Finular på karaktärer

1 kommentar

Jag försöker komma underfund med hur jag ska göra karaktärerna levande i mitt nyligen påbörjade projekt. Hittills har jag skissat ned info om huvudpersonen. Lite bakgrund, personlighetsdrag och hur hon reagerar i vissa väl utvalda situationer. Mycket hjälpligt faktiskt. En kort dialog dök upp också.

Lutar mig tillbaka och tänker på hur det var när jag var fjorton och kommer fram till att vi har mycket gemensamt, huvudkaraktären och jag. Återstår att se om det är bra eller inte. Förhoppningsvis är det hjälpligt för jag vet hur jag skulle reagera på olika saker och får därigenom en fingervisning om hur hon är. Sedan finns det självklart saker som skiljer också. Då är det bara att använda fantasin.

Nästa steg är att finula på den andra karaktären som kommer ha en stor roll i manuset. Jag har redan idéer om varför den här personen beter sig som den gör, fullt begripliga och trovärdiga anledningar. Jag hade kompisar som var så, och därför tycker jag att jag borde kunna använda de personlighetsdragen i mitt manus.

Har däremot fortfarande inte skrivit så mycket på synopsisen, bara de viktigaste scenerna. Det är ett helt år som ska fyllas ut. Med vad? undrar ni kanske. Med smärta, hat och sorg, svarar jag. Och lite hopp.

Annonser

Manligt och kvinnligt

1 kommentar

Det var inte så länge sedan jag beslöt mig för att testa skriva i jag-form och nu har jag verkligen stött på ett problem. Förut brukade jag bara skriva ur tredjepersonsperspektiv, men på senare tid har jag fastnat för det här ”nya”. Med mina andra projekt har jag inte haft några svårigheter med vilka av mina karaktärer som är män/pojkar respektive kvinnor/flickor. Det är så enkelt att bara skriva han och hon. Då är det klart. Men i jag-form?

Finns det något sätt jag kan förenkla det på utan att säga rakt ut vad huvudpersonen har för kön? Finns det speciella kvinnliga respektive manliga uttryck och tankar som ofta/enbart kopplas samman med ett av könen?

Nedan kommer inledningen av det jag skrivit:
”Jag har alltid kunnat se dem, människorna som inte finns. De som ingen annan ser. Bara jag. De finns överallt, vandrar runt som vanligt folk. Ibland är det svårt att se om just den person jag tittar på verkligen finns eller inte. Ibland ser de tillbaka. Ger mig rysningar. Vissa ser mig som jag ser dem. Om jag blundar och drömmer mig bort brukar de försvinna, men det är inte alltid det hjälper.
Ibland känner jag mig jagad. Blickar överallt som ser på mig, men jag kan inte se dem. De förföljer mig tyst, utan att känna efter, utan att komma ifatt. Bara deras ögon tränger sig fram, kryper under huden. Ibland är de som en snara kring halsen, bara väntar på att få dras åt. Då springer jag.”

Vem är personen som talar/tänker? Man eller kvinna? Hur ser man det?

Jag tycker det här med genusfrågor i mitt skrivande är oerhört svårt eftersom jag själv egentligen inte tycker att det finns något som är manligt eller kvinnligt i det verkliga livet. Sedan finns alltid litteraturen där och ställer till det. Hur många gånger har vi inte stött på den blyga, tysta tjejen eller den gapiga machokillen?

En sak jag lade märke till i mitt eget skrivande var när jag beslöt att en av mina fiktiva personer skulle byta kön. Hon passade helt enkelt bättre som en han (sedan har jag alltid en tendens att överdriva antalet kvinnor i mina berättelser, så det handlade lite grann om att kvotera in männen också :P). Redan från början hade jag bestämt mig för att han inte skulle skilja sig från när han var en hon. Men det sket sig trots mina försök. Bara sådär blev han mer tuff (trots att hon redan var väldigt stark), mer tålmodig och mer våghalsig. Jag har jobbat väldigt mycket med honom nu på senare tid och jag tror faktiskt att jag har lyckats mjuka upp honom en del.

Jag funderar väldigt mycket på sådant här när jag skriver och kan inte riktigt släppa mina ”tänk om”-tankar om könen. Vad är manligt och vad är kvinnligt? Och när är det dags att introducera om det är en man eller kvinna?

Skriva

Lämna en kommentar

Allt som allt har jag lyckats klämma ur mig ca 3000 ord idag. Det tycker jag är ganska produktivt, speciellt när det är sammanhängande och inte bara lite stycken här och där. Det blev två texter – två olika scener – som jag blev ganska nöjd med. När man håller på är det skönt att kunna scrolla i textdokumentet upp och ned för att verkligen se att man kommer någon vart, och fem sidor till är ju egentligen inget jag säger nej till.

