Ibland känns det lite så…

6 kommentarer

cb_studios_brain_poster_main3Är inne i en redigeringsfas just nu. NaNoWriMo-manuset. Har fixat lite plot holes och liknande. Pratade även med sambon om en ”exposition man” som från början inte hade någonting med storyn att göra, men som jag nu gett motivation till varför han sitter inne på viktiga saker. Egentligen vill han inte veta om det som han vet, och han tvingas mer eller mindre till att berätta om sina kunskaper för att inte huvudpersonerna ska råka illa ut. Då känns det plötsligt helt okej att fortfarande ha med den här mannen. Scenerna då han avslöjar det han vet är ännu inte skrivna annat än i en kort synopsis (dock mer detaljerat i mitt huvud), så det återstår att se hur resultatet blir.

Vidare har jag också funderat över hur mycket jag ska avslöja om huvudpersonerna redan i första kapitlet. Det är jättesvårt att avgöra vad som är tydligt eller inte. Karaktärerna har hängt med mig så länge att de på det stora hela inte har några hemligheter kvar att avslöja för mig, men för läsaren finns det mycket att upptäcka. Jag vill bara inte kasta det rakt i fejset på de som kommer vilja läsa.

Och min vanliga nemesis när det gäller redigering är miljöbeskrivningarna. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att naturligt få fram hur ett rum ser ut. Det är så självklart i mitt huvud hur saker och ting ser ut, men jag måste komma ihåg att det inte alls är samma sak för någon annan. Jag har för det mesta inte ens beskrivit hur karaktärerna ser ut.

Så nu tänker jag gräva ner mig i det här redigeringshålet och inte se solljuset förrän det är klart. Typ.

Bildkälla

Att göra si och så

3 kommentarer

Det kan hända att jag frågat om detta tidigare, men jag sitter lite fast i tankesättet nu. Jag har två karaktärer och det handlar i princip bara om dem. Blir det för mycket? Att bara ta del av två personers tankar?

Det är nämligen två huvudpersoner och jag skriver i tredjeperson där jag växlar mellan dem. För själva grundstoryn behövs nästan inga andra karaktärer, men det är ju bra om de finns där, för att ge historien lite djup. Liksom.

Sedan så kan det också vara att jag just nu skriver på det första utkastet och att det egentligen inte spelar någon roll vad jag gör eftersom allt kommer ändå att ändras till första redigeringsomgången. Jag brukar alltid lägga till en massa saker när jag redigerar, så jag kanske inte ska oroa mig så mycket?

Att ha för mycket

Lämna en kommentar

För ett par dagar sedan bytte jag till sommardäck och hittade ett femte däck med fälg i förrådet. Första reaktionen lät ungefär som ett höh?, som efterföljdes av att jag räknade däcken igen. Ett, två tre och fyra. Och fem. Kliade mig på huvudet, stötte ifrån mig ett till höh? och ringde exet.

”Varför har jag fem däck till bilen?”
”Höh?”
”Jag har fem däck. Bilen har fyra hjul.”
”Jamen det var ju ett som försvann.”

Jag sa ytterligare ett höh? – det är ju ganska självklart att det är ett däck som kommit till och inte ett som försvunnit, eller? – och började klura på vilket som skulle fortsätta vara inlåst i förrådet.

Det underligaste är att det här med att skriva fungerar på samma sätt. Hur mycket jag än tar bort från meningar, stycken och kapitel finns det alltid något som är för mycket. I ett första utkast kan alla dessa tomma scener och långsamma samtal blandat med raska takter och (o)logiska hopp ha ett värde, men vid en första genomläsning efter ett par månader i vila kan det gå från helt vettigt till fullkomligt sanslöst.

Jag gillar fortfarande inte tanken på att ta bort scener som jag minns att jag kämpat med länge för att få dem så bra som möjligt (och när jag läser dem igen tycker jag fortfarande att de är väldigt, väldigt bra). Det känns när långa bitar sammanhängande text stryks, men det är ett nödvändigt ont eftersom jag har en stor förmåga att upprepa mig. Mina karaktärer gillar att återkomma till samma saker i dialogerna, som för att påminna mig om att inte glömma bort den där händelsen eller den här detaljen. De pratar med mig, men jag måste lära mig att inte alltid svara på allt.

