Med anledning av det förra inlägget…

Lämna en kommentar

… närmare bestämt svaret jag gav på fråga 2. Jag har funderat och funderat och nu har jag slutligen ett svar. En av de böcker som påverkat mig mest läste jag redan som 10- eller 11-åring. Den dyker för jämnan upp i bakhuvudet och vägrar släppa taget, trots att det var ungefär 15 år sedan jag läste den.

spungenDetaljerna i Inte som andra döttrar av Deborah Spungen sitter inte kvar. Jag kan inte riktigt återberätta vad den handlade om annat än att det är en biografi om en kvinna med schizofreni. Men boken lämnade spår i mig som jag aldrig slutat fundera över. Hur kan en till synes normal kvinna vara så svårt sjuk?

Kanske är det för att jag själv vuxit upp under svåra förhållanden som just den här biten fastnat? Kanske är det för att min yngste bror föddes med svår autism? Kanske är det för att min fyra år yngre syster nyligen diagnostiserats med Asperger? Kanske är det att jag tyckt att mina föräldrar aldrig riktigt hängt med i sociala samspel, så som andra föräldrar gör? Kanske är det för att jag nu på senare tid har fått en vän som flyttats runt på olika fosterhem och vars bror är schizofren?

Det finns många som tror att de inte haft en normal uppväxt, att de på något sätt är speciella och tar tillvara på att folk lyssnar till en spännande historia. Min barndom har inte varit normal, men jag har kommit fram till att jag ändå är normal. Jag har varit vilsen i tankegångar om jag skulle ha Asperger eller ADHD/ADD. Som barn hade jag vissa problem, det kan jag erkänna, men att påstå att jag har några större problem idag är en överdrift. Det som varit jobbigt har jag lärt mig att hantera, för det finns egentligen ingen anledning att göra någonting åt det som är bra.

Förut tänkte jag att jag var avundsjuk på de som inte haft samma grova problem under uppväxten. Hur kommer det sig att de lyckades få det så bra? Men nu, nu tänker jag istället att jag är ledsen över att jag inte fått samma möjlighet som många andra i min omgivning. Samtidigt är jag också ledsen över att de inte fått uppleva samma saker som jag. Alla är olika, hanterar saker på olika sätt och beter sig olika. Min syster tycker det är jätteskönt att hon fått en diagnos, att hon fått en förklaring till varför hon är annorlunda. Samtidigt anser jag att hon inte är annorlunda och att diagnosen är onödig. Jag har ju vuxit upp med henne och känt henne hela livet och aldrig tyckt att hon varit mer annorlunda än jag.

Mamma tjatar fortfarande på mig om att jag i alla fall borde utredas för att ha ADHD, men jag vill inte. Jag trivs med livet som det är just nu, och jag ser inga problem för framtiden. Jag ser en diagnos på mig själv som någon slags stämpel på att jag är annorlunda. Jag vill inte ha den stämpeln. Jag vill vara som alla andra, smälta in och bara vara ifred. Varför skulle jag ge upp min numera trygga tillvaro för att vara ”speciell”? De problem som jag brottats med är under kontroll och jag är inte längre säker på att någon professionell skulle diagnostisera mig med någonting, även om det idag är mycket enklare att få någon slags diagnos än tidigare.

Genom livet har jag tänkt mycket på Nancy Spungen och andra som har neuropsykologiska problem, och jag avundas dem inte för att vara ”speciella”. Jag tycker synd om dem för att de oftast har mer problem än vad som anses vara vanligt. Vissa människor har vissa egenheter för sig, men det betyder inte att de är mer annorlunda än du eller jag. Varför är det ett måste idag att sätta etiketter på allt? Flera gånger kan man bara må sämre av det.

Annonser

Min kompis blev trakasserad

3 kommentarer

Det har nu gått några dagar sedan jag fick veta att en av mina bästa vänner blev påhoppad utan anledning av tre killar. Att de har invandrarbakgrund kanske inte är så relevant, men i mitt huvud dyker direkt tanken om att det var ju självklart att det låg till på det sättet. Fördomar kommer ju från någonting, även om det inte stämmer på vissa individer. Min kompis blev däremot inte direkt skadad. Fysiskt, alltså. Men psykiskt mår hon jättedåligt.

