Det var inte igår …

Lämna en kommentar

… som jag skrev så här mycket på ett manus. Livet börjar lägga sig efter en hektisk flytt (öhum, typ januari), arbetslöshet (sen typ julas…) samt semester (dryga fem veckor).

Okej. Jag har ingenting egentligen att skylla på. Haft all tid i världen. Ändå har det inte gått.

Det faktiska skrivandet har inte gått framåt på ett bra tag, men vad som hänt i mitt huvud är mycket. Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig från att skriva på en sak och hålla mig till bara den. Jag blir uttråkad, för det finns ju scener som man verkligen vill få ur sig, och då finns det helt enkelt inte lust till resten.

Jag jobbar nu på tre olika manus. Alla skiljer sig från varandra i både genre och utförande. En dystopi, en fantasy och en halvfantasy. Två är i förstaperson och en i tredjeperson. En huvudperson är någon jag inte skulle stå ut med i verkligheten. Den andre är mig personifierad, fast mer extrem. Den tredje är en kombination av några av mina närmaste vänner.

Hoppas det låter spännande för er. Jag jobbar just nu på baksidestexter. Synopsiserna är så gott som klara, har flera sidor till var och en av berättelserna. Researchen är samlad. Andas.

Nu kör vi!

Jag hamstrar

1 kommentar

Att skriva är skoj. Kul. Roligt. Fantastiskt underhållande. Jag kan sitta en hel dag med papper och penna eller framför datorskärmen, enkom för att ägna mig åt skrivande. Det har egentligen aldrig varit något problem när jag väl satt mig ned och har en någorlunda plan färdig. Men det finns däremot en sak i skrivprocessen som alltid får mig att stanna, och det är inte för att det på något sätt blir jobbigt.

Research.

Det kanske är ett tungt ord för vissa, och ja, det är väl lite halvjobbigt att säga att ”idag ska jag researcha för det har jag skjutit upp alltför länge” när man hellre bara vill skriva? Jag har ett problem med det här och det är att jag gräver alldeles för mycket. Det finns inte rum i mina historier för allmänt drabbel om exakt hur en katapult fungerar eller vad båtarna hette som forslade över barn från Finland till Sverige under WW2, när de i själva verket handlar om helt andra saker.

Idag har jag hittills ägnat drygt tre timmar på research som jag först trodde skulle ta bara en halvtimme. Det är så enkelt att klicka på en länk till, kopiera texten till dokumentet ”Att läsa till bok XX”, läsa lite dagstidningar på nätet, kolla mail, och samtidigt inbilla sig att jag kommer ha nytta av all den här informationen. Någon gång, kanske. Under semestern typ, när jag ute i stugan inser att det inte finns internet och aldrig kommer göra det så länge jag lever.

För säkerhets skull, liksom.

Det här med att döda…

Lämna en kommentar

Är det en dålig idé att döda en karaktär i första delen av en bokserie? Första delen borde i regel vara rätt fristående från de efterkommande, men om någon dör blir ju det en olöst gåta. Typ.

Jag har förenklat manuset, skrivit en detaljerad synopsis, och nu kommit fram till slutet. Borde karaktär X få leva eller inte? Hon är ingen ”dålig” person, och har inte heller en huvudroll (är dock viktig för en av huvudrollsinnehavarna), men jag vet inte om hon bara borde försvinna eller om hon får vara med ett tag till.

Om hon borde försvinna överhuvudtaget.

Hur kommer historien ändra sig om hon för alltid är kvar? Det är också ett alternativ, det där med att bara låta henne vara och se vad det blir av det.

När det bara släpper

Lämna en kommentar

Skrivandet är effektivt, trots datorbrist. Jag har istället tillbringat mycket tid med papper och penna telefonsurf.

Research. Jag lovar.

