Jag vill ju bara göra rätt

Lämna en kommentar

Under NaNoWriMo 2013 skrev jag färdigt ett grovmanus som till den större delen följde en synopsis. Mot slutet av processen svängde berättelsen av något och slutet blev inte vad jag först tänkt mig. Det blev fortfarande bra, men annorlunda. Under en månad lät jag manuset vila (läs: jag läste omkring 700 kursböcker, skrev en uppsats, hade praktik osv.) innan jag tänkte mer på det.

För att slutet skulle stämma mer överens med resten av manuset valde jag därför att skriva om nästan allt. Egentligen är historien densamma, det handlar ”bara” om att flytta en karaktär till en annan plats. Jag gjorde en ny synopsis som jag slaviskt följde, för det mesta utan att ens titta på det gamla utkastet, i tron om att det skulle bli bättre så.

Men så igår snubblade jag över ett stycke av det tidigare utkastet och kunde inte sluta läsa det. Jag kände mig tvungen att läsa fortsättningen och inte förrän jag tagit mig förbi tio sidor eller så kunde jag lägga det ifrån mig, jag behövde verkligen veta mer. Jag har knappt några minnen av att jag skrivit det, trots att jag vet att det kommer från mig.

Problemet nu är att jag kan inte använda mig av den här gömda skatten, inte som manuset ser ut just nu. Förutsättningarna har ändrats för mycket för att det ska fungera och jag känner mig kluven inför ett definitivt beslut. Att återgå till den äldre versionen innebär att den här biten kommer synas, få liv igen, men den nya versionen tror jag är bättre för historien i stort. Det nya är mer trovärdigt. Karaktärerna är mer utvecklade, tonen är mer åt det håll jag vill och mer bakgrundshistoria finns invävd i dialogerna istället för mellan. Kanske kommer jag kunna integrera den här biten vid ett senare tillfälle, inte så som den ser ut nu, utan mer bara känslan som förmedlas från den.

Första februari

Lämna en kommentar

Idag blir bloggen hela tre år gammal. Puh.

😉

Dagen till ära kommer jag tillägna mitt skrivande.

Fredag?

Lämna en kommentar

Ny kurs startade i måndags, men det skulle inte dra igång förrän på eftermiddagen. Jag följde som vanligt med min sambo till universitetet för att tillbringa min förmiddag framför datorn och omskrivningsmanuset. Där pumpade jag ur mig dryga 2000 ord på tre timmar, kände mig något yr, men inbillade mig att det var pärsen att skriva så mycket bland folk som härjade. Därefter tog det inte lång stund innan jag började hosta. Resten av dagen hostade jag. Det gick till och med så långt att en av mina kurskamrater sa ”Ja, ja, vi vet att du är sjuk” (med glimten i ögat förstås 😉 ).

Tisdag morgon vaknade jag med 38,8 graders feber, lyckades ta mig upp kring nio och meddela mina gruppmedlemmar om att jag kanske inte skulle dyka upp till grupparbetet nästa dag. Jag rätade på ryggen under en timme och klämde ur mig en A4-sida som jag skickade till dem för att visa att jag kanske inte alls var så sjuk som jag trodde. Det skulle förmodligen gå bra. Jag skulle kanske vara lite hängig, men jag skulle vara där.

Natten mellan tisdag och onsdag frös jag något så djävulskt samtidigt som jag badade i svett, och när sambon beordrade mig att ta tempen visade den på 39,3 (vilket är väääääldigt högt för mig som i normala fall har 36). Det blev alltså inget universitet under onsdagen. Istället lade jag mycket av min tid på att sova.

Igår när sambon klev upp för att göra sig i ordning för jobbet kände jag mig ovanligt pigg, så jag tog tempen igen som äntligen visade 36,1. Det är ju lite annorlunda än 38-39. Men jag hade fortfarande hostan kvar.

Idag är det nästan ingen skillnad från igår, förutom att rösten återfunnit sin rätta plats (nästan), så idag kan jag äntligen göra det som jag tänkte redan i måndags. Skriva! Känns bara lite synd att en hel vecka med mestadels ledighet från plugget skulle försvinna upp i rök med lite feber. Det här skulle ju liksom vara min skrivvecka. Vad hände med den?

20 procent …

Lämna en kommentar

… eller 10 000 ord. Nyss spräckte jag den gränsen för årets Nano.

Jag har varit väldigt frånvarande sedan det startade, men jag tänker inte ge upp. Jag har ju en bra plan, mycket tid över, en välskriven synopsis, karaktärer som jag känner utan och innan, samt förmågan att skriva mycket när det väl gäller. Fast det blir nästan lite som med plugget. Det är så himla roligt att städa, tvätta, diska, bädda rent, träna, gå ut med soporna och rensa ut hundratusen par skor från förrådet.

Men jag tror det mest beror på att jag redan varit tvungen till att ändra början något. Att skriva om några sidor innan manuset ens är färdigt känns nedtyngande. Början är alltid svårast och som den perfektionist jag är så kan jag inte riktigt släppa något innan jag är hyfsat nöjd med resultatet.