Hade det varit en normal dag hade jag kämpat för att ens kunna skriva 500 ord, och då hade det med största sannolikhet bara varit något ord här och ett till där. När lusten tryter går det helt enkelt inte.

Det går fasansfullt mycket framåt med uppföljaren. Plötsligt är det inte så mycket nytt jag måste beskriva, som miljöer, personer och saker i allmänhet. Nu är det bara att skriva, att berätta en historia. Något av det mest tråkiga jag vet är att försöka beskriva saker som jag tar för givet. Jag ser det ju i mitt huvud, varför gör ingen annan det?

Men jag inser ganska snart också efter att jag skrivit mina dialoger och intriger och alla bekymmer och allt-det-andra-som-jag-vill-avslöja-fast-jag-inte-borde så måste jag ha lite beskrivande/gestaltande text. Annars kommer jag inte vidare.

Och så levde de lyckliga …

Lämna en kommentar

Efter alla böcker med olyckliga slut som jag under senaste tiden har läst får jag helt plötsligt för mig att jag vill skriva en lycklig historia. En där alla är lyckliga i slutet. Men jag vet med mig att jag kan inte skriva sådant. Det går bara inte. Som jag skrev tidigare; Jag gillar att plåga mina fiktiva personer. Det, på något vis, förhöjer läsupplevelsen.

Vem vill läsa om ett förhållande där huvudpersonerna alltid är glada? Om de aldrig har några problem kommer jag aldrig att kunna identifiera mig med dem. Nu menar jag inte att allt ska vara svårt och eländigt, att det ska vara på liv och död, eller att de alltid struntar i varandra. Det kan vara någonting enkelt, någonting väldigt, väldigt litet. En liten irriterande vass sten under foten. En syster som inte gillar brorsans val av flickvän.

Identifikationen anser jag är väldigt viktig för trovärdigheten. Det är nästan lite som att jämföra med en superhjälte som inte har några svagheter. Varför ska man läsa om denne när man ändå vet att han/hon kommer segra i slutet? Varför ska man läsa om kärleksparet som aldrig någonsin hyser agg mot sin partner?

Jag vill skriva om relationer som går upp och ned, stärks och försvagas. I slutet vet man inte vart man hamnar. Man tar sig dit i undran över om den person man tror sig älska kommer stå där eller inte. Slutet ska man inte veta förrän man kommer dit.

Personer och personligheter

1 kommentar

Angående en diskussion hos Boktycke har jag funderat lite grann på vad det är för böcker som fångar mig. Jag älskar spänning, dramatik, starka personligheter, magi/övernaturligt, relationer. Allt i en, såklart, lagom mängd. Som det nämns har ofta tjejer i ungdomsböcker lågt självförtroende (kan lika gärna vara killar, men just nu är det främst ”tjejböcker” jag läser) och tenderar att bara växa genom en serie. Alternativt ska man märka någon skillnad hos henne från första till sista kapitlet. Hon har blivit klokare, gör mer förhastade saker, osv.

Jag förstår tanken bakom det hela, speciellt när det gäller ungdomsböcker. Många ungdomar idag har väldigt dåligt självförtroende – jag var inget undantag. Men varför har det blivit så att dessa böcker trycks ut på rullande band? Tror inte förlagen/författare att även en tjej med gott självförtroende kan vara ett bra föredöme?

När jag skriver skapar jag för det mesta starka personer (haha, tror jag iaf). De har alla sina egna utmärkande drag. De kan vara blyga, rädda för någonting, gilla någonting så mycket att de skulle dö för det, men de är alla starka. De kan stå för sina åsikter, även om de själva kan tycka att det låter dumt. De hatar att ha fel och ger sällan med sig, även när klara bevis läggs fram. Då käftar de emot om någonting annat.

Sedan finns det ju situationer då de faktiskt är svaga och visar sig sårbara. Det är en fas som jag tror de flesta går igenom. Man kan känna sig stark ena sekunden för att i nästa bli nedtryckt och bara känna elände. Trots det kämpar jag för att få mina fiktiva personer att känna glädje igen, att få vara så som de var innan. Starka.

Haha, okej, jag är nog en liten sadist. Jag älskar att trycka ned mina fantasifoster för att sedan stärka dem igen. Hoppas de inte tar alltför illa upp, men så är det att leva mig mig som deras författare.

Mognad

Lämna en kommentar

”Se, här har vi en duktig kvinna!”

Jag höll på att kräkas på läkaren när han topsade mina halsmandlar. Det gick bra ända tills han sade så. Han överraskade mig. (I år har jag varit ett riktigt offer för halsinfektioner. Nu är jag inne på den fjärde penicillinkuren och har fått veta att jag är idealisk för deras studie om halsfluss).