Min kompis väntade på ett tåg och läste en kvällstidning. Hon satt i det lilla stationshusset vi har på hemorten. Det var tomt på folk och mörkt utomhus eftersom det ändå var rätt så sent. När hon suttit en stund kommer tre killar. De lever om. Hoppar upp och ned för bänkar. Skrikpratar med varandra.

Plötsligt känner min kompis hur någon drar henne i håret. En av killarna hade tydligen försökt prata med henne, men på sådan knagglig svenska att min kompis inte förstått att han försökt ta kontakt med henne. Han fortsätter dra henne flera gånger i håret och skrattar. Min kompis säger åt honom att sluta. Han fortsätter och de andra kommer närmare.

Min kompis reser sig upp och går. På väg ut hör hon hur de ropar ”hora” och att hon inte är värd någonting. På perrongen är det tomt på människor, det finns ingen annan någonstans och min kompis väljer att gå längre ut. Tåget kommer ju ändå snart.

Bakom sig hör hon hur de elektriska dubbeldörrarna till stationshuset öppnar sig och killarna kommer ut. De kommer ikapp och knuffar henne runt sig medan hon försöker gå ännu längre ut på perrongen. Inte förrän ett tåg anländer slutar de. Det var inte det tåget min kompis väntade på och killarna snappade snabbt upp det, sade till varandra att hon tydligen skulle åka med samma tåg som de. Trots att hon nu hörde vartenda ord av vad de sade blev hon så lättad över att se andra människor att hon inte längre kunde hejda tårarna. Hon gråter inte mycket, men tillräckligt för att en av killarna ser det.

Han stirrade på henne en stund och sedan stämde de andra in med öppna munnar. De kunde inte förstå varför min kompis blivit ledsen. Häpna försökte de be om ursäkt. Och en stund senare gick de därifrån. Efter ytterligare några minuter kom tåget min kompis skulle med och hon såg inte till killarna något mer den kvällen.

Det finns mycket med den här historien som jag inte förstår. Hur kan tre  killar tycka det är okej att kalla en tjej de aldrig träffat förut för hora? Min kompis är ingen tungviktare, utan väger runt 50 kilo, och har därmed inte så mycket att sätta emot när de knuffade henne fram och tillbaka på perrongen. Hon var livrädd över att de skulle putta ned henne på spåret när tåget kom. Hon försökte bara gå därifrån och varken sa eller gjorde någonting mot killarna. Var det att de tyckte att hon såg så hjälplös ut som de vågade ge sig på henne?

Jag är otroligt glad över att det inte hände någonting värre, men det som faktiskt inträffade inte är acceptabelt på något plan.

Rösta!

Lämna en kommentar

Idag är det folkomröstning angående Doroteaupproret. Har människor i inlandet rätt till sjukstuga med platser eller räcker det med akutbil?

Jag vet i alla fall var min röst ligger. Var humana. Rösta för allas rätt till välfärd.

http://www.folkomrostning-vll.se/

http://www.vk.se/947664/valurnorna-oppnar-snart

http://www.vk.se/959941/har-fortidsrostar-du-om-varden

http://www.vk.se/956557/nu-skickas-rostkorten-ut

Idag är en sådan dag, som alla andra

2 kommentarer

Det är nu ungefär ett år sedan jag fick veta att mitt ex ville göra slut. Han den där till synes perfekte killen som jag bestämt mig för att dela livet med. Det började med ett sms (nedan är en någorlunda det faktiska samtalet som rådde):

”Hej, du är en söt tjej och så, men för sju månader sedan gjorde jag en annan tjej på smällen och nu vill hon att jag tar mitt ansvar. Därför säger jag tack och hej, det var trevligt att råkas.

P.S. I min kultur är det norm att vara med den som föder ens barn.”

Eh?

Det här har fått mig att fundera en massa kring förhållanden. Hur kommer det sig att den ena personen har all denna kärlek att ge och får gensvar som i slutändan inte betyder någonting? Hur kan någonting så äkta bara gå upp i rök? Man säger att kärleken är blind, och jag är benägen att hålla med. Åtminstone verkar det stämma på de flesta i min närhet. Man är så uppstyrd bland molnen att man inte lägger märke till ovädret bakom knuten.

Min sambos ex var en drömmare. Hon ville ha fart och äventyr, träffa nya människor och upptäcka okända platser. Hon var av den typen som sällan ville vara hemma, och hon behövde absolut inte uppleva saker med den hon hade ett förhållande med. De hade ju varandra ändå, menade hon. Jag vet inte hur min sambo orkade med att försöka uppfylla exets drömmar när han knappt fick någonting tillbaka. Kanske var det kärleksblindheten även där?

