Jag vill ju bara göra rätt

Lämna en kommentar

Under NaNoWriMo 2013 skrev jag färdigt ett grovmanus som till den större delen följde en synopsis. Mot slutet av processen svängde berättelsen av något och slutet blev inte vad jag först tänkt mig. Det blev fortfarande bra, men annorlunda. Under en månad lät jag manuset vila (läs: jag läste omkring 700 kursböcker, skrev en uppsats, hade praktik osv.) innan jag tänkte mer på det.

För att slutet skulle stämma mer överens med resten av manuset valde jag därför att skriva om nästan allt. Egentligen är historien densamma, det handlar ”bara” om att flytta en karaktär till en annan plats. Jag gjorde en ny synopsis som jag slaviskt följde, för det mesta utan att ens titta på det gamla utkastet, i tron om att det skulle bli bättre så.

Men så igår snubblade jag över ett stycke av det tidigare utkastet och kunde inte sluta läsa det. Jag kände mig tvungen att läsa fortsättningen och inte förrän jag tagit mig förbi tio sidor eller så kunde jag lägga det ifrån mig, jag behövde verkligen veta mer. Jag har knappt några minnen av att jag skrivit det, trots att jag vet att det kommer från mig.

Problemet nu är att jag kan inte använda mig av den här gömda skatten, inte som manuset ser ut just nu. Förutsättningarna har ändrats för mycket för att det ska fungera och jag känner mig kluven inför ett definitivt beslut. Att återgå till den äldre versionen innebär att den här biten kommer synas, få liv igen, men den nya versionen tror jag är bättre för historien i stort. Det nya är mer trovärdigt. Karaktärerna är mer utvecklade, tonen är mer åt det håll jag vill och mer bakgrundshistoria finns invävd i dialogerna istället för mellan. Kanske kommer jag kunna integrera den här biten vid ett senare tillfälle, inte så som den ser ut nu, utan mer bara känslan som förmedlas från den.

Från ”Dåligt” till ”Men det här får ju lov att funka så länge”

Lämna en kommentar

Ibland skriver jag bokstavligt talat Bajs.

Men sen kommer jag underfund med att jag inte kan vara så dålig att bara skriva Bajs, så då skriver jag Bajskorv.

Fast ändå vill jag vara lite fin i kanten och försöker ändra på meningen så att det istället blir Nummer 2.

Och när jag har tagit mig så långt att jag använt olika synonymer och romantiserat texten något, då kan jag fortsätta. Fast i mitt huvud står det fortfarande Bajs.

Sjätte dagen

Lämna en kommentar

När jag återkommer till mitt manus efter en natts sömn brukar jag vara något ställd när jag tänker tillbaka på vad det egentligen var jag skulle skriva nu. Jag minns ju på ett ungefär var jag avslutade historien, men jag måste ändå läsa igenom nästan hela kapitlet för att komma i rätt stämning igen. Det är som om jag på något sätt måste använda exakt rätt ord som binder ihop det föregående med nästa, och om jag ska fundera så himla mycket varje gång jag sätter mig vid datorn känns det som om jag aldrig kommer bli klar.

Det är ju ingenting nytt att det tar tid, det här med att skriva. Att få ur sig ett manus på en månad är en utmaning, men ingen omöjlighet.  Många har gjort det före mig, hell, JAG har gjort det en gång tidigare. Trots det känns det bara så svårt ibland att komma igång. Då är det ju bra att bloggen finns. Jag får skriva av mig lite, komma igång, trycka på tangenterna, värma upp.

Ett annat problem jag har är att jag är en perfektionist. Det rimmar illa med att jag just nu kör Linux med OpenOffice som inte har ett rättstavelseprogram som fungerar som det ska. Felstavade ord blir inte rödmarkerade, vilket irriterar. Samtidigt är det bra att texten inte fylls av en massa röda streck under var och vartannat ord. Det tar inte uppmärksamheten från skrivandet, men jag tänker ändå att det kommer bli jobbigare under redigeringen (fast jag ska absolut inte tänka på redigering just nu).

Nä, jag ska bara skriva lite till nu, tror jag…

I had a dream

Lämna en kommentar

Det är lite irriterande det här med drömmar. Jag tyckte att jag drömde någonting skitcoolt inatt, men när jag vaknade var det såklart borta. Nu kan jag inte ens sätta något ord på vad det egentligen handlade om.

