet eftersom jag lätt gör mina karaktärer till riktiga personer i mitt huvud, det är nästan som om någon bekant gått ur världen. Hittills har jag inte heller raderat någon jätteviktig karaktär, men om jag tvingas göra det någon gång kommer jag säkert gråta.

Att lägga till en person är lite krångligare. Då måste utrymme fixas så att den nya personen får ordentligt med plats. Jag om någon vet hur det är att leva för många personer på liten yta (om någon undrar så kan jag berätta att jag delat 12 kvadrat med min syster under hela barndomen, samt har bott i kollektiv). Det fungerar ett tag, men inte genom en hel roman. Karaktärerna måste få en chans att andas mellan varven.

Hittills har det inte varit så svårt ändå, för de karaktärer som jag lagt till har inte haft någon större roll. Men någon gång måste ju vara den första för allt. Nu har jag bara sådär skapat en bror till huvudpersonen. Det om något lär ta plats. Scener byggs upp i huvudet där han är med och i mitt inre redigerar jag om manuset så att han ska platsa. Det blir till att skriva en sådär 50 sidor har jag räknat ut, innan jag kan börja ta av material som jag redan skrivit och använda till storyn.

Var det någon som suckade? Håhåjaja.

Karaktärerna berättar saker för mig och jag är dålig på att lyssna

Lämna en kommentar

Fick lära mig någonting nytt om en karaktär idag för att en annan karaktär pratade om henne. Känner mig minst lika ignorant som huvudpersonen. Hur har jag kunnat missat det här? I normala fall brukar jag vara rätt så bra på att ta reda på karaktärernas bakgrunder. Tyvärr kan man inte vara på topp jämt.

Typiskt.

Lidande

Lämna en kommentar

Känner att det blir den ena skitdagen efter den andra. Efter ett missförstånd fick jag kapa av en halvtimme på min egen lunch, men i ren frustration har jag fått ur mig 5 handskrivna sidor på mina kortare pauser (och det bara nu på förmiddagen).

Kapitel 7 är avklarat. Det blev längre än de tidigare, ungefär det dubbla. Har redan tjuvstartat på åttonde kapitlet och när jag kommer hem senare ska jag utforska mer av den här nya världen. En karaktär som jag inte visste fanns dök upp och ville presentera sig med både namn och bakgrund. Nice, nice. Hoppas hon kommer till användning mer än vad hon gjort (hjärnan har redan farit iväg och tryckt in henne i det som kommer hända).

Bikaraktären har visat mer personlighet och jag har fått ganska bra grepp om honom. Huvudpersonen är däremot fortfarande lite luddig. Det är som om han inte riktigt kan bestämma sig för vad han vill och jag har bestämt mig att jag inte riktigt gillar honom. Skulle han vara verklig hade jag inte umgåtts med honom. Än tänker jag inte ändra någonting, men jag önskar att jag kunde visa hans personlighet lite bättre. Han liksom gömmer sig i skuggan av de andra och tror att allt ska lösa sig om han inte rör på sig. Det jobbigaste är att gå in i huvudet på honom eftersom han inte alls tänker som jag gör. Inte ens i närheten.

Karaktärsutforskning (om man nu kan kalla det så) är roligt ändå. Man får lära känna ”personer” man kanske aldrig skulle ha tid eller lust att umgås med annars.

Att lära känna sina karaktärer

2 kommentarer

Jag har så roligt just nu. Huvudpersonen i projekt T liknar ingen som jag skrivit om tidigare. Han är feg, sarkastisk och dökär. När jag började trodde jag inte det här om honom, men redan efter två sidor stod han framför mig och öppnade sig helt. Det är så mycket han vill och jag får svårt att hänga med när han pratar. Resonemangen han för fram är inte alltid de enklaste att hänga med i, men han förklarar allt i efterhand, varför han är som han är och gör det han gör.

Nu är det bara kvar att lista ut hur de andra karaktärerna är. Misstänker att det inte kommer bli lika enkelt att ge dem samma djup på en gång.

Jag blir inte klok på mig själv

3 kommentarer

För tillfället arbetar jag med tre manus samtidigt. Precis samtidigt.

SAMTIDIGT – för de som inte uppfattade det. Det känns. Jag kan inte koncentrera mig på bara en. Idéer på förbättringar ramlar ur mig hela tiden. När jag sover drömmer jag om mina karaktärer och om handlingen. Hur handlingen blir om de skulle göra si istället för så. Hur handlingen blir om en karaktär presenteras tidigare än planerat.

Gaaaaah!!!

Hoppar mellan dem som en kula i pinball far mellan alla skjuta-iväg-grejer. Det handlar om två serier och ett självstående projekt.