När jag ser tillbaka på mina tidigare förhållanden förstår jag varför det aldrig höll. Nu kan jag se de där små irriterande sakerna jag inte gjorde så. Idag har jag inga sådana moment. Jag är bara så lycklig över att jag verkligen hittat någon som känner som jag gör, vet hur jag fungerar både utan och innan, och som, framför allt, vill vara med mig. Jag har tidigare inte upplevt känslan att vara riktigt förälskad. Det är underbart, samtidigt som jag har fötterna på jorden. Det är där de ska vara för att det ska kännas bra. Den där högt flygande surrealistiska känslan om att man svävar bland molnen är inte bra. Det blir så svårt att se vad man har i närheten om världen bara är ett vitt fluff.

Jag vet att jag äntligen har hittat rätt, att min sambo alltid kommer vara där och stötta mig så som jag stöttar honom. Han är min tvillingsjäl i allt, från vad vi föredrar för musik till var vi politiskt står. Jag älskar honom mest av allt, och allra mest för att han bara är sig själv.

Ibland blir det för mycket

1 kommentar

Det här med research. Igen. Det går tungt. Blir jobbigt att läsa. Började med att googla ”fem steg av sorg”. Klickar vidare. Och vidare. Vidare. Kommer in på diverse bloggar och hemsidor som handlar om människor som mist någon i sin närhet. En mormor. En dotter. En bror. Hjälper inte att tänka på när min älskade morfar gick bort för precis ett år sedan.

Varför måste jag skriva om det här? Sitter ju bara och bölar här hemma.

Att vara ung och arbetslös

1 kommentar

Jag heter Sabina och är med i ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Jag heter Sabina och är tvingad att vara med i ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Det var vad jag fick veta när jag var till Arbetsförmedlingen för ett par dagar sedan. Efter det har jag bara varit så jäkla förbannad. Då jag ännu inte har fyllt 25 år får jag bara a-kassa i 3 månader, oavsett hur mycket jag jobbat innan, oavsett hur många dagar a-kassan sa att jag hade rätt att stämpla upp.

Under 2012 jobbade jag i genomsnitt 60% (vilket är väldigt mycket för att bara vara springvikarie), varav sep-dec övergick i heltid. Jag valde inte att sluta, utan sparkades pga arbetsbrist. Okej. Fine. Det kan jag leva med. Det är ju bara att söka nya jobb. Jag har ändå 1,5 års erfarenhet som lokalvårdare.

Nästan 3 månader gick innan jag fick en kallelse till Arbetsförmedlingen. Det är det ”nya” arbetsmarknadspolitiska programmet som ska hjälpa ungdomar till jobb. Jaha? tänker jag. Vad bra det låter. Men är det inte lite väl orättvist att de bara väljer att sikta på ungdomar mellan 16 och 24 år? Det är ju inte bara vi som ligger inom det spannet som har svårt att få jobb.

Eftersom jag är driven och verkligen vill ha ett jobb har jag hittills gjort allt efter konstens alla regler. Jag har lämnat CV till diverse butiker på stan, jag har ringt runt och frågat, jag har hängt på arbetsförmedlingens hemsida och skickat ansökningar så fort nya annonser dykt upp. Än så länge inget napp, men det gör inte mig så mycket så länge a-kassan finns och jag kan betala min hyra.

Jag har inga faktiska siffror, men det verkar ju som om staten tror att ungdomar bara är en bunt lata djävlar som inte lyfter ett finger om det visar sig vara lite jobbigt för dem. Jag har även förståelse för att det kanske är många i de åldrarna som är arbetslösa just pga att de inte har någon erfarenhet. Det är dem som satsningen borde läggas på i första hand. Jag har ju bevisat att jag jobbar eftersom jag har a-kassa. För att få det måste man jobbat eller pluggat minst 50% under det senaste halvåret/året (här minns jag inte riktigt). Men när jag var hos Arbetsförmedlingen fick jag veta att antingen går jag med i programmet, eller så kan jag hälsa a-kassan bye bye. Det spelar ingen roll att jag sköter mig. Enligt statistiken är jag ju ändå en börda för samhället.