Men jag hade faktiskt två drömmar. Den andra minns jag. Och tänker skriva ned. För framtida bruk.

I found it!

Lämna en kommentar

I det här inlägget sökte jag ett ord, och efter en läsarkommentar föll det på plats. Ordet jag sökte var ”block”. Sjuuuuuuuukt enkelt, men ändå så svårt ;).

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det kliar

Lämna en kommentar

Åh, den där känslan!

När man länge skrivit på någonting och plötsligt ser allt bättre ut från en annan vinkel.

Jag vet vad som behöver göras. Och jag skriver, skriver, skriver!

Det här med att komma igång

3 kommentarer

Det är jävligt enkelt att säga till folk hur mycket man älskar att skriva och att man hellre inte skulle vilja hålla på med någonting annat. Det är ju trots allt inte så svårt, säger många. Att sitta med sin laptop på cafe och smutta på te och knapra bullar.

Alltså.

Sitta ned, okej. Men när jag skriver finns det inte tid att sörpla i mig något, än mindre äta. Tankearbetet som krävs före, under och efter processen tar all uppmärksamhet. Det är så himla mycket lättare att tänka på hur man ska klara av nästa dungeon i Oblivion att det oftast lockar mer. Vadå, tänkandet finns ju där hela tiden? Thank God att jag inte är publicerad författare med tidsramar till nästa projekt.

Eh?

Nä, jag hoppas verkligen på att få skicka in färdigt material snart. Det är min dröm sedan barnsben och jag tror jag har det som krävs. En liten paus är okej ibland, även om den varat i nästan ett år. Nu är jag ju på gång!

Mina tevespelslaster

Lämna en kommentar

Ett jättemisstag var att påbörja The Elder Scrolls: Oblivion två veckor innan plugget drog igång. Jag har kommit upp i över 70 timmar och det händer att spelet följer med mig när jag sover. I drömmarna samlar jag blommor och sneakar mig in i folks hus (jag är expert på tjuveri i sådana här spel, samt att jag använder pilbåge och destruction magic). Sambon å andra sidan påbörjade Skyrim, men eftersom han är den av oss som har heltidsjobb med fasta tider har inte han kommit lika långt.

Det är väldigt avkoplande med tevespel, speciellt de som är open world (typ Farcry, Fallout 3 och Elder Scrolls-serien). Man kan lalla runt bäst man vill, utan något speciellt mål och ta sig an uppdrag som råkar dyka upp. Lite mer som det är i verkliga livet. I litteraturvärlden däremot fungerar inte det lika bra. Om inte karaktärerna har något mål känns det i det närmaste menlöst att läsa vidare.

Den stora grejen med just tevespel är att de ger mig inspiration. När jag springer runt och letar efter diverse saker vandrar tankarna iväg på hur historien kan bli bättre (inte för att de tidigare nämna spelen är dåliga, utan för att det i längden blir tråkigt om det inte finns någonting att kämpa för). Inspirationen flödar, så att säga, och jag kommer på mer material till mina projekt. Lite fler parallellhändelser tjockar ut ett annars ganska rakt-på-sak händelseförlopp.

Testläsare och hur jag tänker kritiskt på eget manus

2 kommentarer

Just nu testläser jag ett manus och när jag skriver ned tankar om det funderar jag samtidigt på mitt eget skrivande. Så fort jag kommenterar på någonting vandrar tankarna iväg på hur jag skulle gjort just den scenen/dialogen/whatever. Hade min version blivit bättre/sämre? Är mina råd goda? Är mina kunskaper tillräckliga? Och varför har inte jag gjort såhär med mitt manus?

Minst lika många frågor som meningar dyker upp. Man lär sig så mycket om sig själv genom att titta på andra. Som ett zoo, nästan. Lära av andras misstag. Framför allt ger jag mig själv någon slags konstruktiv kritik, men samtidigt lyssnar jag inte alltid på vad jag har att säga. Lite som när någon annan kommenterar mitt skrivande ;).

Tar långhelg

Lämna en kommentar

Slut för idag, men 1551 ord är väl godkänt för en som inte skrivit på ett tag?