I serie #1 är ettan så gott som färdig och tvåan halvvägs. Där vet jag ganska exakt hur det ska sluta, men detaljerna däremellan är fortfarande lite luddiga. Tröga. Har kommit till en vändpunkt där jag inte är helt säker på hur den kommer utveckla sig.

I serie #2 är ettan egentligen tvåan och det manus som jag kallat tvåan är egentligen trean. Ettan är tydligen inte skriven än, men planeras för fulla muggar. Hittills har jag kommit fram till att det som ännu inte är skrivet (så mycket) är bara introduktionen till den här världen, en slags mjukstart, och kan nästan ses som ett självstående projekt. Tvåan är definitivt mörkare och trean går i samma tema. Sedan får vi se hur många delar det blir. Som det är nu har jag nog material för en 5-6 stycken. Håhåjaja, jag som från början planerade en trilogi.

Och den fristående är fortfarande bara idéer. På papper. På datorn. I huvudet. Bygger upp scener framför ögonen där jag ser hur karaktärerna reagerar och för sig genom alla hinder jag lägger ut för dem. Det är en rätt simpel historia, men lutar sig mer tillbaka på känslor än på vad som händer. Har inte satt upp någon deadline för när första utkastet ska vara färdigt. Borde Ska göra det. Kanske. Ähum.

Finular på karaktärer

1 kommentar

Jag försöker komma underfund med hur jag ska göra karaktärerna levande i mitt nyligen påbörjade projekt. Hittills har jag skissat ned info om huvudpersonen. Lite bakgrund, personlighetsdrag och hur hon reagerar i vissa väl utvalda situationer. Mycket hjälpligt faktiskt. En kort dialog dök upp också.

Lutar mig tillbaka och tänker på hur det var när jag var fjorton och kommer fram till att vi har mycket gemensamt, huvudkaraktären och jag. Återstår att se om det är bra eller inte. Förhoppningsvis är det hjälpligt för jag vet hur jag skulle reagera på olika saker och får därigenom en fingervisning om hur hon är. Sedan finns det självklart saker som skiljer också. Då är det bara att använda fantasin.

Nästa steg är att finula på den andra karaktären som kommer ha en stor roll i manuset. Jag har redan idéer om varför den här personen beter sig som den gör, fullt begripliga och trovärdiga anledningar. Jag hade kompisar som var så, och därför tycker jag att jag borde kunna använda de personlighetsdragen i mitt manus.

Har däremot fortfarande inte skrivit så mycket på synopsisen, bara de viktigaste scenerna. Det är ett helt år som ska fyllas ut. Med vad? undrar ni kanske. Med smärta, hat och sorg, svarar jag. Och lite hopp.

Det går om man vill …

1 kommentar

… att skriva under de få luckor som finns. Tio minuter här, fem där. Hoppsan Kerstin, nu är manuset 7785 ord. And still (ja, ni vet).

Undrar om det är för att jag känner den här världen så pass bra. Har levt med den sedan högstadiet så under tio (!) års tid har den utvecklats (yikes, är jag så gammal?), mognat och ändrat riktning (och det rätt många gånger, finns liksom en anledning att jag just nu är på tjugonde-någonting versionen). Men karaktärerna faller alltmer på plats. Bara idag har en av dem avslöjat ett personlighetsdrag jag inte tidigare visste. Jag blev dock inte så överraskad, men fick desto mer grepp om honom.

Nu har jag gjort det igen

3 kommentarer

Jag har skapat en karaktär som enkom finns till för att poängtera en sak. Sedan kommer den karaktären att försvinna. Det är synd, för jag gillar honom.

Varför måste jag vara så elak jämt? Och varför måste jag låta mitt världsherravälde-tänk drabba de små och oskyldiga? Varför måste jag alltid skapa karaktärer som jag fäster mig så mycket vid?

Flera PoVs

2 kommentarer

Mitt manus har två huvudroller. Det är menat att karaktärerna ska äga vartannat kapitel. Eller i alla fall någorlunda. Men det är inte så enkelt. Oavsett hur många karaktärer det finns i en bok är det alltid en som har större betydelse än alla andra. Den som har den riktiga huvudrollen. Jag har sådana karaktärer. Nästan. Jag vill att båda ska få ungefärligt lika mycket plats, men början ställer till det. För person A utspelar sig flera kapitel under flera dagar, medan det för person B är en och samma dag, men utspritt på flera kapitel. Och det fungerar inte riktigt med att sätta alla person A:s kapitel som en följd för att sedan ha en hel drös med person B. Då förstörs hela tanken med det hela. Tror det blir att återvända till skissbordet och styra upp det hela.

Ju mer jag tänker, desto mer invecklat blir det. Fortfarande har jag inget riktigt grepp om huvudkonflikten, varför den finns. Vet bara att den finns, och det är inte tillräckligt. Inte på långa vägar.

Older Entries