28 februari 2012

Sakta, sakta går tankeprocessen framåt igen. Har svagt skissat upp vad som kommer att hända och vilka karaktärer som är inblandade i respektive scener. Det pågår flera parallella händelser samtidigt och trots det är det bara en som får följas i kronologisk ordning.

Första utkastet på uppföljaren till manus numero 2 är uppe i dryga 32 000 ord. Det händer mycket nu. Persongalleriet förändras och byggs på. Intriger skapas på hög nivå. Lösa trådar knyts ihop. Hemligheter avslöjas. Trots det dröjer det nog tills jag skrivit sista delen innan jag på allvar kan tänka på att skicka iväg början av historien till något kul ställe. Först då håller jag helheten i min hand och kan planera framtiden.

Flera PoVs

Mitt manus har två huvudroller. Det är menat att karaktärerna ska äga vartannat kapitel. Eller i alla fall någorlunda. Men det är inte så enkelt. Oavsett hur många karaktärer det finns i en bok är det alltid en som har större betydelse än alla andra. Den som har den riktiga huvudrollen. Jag har sådana karaktärer. Nästan. Jag vill att båda ska få ungefärligt lika mycket plats, men början ställer till det. För person A utspelar sig flera kapitel under flera dagar, medan det för person B är en och samma dag, men utspritt på flera kapitel. Och det fungerar inte riktigt med att sätta alla person A:s kapitel som en följd för att sedan ha en hel drös med person B. Då förstörs hela tanken med det hela. Tror det blir att återvända till skissbordet och styra upp det hela.

Ju mer jag tänker, desto mer invecklat blir det. Fortfarande har jag inget riktigt grepp om huvudkonflikten, varför den finns. Vet bara att den finns, och det är inte tillräckligt. Inte på långa vägar.

När man krockar med sig själv

World building

Det är lätt att skriva, men det är svårt att berätta. Speciellt svårt är det när jag själv inte vet vad det är jag skriver. Att skriva kräver att man forskar i de ämnen man skriver om – oavsett vad ämnet är.

Jag blir så extremt frustrerad på människor som påstår sig det ena eller det andra negativa om fantasy. ”Jamen, fantasy är ju en påhittad värld, då krävs det bara lite fantasi så har du det!”. Har vad då, undrar jag?

I det manus jag arbetar på för tillfället ska en flicka göra upp eld. Hon kan inte använda sig av magi och behöver göra elden snabbt. Passar tändstål in i historien, eller är det för nymodigt? Tändstålet har tydligen funnits sedan järnåldern. Se där! Nu fick jag lära mig någonting nytt.

Det enda jag anser är helt påhittat (och detta gäller då alla genrer) är konflikter. Relationer mellan personer. Och möjligtvis magi, om sådant finns med.