Har kommit manuset mycket närmare än vad jag varit på länge. Zoomat in, zoomat ut. Studerat nordisk folktro på wikipedia (mest för att det är roligt, men även för att jag behövde det). Skrivit en synopsis som sträcker sig över flera böcker. Funderat ut twists. Finulat på hur många karaktärer som måste slipas till.

Och än är det bara lunch.

Blä.

Lämna en kommentar

Nä, tänk om man skulle ta och skriva en synopsis nu istället för att bara surfa runt och lalla?

Var ju så otroligt klumpigt gjort att glömma väskan med allting i hemma. Tur är det att sambon i alla fall kunde bidra med ett block och en penna, så att jag slipper sitta här helt själv utan någonting att göra. Visst, mobilen i all ära, men det går så långsamt att skriva med den.

Unikt projekt

3 kommentarer

Jag har haft en idé i över ett år nu. En idé som verkligen bryter mot normen. Har kollat runt lite grann och det finns böcker som snuddar på ämnet jag vill skriva om, men jag har fortfarande inte hittat någon som är just som min idé. Det jag tänker på är en ungdomsroman som riktar sig till runt högstadieåldern. Huvudpersonen är 14 år och än har jag inte bestämt om det kommer innehålla några fantastiska inslag. Det kan lika gärna bli en ”vanlig” bok. Fick lite ny energi att utveckla synopsisen jag skrev för ca ett halvår sedan.

Tankarna till det här inlägget fick jag genom Johan Lindbäck, som idag skriver om just kontroversiella idéer. Liksom honom har jag heller aldrig varit rädd för att skriva om det andra har svårt att skriva om, men just det här jag tänker på kan ses som lite väl magstarkt. Hur mycket detaljer kan man återge? Det måste få kännas äkta, men för den sakens skull inte snuskigt eller motbjudande.

Återkommer med mer information vid ett senare tillfälle, när jag är mer utvilad samt har skrivit mer utförligt vad det är jag egentligen vill med det här.

Det nya strukturerade livet

Lämna en kommentar

Synopsisen säger 18 kapitel. Magkänslan säger fler. Hm. Får ta och gå igenom det här igen.

  1. A introduceras + en liten konflikt.
  2. B introduceras + en liten konflikt.
  3. As vardagsliv visas + tankarna på konflikten.
  4. B gör saker som denne inte borde, vilket leder till en konflikt.
  5. A gör saker som denne inte borde, vilket leder till en konflikt.
  6. Konflikten med B fortsätter och ytterligare en person introduceras.
  7. A gör en sak som denne verkligen INTE borde göra.
  8. Det B gjorde tidigare förföljer nu denne, vilket gör att B inte längre kan stanna hemma.
  9. B blir ensam och vet inte vad denne ska göra.
  10. A träffar B och undrar vad B är för en konstig typ.
  11. B tycker att A är minst lika konstig.
  12. A försöker styra upp de konflikter som bildats efter det A gjorde tidigare.
  13. B konflikterar (haha) med en person och skapar något som ingen tror på.
  14. B upptäcker misstaget och hoppas att A med anhängare snabbt försvinner, men vi vet vid det här laget att livet inte är så enkelt.
  15. A försöker trösta B och vill gärna stanna där de är nu.
  16. B introducerar en massa nya saker som A inte visste fanns, och anhängaren till A vill bara hem.
  17. A lyssnar tålmodigt till ett samtal B har med en vuxen och kommer sedan med egna förslag.
  18. Personen som introducerades i kapitel 6 dyker upp igen och A med anhängare ger sig iväg.

Det är mot slutet som punkterna bara blir längre och längre i mitt dokument, som om jag inte orkade dela upp dem när de skrevs. Jag måste erkänna att jag var skapligt trött på att skriva så berättande vid det tillfället. Vill ju bara få ur mig historien! Tror att från och med kapitel 14 går att dela upp i minst två, kanske till och med tre kapitel. Det blir en liten tjockis det här, men med ett riktigt och självständigt slut som även fungerar som första boken i en serie.