Hittills

Lämna en kommentar

11:48 word count – 1064

Nu: Lunch

Sedan: Fortsätta

Det var inte igår …

Lämna en kommentar

… som jag skrev så här mycket på ett manus. Livet börjar lägga sig efter en hektisk flytt (öhum, typ januari), arbetslöshet (sen typ julas…) samt semester (dryga fem veckor).

Okej. Jag har ingenting egentligen att skylla på. Haft all tid i världen. Ändå har det inte gått.

Det faktiska skrivandet har inte gått framåt på ett bra tag, men vad som hänt i mitt huvud är mycket. Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig från att skriva på en sak och hålla mig till bara den. Jag blir uttråkad, för det finns ju scener som man verkligen vill få ur sig, och då finns det helt enkelt inte lust till resten.

Jag jobbar nu på tre olika manus. Alla skiljer sig från varandra i både genre och utförande. En dystopi, en fantasy och en halvfantasy. Två är i förstaperson och en i tredjeperson. En huvudperson är någon jag inte skulle stå ut med i verkligheten. Den andre är mig personifierad, fast mer extrem. Den tredje är en kombination av några av mina närmaste vänner.

Hoppas det låter spännande för er. Jag jobbar just nu på baksidestexter. Synopsiserna är så gott som klara, har flera sidor till var och en av berättelserna. Researchen är samlad. Andas.

Nu kör vi!

Jag hamstrar

1 kommentar

Att skriva är skoj. Kul. Roligt. Fantastiskt underhållande. Jag kan sitta en hel dag med papper och penna eller framför datorskärmen, enkom för att ägna mig åt skrivande. Det har egentligen aldrig varit något problem när jag väl satt mig ned och har en någorlunda plan färdig. Men det finns däremot en sak i skrivprocessen som alltid får mig att stanna, och det är inte för att det på något sätt blir jobbigt.

Research.

Det kanske är ett tungt ord för vissa, och ja, det är väl lite halvjobbigt att säga att ”idag ska jag researcha för det har jag skjutit upp alltför länge” när man hellre bara vill skriva? Jag har ett problem med det här och det är att jag gräver alldeles för mycket. Det finns inte rum i mina historier för allmänt drabbel om exakt hur en katapult fungerar eller vad båtarna hette som forslade över barn från Finland till Sverige under WW2, när de i själva verket handlar om helt andra saker.

Idag har jag hittills ägnat drygt tre timmar på research som jag först trodde skulle ta bara en halvtimme. Det är så enkelt att klicka på en länk till, kopiera texten till dokumentet ”Att läsa till bok XX”, läsa lite dagstidningar på nätet, kolla mail, och samtidigt inbilla sig att jag kommer ha nytta av all den här informationen. Någon gång, kanske. Under semestern typ, när jag ute i stugan inser att det inte finns internet och aldrig kommer göra det så länge jag lever.

För säkerhets skull, liksom.

Känslan

Lämna en kommentar

Känslan när man skriver på någonting helt nytt, någonting man länge tänkt och funderat över, någonting man tror kommer bli helt toppen, och när man inser att det går bra…

Det är så det är nu.

För ett år sedan började jag med det här projektet. Det var inte mer än bara idéer då och jag märkte hur jag stannade efter ca 10 000 ord. Nu har det grott länge och jag har arbetat om historien och karaktärerna, och det börjar helt annorlunda med ett helt annat scenario. Mycket av det som var nyckeln i förra versionen har tagits bort, reducerats och förbättrats. Den här gången kommer det bli någonting.

Tänk er en dystopisk stadsmiljö. Mörk, men ändå ljus. Ingenting är viktigt, men ändå betyder det allt. Nu ska jag lära känna huvudpersonen bättre. Han måste komma fram ur skalet som omger honom. Jag vill prata med honom, se hur han reagerar om jag petar på honom.

Bara sådär!

2 kommentarer

Beslutet är taget!

Nu ska jag sluta vela. Nu blir det såhär. Nu kommer jag aaaaaldrig ändra mig.

Det blir bara ur en karaktärs perspektiv. Tredjeperson. Punkt.

Börjar gissningsleken nu om hur många gånger jag hinner ändra mig tills nästa vecka?

Older Entries