För att ett manus ska bli så bra som möjligt måste man tyvärr rensa lite mellan raderna. Det som skrivs perfekt är inte jämt bäst i sammanhanget. Även om det är en scen som handlar om en av huvudpersonerna måste man tänka efter noga om den tillför någonting till historien. Gör den inte det – stryk den. Jag lärde mig den hårda vägen med ett tidigare manus. Det var ett första-kapitel (närmare bestämt en prolog) som bara var långsamt och tråkigt. Ingenting hände egentligen. Vad som hände i det kapitlet fick jag senare ned till enbart 130 ord, och då måste jag också nämna att det från början låg på dryga 5000 ord.

Nuförtiden skriver jag alternativa scener när jag inte riktigt vet var karaktärerna vill föra mig. De markerar jag genom att göra styckena kursiva. De finns där i dokumentet, långa och tråkiga, men ändå nödvändiga, bara för att jag ska kunna se tillbaka på dem och kortfattat nämna vad som hänt. Sedan försvinner de när jag är nöjd. Det är inte så tidseffektivt att skriva så, men det hjälper i alla fall mig att hålla reda på takt och reson, upprepningar och logik.

Kill your darlings. Det behövs ibland ofta. Vad ska du egentligen med ett femte däck till?

17:05

2 kommentarer

Nu när jag tagit mig igenom de där 28 sidorna har jag sammanställt lite siffror att tänka på. Den där karaktären som inte var i spår var en riktigt pratglad jävel, trots att han inte ska vara det. På dessa 28 sidor sa han inte mindre än 318 ord! Men jag har gått igenom och ändrat till det bättre (hoppas jag i alla fall). Nu är det istället nere på 187 ord och han koncentrerar sig på att säga sina saker korthugget, men kärnfullt. Precis som han är.

Att sedan orden knappt blivit fler trots att jag skrivit och skrivit och skrivit förundrar mig lite. Startade på 9102 och landade på 9105. Har nog strukit mer än vad jag minns.

Heja redigering!

Lämna en kommentar

Jag har fortfarande inte kommit igenom de där sidorna jag skrev ut igår, trots att jag haft hela dagen på mig. Har bara kommit till sidan 16 än, men jag skyller ifrån mig med att jag är extra hård mot texten. Tar verkligen avstånd och bryr mig inte att det är mig själv jag sågar. Fasiken alltså, en karaktär har varit helt ute och cyklat med sina repliker och jag håller på att fixa till det utöver det andra som var tänkt att fixas till. Heja redigering!

Inte lätt att hålla reda på allt

Lämna en kommentar

Skulle bara skriva ut ett par kapitel som handlar om en liten konflikt i mitten av manuset. Känner att jag ibland behöver göra så för att få någon fason på det hela. Det handlar ju bara om 6 kapitel.

Skrivaren spottade ut 28 sidor. Jag gapade. Den lilla konflikten är tydligen inte så liten när den tar upp ungefär en fjärdedel av det färdiga materialet. Fast nu är det bara uppe i 115 sidor och jag känner på mig att det kommer bli ungefär det dubbla.

Men ändå. I slutändan blir det ändå typ en åttondel.

Mina karaktärer kanske försöker säga mig att den här konflikten är viktigare än vad jag trott innan. Syftet med att skriva ut det är för att jag då ska kunna kladda hejvilt i marginalerna, skriva korta förklaringar, rita pilar i olika färger, klippa, helt enkelt redigera och få allt i ordning. Tanken var aldrig att banta texten på något sätt eftersom jag är så nöjd med hur det är, men jag kanske borde göra det ändå. Vet dock redan nu att det sista av alla dessa kapitel är rörigt och långsamt och trögt och jobbigt. Det går nog att ta bort ett par sidor i alla fall.

Just det här projektet har kommit framåt väldigt mycket nu den senaste månaden. Har just nu 16 färdigskrivna (och sammanhängande!) kapitel, 75 sidor och 22486 ord. Nu återstår bara arbetet att sätta ihop dessa med resten. Om det är någon som är dålig på att räkna, men har intresset kan jag meddela att det finns ytterligare 40 sammanhängande sidor som ska flätas in och granskas. Samt skriva ett slut. Jag har ju sisådär 100 sidor på mig.

AttattAttattAtt

Lämna en kommentar

Jag har att-sjukan. För de som inte vet vad det är kan jag lugnt säga att det är när det står att i var och varannan mening genom hela manuset. Drygt.

Rensar just nu (förutom att):

  • började
  • skulle
  • som
  • jag
  • egentligen
  • sa jag/han/hon

I ärlighetens namn

4 kommentarer

Jag är blind. Jag har en baksidestext att förbättra. Jag behöver konstruktiv kritik. Jag har underbart snälla läsare (hostmutahost).

Jag ville bara till pappa, landa i trygghetens famn som jag gjort så många gånger som barn, men jag påmindes plågsamt om att jag inte längre var ett barn, och att han inte var den han utgav sig för att vara.