Har en ledig dag

1 kommentar

Detta kopplas av (läs: stressas upp) med alla måsten jag känner inför den nya omskrivningen.

Det. Kommer. Bli. Så. Totalt. Olikt. Från. Originalet. Att. Jag. Håller. På. Att…

Nä, nu lurade jag er. Är rätt kolugn. Än så länge. Har till och med råkat skriva den mest detaljerade synopsisen någonsin. À la 4 sidor. Små marginaler. Nästan 3000 ord. Känner att det kommer bli så himla rätt att göra det här. För egentligen ger jag inte upp min historia, jag möblerar bara om. Typ.

Att jag sedan måste skriva alla ord i en helt annan ordning är en annan historia. Men man måste väl skriva mycket för att veta vad man inte ska skriva.

Hur mitt skrivarbete går till

2 kommentarer

På flera ställen (bloggar, hemsidor m.m.) har jag sett hur några skriver ut hur deras skrivprocess ser ut från början till slut. Därför tänkte jag också beskriva hur det ser ut för mig. De processer jag sett hittills skiljer sig från varandra, alla har sin egen skrivstil och ordning på hur det går till. Här nedan har jag försökt radat upp hur mitt processarbete går till.

  1. Skapar karaktärer. Ofta får jag en eller ett par personer som ”bara kommer” till mig, och då kan jag inte bara låta dem gå sin väg igen.
  2. Funderar ut en historia. Ibland byter denna plats med punkt 1. Eller så är de så hårt sammanflätande att jag inte kan säga vilken av dem som kom först. Lite som hönan eller ägget :P.
  3. Går tillbaka till karaktärerna och ändrar de så att de passar i historien.
  4. Skissar på en början. Testar om det fungerar bäst som första- eller tredjeperson.
  5. Gör research.
  6. Skissar på ett slut – bestämmer mig för om det ska vara öppet eller slutet.
  7. Mer research.
  8. Funderar över några nyckelscener och vilken ordning de kommer i.
  9. Skriver!
  10. Kommer ungefär halvvägs och läser igenom det jag har för att se om jag redan här borde ändra på något.
  11. Ändrar det som krävs – alltid är det någonting – skriver vidare
  12. Gör klart första utkastet, döper dokumentet till Arbetsnamn 1
  13. Låter det vila en stund. Kan ofta inte vänta så mycket längre än en vecka innan jag går igenom det igen. Efter den gången sparar jag dokumentet som en ny fil som Arbetsnamn 2.
  14. Låter det vila en längre stund – ungefär en månad. Under tiden arbetar jag med något annat manus (eller läser en massa böcker, beroende på om mitt skrivarmood är igång). Övriga idéer angående ändringar skriver jag ned i ett block som jag nästan alltid har i närheten. På det viset glömmer jag inte bort även de minsta grejer som måste ändras. Även när jag inte jobbar med något speciellt manus skriver jag upp allt jag kommer på för någon gång kommer jag säkert att ha användning för det. Bättre att skriva för mycket än för lite, eftersom det är lättare att skala bort text än att lägga till.
  15. Går igenom det en tredje gång, gör en till kopia (Arbetsnamn 3) där alla ändringar går in. Ungefär här brukar jag börja prata om manuset med andra, prövar mina idéer och ser vad eventuella läsare tycker, kanske t.o.m. låter någon läsa ett utdrag. Låter det vila lite mer.
  16. Arbetsnamn 4 på g. Efter den omgången skickar jag iväg det till ett par stycken testläsare. Sedan är det bara att vänta. Do-dom-do-dom-do-dom-do-dom
  17. Jag tar alltid till mig av all kritik jag får. Det är så värdefullt när personer tycker till om det jag har skrivit, både det positiva och det negativa. Mitt tips till andra: sug åt dig av allt du får tillbaka! Men du behöver inte följa allt vad dina läsare säger, det är fortfarande ditt manus. Lita på magkänslan och gör vad DU tycker är bäst.