Anledningen till att jag höll på att storkna var att han kallade mig för kvinna. Jag har aldrig blivit kallad för det förut. Jag har alltid varit för ung. Inombords fnittrade jag på ett flickaktigt sätt, innan jag kom på att jag just blivit erkänd att vara ”mogen”.

Mognad är något som jag lagt märke till när jag skriver uppföljaren. Plötsligt har några av mina fiktiva personer vuxit stort på insidan. De reagerar inte längre på samma sätt som de gör i början av första delen. Jag kan inte sluta förvånas över hur de inte längre skriker åt varandra, eller hur de bara klarar av att gå undan. Det här med mognad är en häftig sak.

Det här med att gestalta…

Lämna en kommentar

Jag tycker det är viktigt att visa och inte berätta. Det är inte alltid det lättaste. När jag är mitt inne i en skrivperiod skriver jag av bara farten. Allt skrivs ned, även det som inte är bra skrivet. Just nu håller jag på att gå igenom ett kapitel och upptäcker det här stycket:

”Svärdet slog kraftigt ned i stupstocken och fastnade där. A ryckte i svärdet och fick loss det, men innan han hunnit höja det igen hade E greppat med sina händer om As handleder.”

Efter att ha funderat en stund varför det inte alls är ett bra stycke faller bitarna på plats. Det är så här det borde stå:

”Svärdet slog med en smäll ned i stupstocken. A tog sats med benet mot stocken för att rycka loss vapnet, men innan svärdet svingades igen greppade E om As handleder.”

Det är fortfarande två meningar, men eftersom jag i det senare gestaltar får texten lite mer flyt. När jag gestaltar brukar jag inte dra ned på antalet ord i jämförelse mot vad det var från början. Här blev det 33 vs 30. Ingen stor skillnad om man räknar så, men i en bok tycker jag att man ska räkna innehållet, inte antalet ord. Som när man träffar en ny partner. Bokomslaget kanske har en trevlig bild och en fantastisk baksidetext, och dessutom är den tjock och fylld av många fantasifulla sidor (haha, vilken fantastiskt rolig bild jag fick upp i huvudet nu). Men innehållet då? Är det bara ord, eller har de någon mening?

Att gestalta är viktigt för att inte tråka ut. Låta läsaren bilda sin uppfattning om en händelse genom att visa hur någon beter sig.

Innan datorn kraschade hade jag en hemsida sparad som ett bokmärke. ”8 blunders for writers” eller någonting sådant hette den (ska försöka hitta på den igen). Den som skrivit artikeln tog upp det klassiska av de klassiska, nämligen att presentera en person framför en spegel:

”Spegeln visade en lång och spinkig pojke med kort, rött hår. Ögonen var blå och läpparna smala.”

Blaha, blaha, blaha… Tråkigt? Det tycker jag. Jag lägger ifrån mig en bok som är så här. Tycker att det mer påminner om någonting jag själv skrev när jag var runt 9-10 år. Se här hur man kan göra istället:

”Ytterdörren hade en förmåga att knarra högt om den öppnades för mycket. Pojken drog in magen och pressade sig in till hallen utan att andas. Vid sådana här tillfällen tyckte han inte alls synd om sig själv för att han inte var lika fyllig som de andra i klassen. Om farsan fick reda på att han varit ute trots utegångsförbudet skulle han komma nedklampande från övervåningen, lika röd i ansiktet som håret var. Läpparna skulle synas ännu mindre än vad de redan gjorde. Morsan tyckte att far och son var väldigt lika, men pojken kunde inte alls se sig själv som en tjock gubbstrutt.”

Okej, inte den bästa gestaltningen av mig. Fick inte med de blå ögonen för de är tänkt att komma i ett senare skede. Men jag tror publiken förstår vad jag vill få fram.

Oftast tar det minst en hel sida för mig att gestalta en person. Exemplet ovan är alltså väldigt kort för att vara mig. I det manus som jag arbetar med nu tar det ända till tredje sidan innan läsarna får en helhetsbild av den enda person som är med då. Ibland tar det ett helt kapitel att gestalta någon.

Tänk på att det inte bara är utseendet det gäller gestaltning. Hur någon pratar eller uttrycker sig kan ha betydelse för personligheten eller varifrån personen kommer. Även hur personer reagerar och gestikulerar är viktigt. Vill jag ha en person som hela tiden är arg låter jag den personen vara det. Han kan få vräka ur sig svordomar, säga hur han hatar allt och påstå att hela världen är emot honom. Han kan få kasta stolar omkring sig, slå ned folk, eller kanske bara tänka arga ord och uttryck. Kanske tillåter jag några av hans tankar skrivas ned på små lappar.

För att gestalta personen som jag nämt ovan krävs minst några sidor. Varför är han bitter? Hur skulle han reagera i olika situationer? Varför gör han som han gör?