Det här med NaNoWriMo är därför väldigt svårt för mig eftersom jag sitter gärna och klurar på de där überbra meningarna redan från början. Att bara flödesskriva och inte tänka på hur kasst skrivna vissa delar blir har aldrig varit någonting för mig. Men då är det ju tur att redigering står next in line när jag väl är färdig. Bara tanken att skicka det här ens till en testläsare ger mig gåshud. Hu!

Ett lite senare inlägg

Lämna en kommentar

Sedan tycker jag att ytterligare 1746 ord idag inte är så illa pinkat som förstart till att skriva ett manus 😉

Det här med slut

Lämna en kommentar

Jag jobbar ju som bäst under press, men trots det har jag haft en synopsis färdig sedan en månad tillbaka. Enda problemet med det är att jag inte varit direkt nöjd med slutet. Det har varit för lamt, för uttjatat, för tråkigt. Jag har verkligen kämpat med att få till det, att jag den här gången ska skriva någonting där kvalitén håller hela vägen ut.

Och nu föll det loss.

Och det tackar jag NaNoWriMo för. Jag ska ju vara med där i år, hade jag tänkt. Och för att  vara med måste man ju ha en någorlunda plan över hur man ska gå tillväga.  Min synopsis är nere på kapitelnivå i detaljer, alltså att det är beskrivet vad varje kapitel ska handla om (syfte, mål, innehåll, karaktärsutveckling – you name it!).

Och så bara – poff – hände det. Mitt slut som kommer bli så övernaturligt bra. Nu finns det nedskrivet. Alla smådetaljer som leder till just den situationen är inpetade i dokumentet och väntar på mig.

Och jag måste erkänna en sak. Jag har redan tjuvstartat med skrivandet. Drygt 5000 ord hittills, and still going.

Det kliar

Lämna en kommentar

Åh, den där känslan!

När man länge skrivit på någonting och plötsligt ser allt bättre ut från en annan vinkel.

Jag vet vad som behöver göras. Och jag skriver, skriver, skriver!

Det här med att komma igång

3 kommentarer

Det är jävligt enkelt att säga till folk hur mycket man älskar att skriva och att man hellre inte skulle vilja hålla på med någonting annat. Det är ju trots allt inte så svårt, säger många. Att sitta med sin laptop på cafe och smutta på te och knapra bullar.

Alltså.

Sitta ned, okej. Men när jag skriver finns det inte tid att sörpla i mig något, än mindre äta. Tankearbetet som krävs före, under och efter processen tar all uppmärksamhet. Det är så himla mycket lättare att tänka på hur man ska klara av nästa dungeon i Oblivion att det oftast lockar mer. Vadå, tänkandet finns ju där hela tiden? Thank God att jag inte är publicerad författare med tidsramar till nästa projekt.

Eh?

Nä, jag hoppas verkligen på att få skicka in färdigt material snart. Det är min dröm sedan barnsben och jag tror jag har det som krävs. En liten paus är okej ibland, även om den varat i nästan ett år. Nu är jag ju på gång!

Plugg + skriva = sant? Mer tid över!

2 kommentarer

Min erfarenhet när det gäller universitetslivet är att många klagar för mycket. De flesta jag pluggat med har främst klankat ned på hur mycket det är att läsa, speciellt om det är engelska artiklar inblandade. Men hallå, vem har sagt att man måste läsa varje bok från pärm till pärm? Plugga smartare och det finns tid över till annat.

Jag läser väldigt mycket på fritiden och har inget emot studentlitteratur. På lärarutbildningen är det däremot extremt mycket litteratur (dock är de flesta böcker tunna), men man måste lära sig vad som är viktigt – att hålla sig till ämnet. Min studieteknik gör att jag inte bara klarar mina kurser, utan jag har så mycket fritid över.

Och jag fungerar som så att när det finns saker som kräver deadlines känner jag mig mer motiverad att skriva. Kniven mot strupen har alltid varit min taktik, även om jag direkt inte har någon tidsplan för mitt skriveri. Göra mycket på kort och lånad tid. Jag känner nu att jag är på väg in i en fas där jag kommer kombinera plugget, läsandet och mitt skrivande på ett alldeles utomordentligt sätt.

(Och när jag väl finner ro och motivation ökar även inläggen på bloggen 😉 )

Det var inte igår …

Lämna en kommentar

… som jag skrev så här mycket på ett manus. Livet börjar lägga sig efter en hektisk flytt (öhum, typ januari), arbetslöshet (sen typ julas…) samt semester (dryga fem veckor).

Okej. Jag har ingenting egentligen att skylla på. Haft all tid i världen. Ändå har det inte gått.

Det faktiska skrivandet har inte gått framåt på ett bra tag, men vad som hänt i mitt huvud är mycket. Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig från att skriva på en sak och hålla mig till bara den. Jag blir uttråkad, för det finns ju scener som man verkligen vill få ur sig, och då finns det helt enkelt inte lust till resten.