Det tunga arbetet

2 kommentarer

Såhär 89000 tecken/16000 ord/60 sidor senare börjar det äntligen vända. De bitar jag har skrivit om faller bättre på plats med det som står sedan tidigare. Det värsta för den här gången är över, men jag kan inte låta bli att sakna skapandet av nya scener. Att skriva någonting nytt, något som inte har sett världen än, är så kul. Det finns ingen som vet hur det kommer bli, varken jag eller mina karaktärer. Fingervisningar, jovisst, men exakt vad som händer på vägen har jag ingen aning om.

Tidigare har jag nämnt att jag sällan skriver någon synopsis förrän arbetet i det närmaste är klart. Det har inte ändrats, trots att det skulle hjälpa mig oerhört ibland. De gånger då karaktärerna planlöst vandrar efter att ha uppfyllt ett delmål kan jag sitta länge och fundera hur de ska ta sig vidare. Det är under denna del av skrivprocessen som jag ofta kommer på knäppa saker och nya scener som inte kommer förrän långt senare (om ens alls). Nya saker som gör det mer intressant.

Ja, och vad ville jag säga med det här då? Skriv, bara skriv, även om du inte har något mål med det. Det kan komma till användning senare, men likaså kan du ha gjort det i onödan. Fast det är väl ändå bättre att ha skrivit för mycket än för lite? Att skala en banan är lättare än att försöka dra på skalet igen.

Ännu en dag i Binas huvud

9 kommentarer

Det här måste nog vara det mest strukturerade skrivarbetet jag gjort hittills. Det finns en tidslinje. Det finns major things utsatta på tidslinjen. Det finns post it-lappar med saker att researcha om. Det är färgglatt. Det finns en cykel (och en blubb jag inte vet vad det ska föreställa). Var inte elaka, jag hade bara tillgång till fyra färger. Inte ens de blå eller rosa lapparna finns kvar att göra något roligt med.

Ber om ursäkt för en alldeles för suddig bild, men annars skulle ni ju få veta slutet innan jag ens har skrivit det. Ju.

Många bollar … och alla är faktiskt inte i luften

4 kommentarer

Några faller eftersom jag inte kan hålla dem uppe. Några ligger redan halvdöda på marken. Några har jag trampat på så många gånger på att jag inte är säker på att jag kan få upp dem ur jorden igen.

När jag berättar att jag gjort en sak, eller ändrat på något annat, innebär det inte att det är i samma manusarbete. Jag kan omöjligt hålla på med bara ett arbete i taget. För en tid sedan listade jag upp de projekt jag höll på med och kom fram till nio (?) tio (?) olika. Nu kan jag säga att det förmodligen är det dubbla.

I år har jag avslutat två manusarbeten. Det ena har jag arbetat med så länge att jag inte minns när jag började med världsbygget, men jag tror att det var någon gång under högstadiet. Det andra manuset påbörjades i år och avslutades, typ, nyss, och jag har redan hunnit göra ett andra utkast på det (på väg mot det tredje nu när jag ska fixa några lite större grejor).

Efter att jag avslutat dessa blev det lite tomt. Båda ligger mig väldigt nära om hjärtat, den första för att den har hängt med mig så länge, den andra för att jag hade så kul när jag skrev det.

Vad ska jag nu göra för att fortsätta fylla ut min dagliga skrivarkvot? Kommer jag någonsin att känna någonting med mina nya fiktiva personer, eller ha otroligt kul, eller känna hopplöshet över att en dialog inte gick som det var menat från början, eller sitta och sucka över allt som går att stryka?

Det blev aktuellt att försöka gräva upp de bollar som ligger så långt ned i jorden. Sitter just nu och försöker skriva en någorlunda detaljerad synopsis till (ytterligare) en fantasybok (den här gången ingen serie). Och jag känner redan nu en connection med protagonisten. Det här tror jag kan bli bra. Och blir det inte bra finns alltid rum för att skriva fortsättningarna till de andra projekten. Eller varför inte en spin off medan jag väntar på att det rätta kugghjulet i hjärnan ska snurra?