Alex ovanliga förmåga att se spöken har lett till ett liv i ensamhet. Bara innanför husets väggar känner hon sig säker och lämnar bara fristaden när hon absolut måste. Sedan dyker Liam upp och avslöjar vad det egentligen är som Alex ser. Det finns inga spöken, men nog är de lika verkliga för det. Hemlighet efter hemlighet avslöjas och Alex kommer underfund med att hon kanske inte är så ensam som hon tidigare trott.

Avslöjas det var det är för typ av bok? Blir du som läser sugen på mer? Vad går att ändra – språkligt som innehållsmässigt? Vad vill läsare veta? Hur mycket ska jag avslöja? Ska jag vara tyst nu så ni får tänka?

Citatet som är med snubblade jag över i somras (tror jag det var) och bestämde mig redan då för om baksidestexten ska ha ett citat ska det vara det här. Men ett citat är inte hela världen om det skulle försvinna. Jag menar, det finns ju ändå i boken och just nu är det själva baksidestexten som ska vara i fokus.

Skrivprocess

Lämna en kommentar

Ju mer jag tänker, desto mer får jag ångest över mitt skrivande. Det tar tid att tänka. Det tar ork att tänka. Och vips ska man sova. Ju mer jag finular på baksidestexten, desto mer växer ångesten. Är det inte mer? Händer det så lite? Men manuset är ju 65k ord långt! Hur fanken kan jag ha skrivit en historia som inte handlar om någonting?

Panik. Panik. PANIK.

Andas.

Ska läsa igen. Koppla ihop allt och kanske öka takten? Urk…

Redigering

4 kommentarer

Jag är rätt ärlig mot mig själv när jag går igenom mina texter. Det är inte sällan jag råkar slänga ur mig kommentarer i marginalen som Usch! Bedrövligt! Ta bort! Bums!, och allt i samma kommentarbubbla. Vissa saker undrar jag hur jag kunde skriva överhuvudtaget som den där kassa sexscenen och andra gånger förundras jag över hur fantastiskt dåligt formulerat en annan bit är som de hundra sista orden på hela manuset.

Jag är inte snäll mot mig själv, men ändå känner jag att redigeringsprocessen är något av det roligaste att hålla på med. Kanske är det för att jag får håna mig själv utan stopp. Ingen annan tar ju skada av det. Och det kan man väl knappast säga att jag gör heller. Jag bara skrattar åt det.

Uttjatat

Lämna en kommentar

Något av det mest klyschiga som finns (enligt min åsikt och gällande fantasy) måste vara när huvudpersonen får veta någonting livsavgörande, någonting som kommer förändra hela dennes världsbild, så svimmar han/hon eller går och lägger sig och sover en ”drömlös natt”. När huvudpersonen sedan vaknar ligger han/hon ensam och funderar över om gårdagens händelse/er var verkliga. Och efter det börjar historien på riktigt. Huvudpersonen har alltid känt sig annorlunda och blahablaha…

Det man sällan ser är en karaktär som har varit någorlunda insatt i det fantastiska från början, att denne känner till en liten bit av kakan redan. Det är av denna anledning som jag väljer att förändra stora delar av ett projekt jag håller på med. Just nu är jag bara i planeringsstadiet och håller för fullt på med att flytta scener, skriver nya och gör så att allt följer en röd tråd. Hoppas att resultatet kommer visa sig snart och vara värt allt arbete.

Har en ledig dag

1 kommentar

Detta kopplas av (läs: stressas upp) med alla måsten jag känner inför den nya omskrivningen.

Det. Kommer. Bli. Så. Totalt. Olikt. Från. Originalet. Att. Jag. Håller. På. Att…

Nä, nu lurade jag er. Är rätt kolugn. Än så länge. Har till och med råkat skriva den mest detaljerade synopsisen någonsin. À la 4 sidor. Små marginaler. Nästan 3000 ord. Känner att det kommer bli så himla rätt att göra det här. För egentligen ger jag inte upp min historia, jag möblerar bara om. Typ.

Att jag sedan måste skriva alla ord i en helt annan ordning är en annan historia. Men man måste väl skriva mycket för att veta vad man inte ska skriva.

Skrivprocessen fortsätter

1 kommentar

Håller just på med en genomgång av ett manus. Ändrar allt till det bättre, lägger till många nya scener som inte får det att gå för fort fram. Fantastiskt hur jag för bara ett halvår sedan tyckte att det var så gott som färdigt, hur jag fick för mig att jag inte kunde göra bättre ifrån mig. Nu ser jag på det här med nya ögon. Fy satan så dåligt det är. Tur att jag inte fick för mig att skicka in det till något förlag. Då hade det åkt raka vägen ned i soporna.