Jag jobbar nu på tre olika manus. Alla skiljer sig från varandra i både genre och utförande. En dystopi, en fantasy och en halvfantasy. Två är i förstaperson och en i tredjeperson. En huvudperson är någon jag inte skulle stå ut med i verkligheten. Den andre är mig personifierad, fast mer extrem. Den tredje är en kombination av några av mina närmaste vänner.

Hoppas det låter spännande för er. Jag jobbar just nu på baksidestexter. Synopsiserna är så gott som klara, har flera sidor till var och en av berättelserna. Researchen är samlad. Andas.

Nu kör vi!

Jag hamstrar

1 kommentar

Att skriva är skoj. Kul. Roligt. Fantastiskt underhållande. Jag kan sitta en hel dag med papper och penna eller framför datorskärmen, enkom för att ägna mig åt skrivande. Det har egentligen aldrig varit något problem när jag väl satt mig ned och har en någorlunda plan färdig. Men det finns däremot en sak i skrivprocessen som alltid får mig att stanna, och det är inte för att det på något sätt blir jobbigt.

Research.

Det kanske är ett tungt ord för vissa, och ja, det är väl lite halvjobbigt att säga att ”idag ska jag researcha för det har jag skjutit upp alltför länge” när man hellre bara vill skriva? Jag har ett problem med det här och det är att jag gräver alldeles för mycket. Det finns inte rum i mina historier för allmänt drabbel om exakt hur en katapult fungerar eller vad båtarna hette som forslade över barn från Finland till Sverige under WW2, när de i själva verket handlar om helt andra saker.

Idag har jag hittills ägnat drygt tre timmar på research som jag först trodde skulle ta bara en halvtimme. Det är så enkelt att klicka på en länk till, kopiera texten till dokumentet ”Att läsa till bok XX”, läsa lite dagstidningar på nätet, kolla mail, och samtidigt inbilla sig att jag kommer ha nytta av all den här informationen. Någon gång, kanske. Under semestern typ, när jag ute i stugan inser att det inte finns internet och aldrig kommer göra det så länge jag lever.

För säkerhets skull, liksom.

Det här med att döda…

Lämna en kommentar

Är det en dålig idé att döda en karaktär i första delen av en bokserie? Första delen borde i regel vara rätt fristående från de efterkommande, men om någon dör blir ju det en olöst gåta. Typ.

Jag har förenklat manuset, skrivit en detaljerad synopsis, och nu kommit fram till slutet. Borde karaktär X få leva eller inte? Hon är ingen ”dålig” person, och har inte heller en huvudroll (är dock viktig för en av huvudrollsinnehavarna), men jag vet inte om hon bara borde försvinna eller om hon får vara med ett tag till.

Om hon borde försvinna överhuvudtaget.

Hur kommer historien ändra sig om hon för alltid är kvar? Det är också ett alternativ, det där med att bara låta henne vara och se vad det blir av det.

Hur jag börjar

2 kommentarer

Det är en seg process, det här med att skriva. Mitt problem ligger oftast i att jag aldrig kommer igång innan tiden är slut (rasten är över, dags att lägga sig, m.m.). Och även om jag skrivit en del, är det troligt att jag bara kastar bort det nästa gång. För först sitter jag bara där.

Funderar.
Finular.
Tänker.

Sen kommer jag över den där magiska gränsen där orden bara rinner ur mig.

Ordbajsar.
Skiter ut text.

Sedan raderar jag.

Ett ord.
En mening.
Ett stycke.

Plötsligt är första halva sidan borta. Det som blir kvar efter den massakern är oftast inte mer än en mening. Jag behöver komma igång, skriva ur mig allt dåligt, gräva fram det bra. Den allra första boken jag färdigställde hade 50 (!) sidor i början som försvann ned i det svarta hålet jag kallar delete-knappen.

Nu har det manuset vilat (igen) i över ett år och nu ska i princip allt bort igen. Gör om, gör bättre, tycks vara mottot. Radera, skriv, radera, radera. Hur jag överhuvudtaget blir färdig med någonting i den här takten är en gåta, men för varje gång jag gör dessa ändringar mår jag lite bättre. Manuset mår lite bättre.

Remember, kill your darlings.

När det bara släpper

Lämna en kommentar

Skrivandet är effektivt, trots datorbrist. Jag har istället tillbringat mycket tid med papper och penna telefonsurf.

Research. Jag lovar.

Har kommit manuset mycket närmare än vad jag varit på länge. Zoomat in, zoomat ut. Studerat nordisk folktro på wikipedia (mest för att det är roligt, men även för att jag behövde det). Skrivit en synopsis som sträcker sig över flera böcker. Funderat ut twists. Finulat på hur många karaktärer som måste slipas till.

Och än är det bara lunch.

Blä.

Lämna en kommentar

Nä, tänk om man skulle ta och skriva en synopsis nu istället för att bara surfa runt och lalla?

Var ju så otroligt klumpigt gjort att glömma väskan med allting i hemma. Tur är det att sambon i alla fall kunde bidra med ett block och en penna, så att jag slipper sitta här helt själv utan någonting att göra. Visst, mobilen i all ära, men det går så långsamt att skriva med den.

Older Entries