Inspiration

1 kommentar

Det var fint i helgen. En bra bok utläst, bra sällskap och fin utsikt. Vill bara springa nedför berget, rulla i det höga gräset och glömma bort alla måsten. Kom hem med bara ett (!) knottbett trots alla myggsvärmar. Myggor gillar inte mig, brukar bara få runt tio bett totalt varje sommar så det är bara att börja räkna nu. One gone, nine to go, typ.

Det jag egentligen tänkte skriva var att jag hade skummaste drömmen på länge inatt. Den var så konstig att jag efter att ha vaknat var tvungen att reda ut vad det var som var så fel. Och så kom jag på det. Tänk er att ni läser första boken i en serie, men att den aldrig får ett riktigt slut innan den är slut. För mycket lösa trådar, ingenting som blir löst. Det var så min dröm var.

Och jag började spåna. Hur skulle det ha slutat om jag fortsatte drömma? Vilka ledtrådar har jag? En ny idé väcktes och jag har skrivit upp stora delar av den. Tankarna är fortfarande färska och det kliar i mig att börja, men jag har lite annat att göra innan. Nästan färdig med första utkastet på projektet jag skrev om för ett litet tag sedan. När det är gjort kan jag börja med det nya.

När passagen är för smal

2 kommentarer

Jag upplever sällan att jag fastnar när jag skriver eftersom jag skriver på så många olika saker samtidigt. Om det börjar tryta på ett ställe fortsätter jag helt enkelt på ett annat. Men ibland kommer jag till den punkten då jag känner mig helt körd och bara vill slänga iväg datorn ut genom fönstret (helst får fönstret vara öppet och datorn landa på den mjukaste skumgummimadrassen för jag kommer ångra mig senare och en ny dator är dyr).

Då försöker jag brainstorma. Med mig själv. Jag skapar en kopia av mig själv (kallad Bina-2) som hela tiden ställer frågor om vad jag har skrivit, vad jag vill skriva, hur ska jag komma dit, vad händer just där, varför händer just det där …

Samtidigt sitter Bina-1 och antecknar hela samtalet i det dokument hon vill komma vidare med. Ibland är Bina-2 för snabb med frågorna och då ryter Bina-1 att hon inte hinner med, blir stressad och försöker på nytt kasta datorn genom fönstret (glöm för guds skull inte madrassen!). Ibland går det så bra att när Bina-2 ställer en fråga får Bina-1 fnatt och knapprar på tangenterna tills fingrarna glöder och Bina-2 tappar tråden.

Efter en session brukar båda Binorna vara nöjda. De kommer ofta överens om det slutgiltiga resultatet, trots att det ser ut som om en gris bökat runt bland bokstäverna. Men det är ju innehållet som räknas (och att det ska vara någorlunda läsligt för Bina-1 vid ett senare skede).

Det som säljer

Lämna en kommentar

Den svåra baksidestexten. Den eländiga baksidestexten. Den djävliga baksidestexten.

Den har sett ut på många olika sätt, men jag blir aldrig glad på den. Bara tillfälligt nöjd, och tillfälligt räcker inte på långa vägar. Det är nästan den viktigaste texten, den som många först läser innan de beslutar sig för att köpa/låna en bok. Fasiken, det är nästan enklare att skriva en bok. Men bara nästan.

Det är svårt, jobbigt och jag får inte alls samma känsla när jag läser mina baksidestexter som när jag skriver en historia. Brukar vänta med den tills arbetet nästintill är slutfört. Då passar jag även på att skriva synopsis. Bakvänt? Jodå, men det fungerar bäst för mig :).

Har kommit på att hela jag är bakvänd ganska ofta. Snart går jag väl på händer uppför trappan till lägenheten också. Suck.

Older Entries