Det jobbigaste med manuset är att det är rätt invecklat, många trådar att hålla reda på. Jag vill helst skriva på fortsättningen, för jag tycker den är så himla mycket bättre. Där händer det grejor, så att säga. Men innan jag tar mig dit måste jag läsa igenom det här, för mycket av historiens detaljer har fallit i glömska medan jag arbetat på andra projekt. Innebär det att jag har skrivit för mycket?

Sedan är det fyllt till bredden med syftningsfel. Hur har jag varit så blind för det här innan?

Hur mitt skrivarbete går till

2 kommentarer

På flera ställen (bloggar, hemsidor m.m.) har jag sett hur några skriver ut hur deras skrivprocess ser ut från början till slut. Därför tänkte jag också beskriva hur det ser ut för mig. De processer jag sett hittills skiljer sig från varandra, alla har sin egen skrivstil och ordning på hur det går till. Här nedan har jag försökt radat upp hur mitt processarbete går till.

  1. Skapar karaktärer. Ofta får jag en eller ett par personer som ”bara kommer” till mig, och då kan jag inte bara låta dem gå sin väg igen.
  2. Funderar ut en historia. Ibland byter denna plats med punkt 1. Eller så är de så hårt sammanflätande att jag inte kan säga vilken av dem som kom först. Lite som hönan eller ägget :P.
  3. Går tillbaka till karaktärerna och ändrar de så att de passar i historien.
  4. Skissar på en början. Testar om det fungerar bäst som första- eller tredjeperson.
  5. Gör research.
  6. Skissar på ett slut – bestämmer mig för om det ska vara öppet eller slutet.
  7. Mer research.
  8. Funderar över några nyckelscener och vilken ordning de kommer i.
  9. Skriver!
  10. Kommer ungefär halvvägs och läser igenom det jag har för att se om jag redan här borde ändra på något.
  11. Ändrar det som krävs – alltid är det någonting – skriver vidare
  12. Gör klart första utkastet, döper dokumentet till Arbetsnamn 1
  13. Låter det vila en stund. Kan ofta inte vänta så mycket längre än en vecka innan jag går igenom det igen. Efter den gången sparar jag dokumentet som en ny fil som Arbetsnamn 2.
  14. Låter det vila en längre stund – ungefär en månad. Under tiden arbetar jag med något annat manus (eller läser en massa böcker, beroende på om mitt skrivarmood är igång). Övriga idéer angående ändringar skriver jag ned i ett block som jag nästan alltid har i närheten. På det viset glömmer jag inte bort även de minsta grejer som måste ändras. Även när jag inte jobbar med något speciellt manus skriver jag upp allt jag kommer på för någon gång kommer jag säkert att ha användning för det. Bättre att skriva för mycket än för lite, eftersom det är lättare att skala bort text än att lägga till.
  15. Går igenom det en tredje gång, gör en till kopia (Arbetsnamn 3) där alla ändringar går in. Ungefär här brukar jag börja prata om manuset med andra, prövar mina idéer och ser vad eventuella läsare tycker, kanske t.o.m. låter någon läsa ett utdrag. Låter det vila lite mer.
  16. Arbetsnamn 4 på g. Efter den omgången skickar jag iväg det till ett par stycken testläsare. Sedan är det bara att vänta. Do-dom-do-dom-do-dom-do-dom
  17. Jag tar alltid till mig av all kritik jag får. Det är så värdefullt när personer tycker till om det jag har skrivit, både det positiva och det negativa. Mitt tips till andra: sug åt dig av allt du får tillbaka! Men du behöver inte följa allt vad dina läsare säger, det är fortfarande ditt manus. Lita på magkänslan och gör vad DU tycker är bäst.

Redigeringsprocess

Lämna en kommentar

Håller nu på att ta bort överflödiga repliker. Inser att jag inte behöver alla. För typ, X-onde gången. Kapa här, sätt in mer kroppsspråk där.

Ex)
Han skakade på huvudet.
”Nej.”

Höh? Varför har jag inte sett sådant här förut? Tänkte egentligen bara läsa igenom manuset snabbt för att leta efter logiska luckor, men när jag fastnar vid dialoger (och annat liknande) på det här sättet går det inte att låta bli att pilla lite extra. Har även tagit bort första kapitlet. Nu börjar historien lite senare, men har mer fart. Hoppas jag.

Older Entries