Jag vill ju bara göra rätt

Lämna en kommentar

Under NaNoWriMo 2013 skrev jag färdigt ett grovmanus som till den större delen följde en synopsis. Mot slutet av processen svängde berättelsen av något och slutet blev inte vad jag först tänkt mig. Det blev fortfarande bra, men annorlunda. Under en månad lät jag manuset vila (läs: jag läste omkring 700 kursböcker, skrev en uppsats, hade praktik osv.) innan jag tänkte mer på det.

För att slutet skulle stämma mer överens med resten av manuset valde jag därför att skriva om nästan allt. Egentligen är historien densamma, det handlar ”bara” om att flytta en karaktär till en annan plats. Jag gjorde en ny synopsis som jag slaviskt följde, för det mesta utan att ens titta på det gamla utkastet, i tron om att det skulle bli bättre så.

Men så igår snubblade jag över ett stycke av det tidigare utkastet och kunde inte sluta läsa det. Jag kände mig tvungen att läsa fortsättningen och inte förrän jag tagit mig förbi tio sidor eller så kunde jag lägga det ifrån mig, jag behövde verkligen veta mer. Jag har knappt några minnen av att jag skrivit det, trots att jag vet att det kommer från mig.

Problemet nu är att jag kan inte använda mig av den här gömda skatten, inte som manuset ser ut just nu. Förutsättningarna har ändrats för mycket för att det ska fungera och jag känner mig kluven inför ett definitivt beslut. Att återgå till den äldre versionen innebär att den här biten kommer synas, få liv igen, men den nya versionen tror jag är bättre för historien i stort. Det nya är mer trovärdigt. Karaktärerna är mer utvecklade, tonen är mer åt det håll jag vill och mer bakgrundshistoria finns invävd i dialogerna istället för mellan. Kanske kommer jag kunna integrera den här biten vid ett senare tillfälle, inte så som den ser ut nu, utan mer bara känslan som förmedlas från den.

Annonser

Första februari

Lämna en kommentar

Idag blir bloggen hela tre år gammal. Puh.

😉

Dagen till ära kommer jag tillägna mitt skrivande.

Fredag?

Lämna en kommentar

Ny kurs startade i måndags, men det skulle inte dra igång förrän på eftermiddagen. Jag följde som vanligt med min sambo till universitetet för att tillbringa min förmiddag framför datorn och omskrivningsmanuset. Där pumpade jag ur mig dryga 2000 ord på tre timmar, kände mig något yr, men inbillade mig att det var pärsen att skriva så mycket bland folk som härjade. Därefter tog det inte lång stund innan jag började hosta. Resten av dagen hostade jag. Det gick till och med så långt att en av mina kurskamrater sa ”Ja, ja, vi vet att du är sjuk” (med glimten i ögat förstås 😉 ).

Tisdag morgon vaknade jag med 38,8 graders feber, lyckades ta mig upp kring nio och meddela mina gruppmedlemmar om att jag kanske inte skulle dyka upp till grupparbetet nästa dag. Jag rätade på ryggen under en timme och klämde ur mig en A4-sida som jag skickade till dem för att visa att jag kanske inte alls var så sjuk som jag trodde. Det skulle förmodligen gå bra. Jag skulle kanske vara lite hängig, men jag skulle vara där.

Natten mellan tisdag och onsdag frös jag något så djävulskt samtidigt som jag badade i svett, och när sambon beordrade mig att ta tempen visade den på 39,3 (vilket är väääääldigt högt för mig som i normala fall har 36). Det blev alltså inget universitet under onsdagen. Istället lade jag mycket av min tid på att sova.

Igår när sambon klev upp för att göra sig i ordning för jobbet kände jag mig ovanligt pigg, så jag tog tempen igen som äntligen visade 36,1. Det är ju lite annorlunda än 38-39. Men jag hade fortfarande hostan kvar.

Idag är det nästan ingen skillnad från igår, förutom att rösten återfunnit sin rätta plats (nästan), så idag kan jag äntligen göra det som jag tänkte redan i måndags. Skriva! Känns bara lite synd att en hel vecka med mestadels ledighet från plugget skulle försvinna upp i rök med lite feber. Det här skulle ju liksom vara min skrivvecka. Vad hände med den?

20 procent …

Lämna en kommentar

… eller 10 000 ord. Nyss spräckte jag den gränsen för årets Nano.

Jag har varit väldigt frånvarande sedan det startade, men jag tänker inte ge upp. Jag har ju en bra plan, mycket tid över, en välskriven synopsis, karaktärer som jag känner utan och innan, samt förmågan att skriva mycket när det väl gäller. Fast det blir nästan lite som med plugget. Det är så himla roligt att städa, tvätta, diska, bädda rent, träna, gå ut med soporna och rensa ut hundratusen par skor från förrådet.

Men jag tror det mest beror på att jag redan varit tvungen till att ändra början något. Att skriva om några sidor innan manuset ens är färdigt känns nedtyngande. Början är alltid svårast och som den perfektionist jag är så kan jag inte riktigt släppa något innan jag är hyfsat nöjd med resultatet.

Det här med NaNoWriMo är därför väldigt svårt för mig eftersom jag sitter gärna och klurar på de där überbra meningarna redan från början. Att bara flödesskriva och inte tänka på hur kasst skrivna vissa delar blir har aldrig varit någonting för mig. Men då är det ju tur att redigering står next in line när jag väl är färdig. Bara tanken att skicka det här ens till en testläsare ger mig gåshud. Hu!

Ett lite senare inlägg

Lämna en kommentar

Sedan tycker jag att ytterligare 1746 ord idag inte är så illa pinkat som förstart till att skriva ett manus 😉

Det här med slut

Lämna en kommentar

Jag jobbar ju som bäst under press, men trots det har jag haft en synopsis färdig sedan en månad tillbaka. Enda problemet med det är att jag inte varit direkt nöjd med slutet. Det har varit för lamt, för uttjatat, för tråkigt. Jag har verkligen kämpat med att få till det, att jag den här gången ska skriva någonting där kvalitén håller hela vägen ut.

Och nu föll det loss.

Och det tackar jag NaNoWriMo för. Jag ska ju vara med där i år, hade jag tänkt. Och för att  vara med måste man ju ha en någorlunda plan över hur man ska gå tillväga.  Min synopsis är nere på kapitelnivå i detaljer, alltså att det är beskrivet vad varje kapitel ska handla om (syfte, mål, innehåll, karaktärsutveckling – you name it!).

Och så bara – poff – hände det. Mitt slut som kommer bli så övernaturligt bra. Nu finns det nedskrivet. Alla smådetaljer som leder till just den situationen är inpetade i dokumentet och väntar på mig.

Och jag måste erkänna en sak. Jag har redan tjuvstartat med skrivandet. Drygt 5000 ord hittills, and still going.

Det kliar

Lämna en kommentar

Åh, den där känslan!

När man länge skrivit på någonting och plötsligt ser allt bättre ut från en annan vinkel.

Jag vet vad som behöver göras. Och jag skriver, skriver, skriver!

Older Entries