Jobbgarantin för unga är ett arbetsmarknadspolitiskt program som du får vara med i sammanlagt 15 månader. Tanken är att ungdomar helt enkelt ska få en spark i röven ut på arbetsmarknaden. Det går inte att tacka nej till ett ”erbjudande” om att gå med om man är rädd om den lilla inkomst den faktiskt tillbringar. Så, om jag går med och ändå inte får ett jobb inom dessa 15 månader kickas jag ut från programmet, och har samtidigt inte längre rätt till mina sista dagar från a-kassan, eftersom jag varken jobbat eller pluggat de senaste 1,1/4 åren. Nästa steg därefter blir att ansöka om socialbidrag.

Är det någon mer än jag som ser problemet med det här? Det är en ond cirkel som bara drar ner ungdomar (alla ungdomar) i skiten. Enda sättet att komma undan detta är om föräldrar hjälper till att försörja sina barn, men långt ifrån alla har en sådan tur. Jag har inte det, och inte heller någon i min närhet har det. Klyftorna mellan de rika och fattiga ökar allt mer i Sverige och jag tycker sedan länge att det är dags för regeringsskifte.

Tanken med programmet är god, men det fungerar inte i praktiken. Människor är människor och inte maskiner.. Det finns alldeles för lite folk som arbetar med det här för att det ska kunna gå runt. När min sambo var arbetslös fick inte han tag på sin handläggare under nästan ett år. Det gick inte att ringa henne och hon svarade knappt på mail. Jag har hittills upplevt samma sak. Det är svårt att få tag i handläggare. Det är inte deras fel, det är bara väldigt mycket arbete som läggs på dem.

Även om jag tycker att jobbgarantin för unga är mest skit finns det ändå några små ljusglimtar med projektet. Det finns många utbildningar som Arbetsförmedlingen erbjuder som är till för att hjälpa människor med ingen erfarenhet att få jobb. Det är restaurang-, kundservice- och personlig assistentutbildningar för att ta några exempel. Det är alla utbildningar som är till för alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen, men tyvärr verkar det som om vi i arbetsmarknadspolitiska program har någon form av förtur. Jag kan inte riktigt säkert säga någonting om det här sista än eftersom jag sjäv inte fått all information.

Jag har hursomhelst en plan för hur jag ska ta mig ur det här. I min ålder finns det många som fortfarande inte vet vad de vill göra med sina liv. De har inga framtidsplaner, utan går med på vadsomhelst för att slippa tänka på framtiden. Jag är inte längre en av dem och jag är stolt över att veta vad jag vill. Till hösten tänker jag återuppta mina högskolestudier, men fram tills dess hoppas jag att jag snart får ett jobb. Jag hatar vad systemet blivit till idag och jag hoppas på två saker:

  1. att jobbgarantin för unga försvinner, eller
  2. att man satsar lika mycket på ALLA arbetslösa.

Varför ska en grupp särbehandlas framför en annan? Har inte alla rätt till ett arbete?

Erm … Hej?

2 kommentarer

2012 var året då mitt liv totalt havererade.

Jag flyttade långt ifrån vänner som jag mest av allt behövde. Min pappa uttryckte något jag fortfarande inte förlåtit honom för. Mitt dåvarande arbete vägrade gång på gång heltidsanställa mig. Jag blev dumpad av någon jag verkligen älskade. Jag tvingades ta bort min katt på grund av sjukdom. Min morfar gick bort. Jag tappade lusten att skriva.

Jag försökte så gott jag kunde med att få mitt liv att gå ihop. Jag var så trasig.

Men i höstas träffade jag någon som hjälpte mig på rätt köl. Vi bor numera tillsammans, har en katt vid namn (M)Alice, planerar framtiden ihop. Det går inte att bli lyckligare än såhär. Jag älskar min sambo oerhört mycket.

Just nu är jag lite ringrostig gällande orden. Det känns svårt att beskriva saker efter så lång vila, men jag lovar att jag ska öva på det. Mitt första projekt blir att läsa vad jag lämnat efter mig. Redan nu har jag faktiskt skrivit en del. Har återgått till papper och penna, lämnat datorn till när jag ska göra det ”riktiga” arbetet. Det är i alla fall en början. Senare tänkte jag försöka läsa ikapp på alla bloggar jag tidigare följde. Det händer mycket på 6 månader.

2013 kommer bli awesome.

Older Entries